Alla svärord jag kan

JAG ÄR SÅ LESS!

Jag är hemkommen från underbara Uppsala,
och min vandrande, levande själsfrände.
Det känns bara så otroligt tomt. Jag har fina
saker att fästa blicken vid i Umeå också,
visst, men det är som små avlägsna stjärnor
i en jävligt tom rymd.

Exakt så känns det. Mitt liv är på paus, och
de stunderna jag lever är när jag får bo hos
Marie, eller prata med henne. Det känns tungt
att ha personen som står en allra närmast så
långt bort. Jag vet att det bara är fram till
hösten, och sedan lever vi i samma stad igen.
Men jag längtar också efter allt det jag ser
av studentlivet.

Nu blir det någon mellanmjölksversion på
komvux, och det blir bättre än inget antar jag.
Men fuck, jag är less!

Jultider

Idag är jag bara sjukt nöjd.
Inte för att jag åstakommit så värst mycket,
har bara halvhjärtat städat boet, och gjort
ett snabbt besök på Viva vägledning.
Men ibland räcker det så.

Jag har nu sagt upp mig från arbetet, och det
känns bra att kunna plugga fokuserat. Jag var
tvungen att lägga till Naturkunskap B för att komma
upp i 75%, men det får lov att gå. Jag har
överkommit många fler hinder,som var mycket större.

Imorgon far jag åter söderut till min älskade Marie,
och där stannar jag troligtvis i 10 dagar. Jag kommer
hem lagom till jul. Det finns inte ord för hur mycket
jag längtar. Det har gått hela 6 veckor sedan jag fick
vara i hennes närvaro sist, och det är svårt.
Det känns som om jag verkligen lever när jag är
i Uppsala. Där känner jag mig trygg, och jag har
måttlöst roligt och gör allt sådant som man bör njuta
av som 21åring.

Jag har julstämmning också! Längtar till jag kan börja köpa
julklumpar. Idag blir det pepparkaksbak med familjen, och
det känns som om kylan ersätts med värme var jag än
befinner mig.

Lycklig dag.

Igen.

Du flög ovan utan vingar
du försvann tidlöst i timmar
du skrek rakt ut
inför tidens slut
där fanns bara du
älskling
du är en ängel nu.

Vila förevigt i frid, och finn i döden det
du aldrig förmådde dig till i livet. Jag
önskar intesivt att det finns en värld,
för dig också.

Ärren

Det som vilar har vaknat
Jag har funnit något
jag saknat
i mig själv
Styrkan är större
men modet är störst
jag är bersusad
av livets törst
Bleknande bevis klär armvecken
från en tid då jag gömde mig
under tjocka täcken
Och jag vill aldrig mer
vara en del
av alla de som aldrig hittat hem
jag finner styrkan i en vän
Och i mig själv
för ikväll
Är ärren bara där
endast något jag bär
Jag känner mig inte lockad längre
jag vet inte riktigt vad som hänt
men jag är säker på
att vinden har vänt.

Sol.

Jobbar, som vanligt.
Jag längtar ut till skolskenspromenader.
Jag ska nog ta en så fort som jag har
slutat. Jag fortsätter att skriva mycket,
är inne på 60:e sidan i boken. Jag känner
mig väldigt inspirerad just nu, och
är spänd inför att ta reda på vad som kommer
att hända. För i stort har jag verkligen ingen
aning.

Jag längtar tokmycket efter lönen, så
jag kan börja köpa julklappar. Jag har
redan gjort små listor över vad jag ska
ge bort i jul, och jag tror det kommer uppskattas.

Jag längtar också till den 10:e december då
jag åter får känna Maries armar om mig
och vara en del av Uppsalas pulserande
studentliv.

Snart. Hold on. Och så vidare.

Längtan.

Du var ingen dans på rosor
du var fumliga fingrar
under boxertrosor
Du var en kokainstint tonårsrebell
som jag var ett med
varje kväll
Till trots till allt som var fel
och fast du spelade ett grymt spel
Så undrar jag, är det fel på mig
är det kärlek jag saknar
eller
saknar jag dig?

.

Jag har inte skrivit här på länge.
Jag skyller på min bok. All min skrivenergi går
för tillfället dit. Jag är besatt. Jag trodde aldrig
att jag skulle ha tålamod nog att skriva, men
det har jag, och en ny dröm börjar ta form.
Helt plötsligt ser jag möjligheter i skrivandet.
Med lite övning och vägledning kanske det
skulle kunna vara något att utveckla.

Ju mer jag skriver, desto mer har jag att säga.
Jag utforskar mina karaktärer och deras liv.
Det är en utomkroppslig känsla ibland,
att vara i en annan människas medvetande.
De känns nästan levande för mig.

Det är skönt att ha något att göra varje morgon
jag kliver upp, och varje kväll innan jag somnar.
Det är underbart att fylla livet med mening,
i väntan på studier.

Jag kommer jobba en hel del framöver, och
fortsätta träna. Men det finns ändå tid för
vänner, fester och fika. Jag är idag ganska
nöjd med mitt liv, även om jag befinner mig
i ett livets väntrum. Det är lite så jag ser det.
Som ett väntrum.

Jag fokuserar på skrivandet och att jag snart
befinner mig där jag hör hemma igen.

Väntan

ÄR SJUUUKT överpeppad.
Inväntar tid för att åka till
bussstationen.

Vaknade klockan tre inatt,
förväntansfull och glad.
Mamma kom förbi med tunikor
idag, och alla passasde perfekt!
Jag får till och med behålla de
två jag blev mest förtjust i.
Det tycks inte finnas någon
hejd på lyckan idag.

Herregud, solen skiner ju
dessutom. Helt osannolikt.

Ikväll ska jag spela fyllesånger
nykter med den varmaste människan
i världen!

The little things

Bara 45 timmar kvar innan jag sitter på
bussen mot Uppsala och Marie. Jag stannar
där till nästa söndag. Det ska bli filmfestival,
kreativa klubben, fest, debatter och filmkväller.
Men framför allt blir det tid för samtal
man aldrig vill ska ta slut, och kramar man
inte kan få nog av.

Mamma blev räddare i nöden igår då hon
sponsrade mig att införskaffa nya byxor,
då jag inte äger ett ända par. Nada.
Det blev ett par svarta, rätt tajta. Men
otroligt sköna.

Jag har nog straffat mig själv omedvetet
genom att inte skaffa kläder i min egen
storlek då jag faktsikt går ned i vikt.
Men jag insåg när jag tvingades ut i
ett par trasiga mjukisbyxor, att ingen
självkänsla växer av att vara dåligt klädd.
Jag måste unna mig att vara fin under
hela min resa, bry mig om mig själv.

Jag har just nu kort om pengar, men ska
låna fina tunikor av mor innan jag far
på måndag. Jag har tur.

Jag skriver just nu mycket på vad jag hoppas
ska bli en bok, eller åtminstone en lång
novell. När jag börjar på komvux i vinter
ska det bli mitt projektarbete. Jag tror det
kan bli riktigt bra om jag får lite vägledning.

Nu ska jag ägna mig åt helt vanliga saker
som att handla och laga mat. Jag
känner knappt av tröttheten just nu,
jag känner mig nöjd.

Kärlek.

Det onårbara.

Idag har varit en lugn dag i reflektionens tecken.
Jag har simmat, gymmat, och bubbelbadat.
Jag har ändå varken kännt mig nöjd eller tillfreds.
Tankarna har bara varit på det onårbara, det
där jag tror mig vara en omöjlighet, och det faller
en skugga över min prestation.

Det finns något djupt mänskligt i martyrskapet.
Jag sätter mig själv i ett lidande som ibland
är övermäktigt istället för att ta kontrollen
tillbaka och göra något konsruktivt. Men det
är som om själva möjligheten att misslyckas
gynnar det självvalda martyrskapet. För visst
är det synd om mig. Väldigt, väldigt synd om mig.

Och visst är det synd om oss alla, trots att vi
lever i ett någrolunda bekvämt läge. Jag påstår
inte att vi inte har rätten eller anledning nog
att lida, men ibland känns det som om det
är en folksjukdom att ge upp och inte försöka.
Inte ens rösta för en politik som skulle kunna
förminska lidande och främja möjligheter.

Vi är ett martyrens folk, och just idag ber jag
mig själv att skärpa mig!

.

Said walk on over to the bit of shade
I will rap you in my arms,
and you know you´ll be saved.

Let me sign.

Spegelbild

Jag fick någon gång höra att det är bra att ställa
sig framnför spegeln och yttra högt och klart minst
tre saker du tycker om, rent fysiskt. Så jag tänkte att
jag skulle prova. Jag ställde mig framför spegeln och
kände mig ytlig, det kändes som om övningen mer
än någonting annat fokusera på det som syns, och det
som egentligen är helt oväsentligt. Så jag bestämde mig
för att pröva något annat.

Jag tände alla lampor så att jag kunde se mig själv
tydligt, alla drag, alla brister. Sedan försökte jag
se bortom allt det där, se in i mina ögon.
Det var svårt, men efter ett tag så var det som om
jag såg något mer än en blank yta. Det var som om
jag såg rakt in i mig själv. Och det jag kände var ren
kärlek. Det kändes som om ren kärlek levde
någonstans bortom. Och det gav mig en känsla av
stolthet. Jag kan älska, och det är möjligt att
rikta den gåvan utåt, projicera den på ytan,
trots att den är inrelevant.

Om jag fortsätter skåda bortom, så kanske jag
kan finna någonting som gör det möjligt att
älska mig själv igen. Det finns något som gör
en människa obeskrivligt vacker, och det är
dags att återfinna det.

Du har blivit utvald

Jag blev nyss uppringd av en telefonförsäljare som
berättade för mig att just jag blivit utvald och kunde
vinna mellan 500.000 tusen och en miljon, helt
utan kostnad. Jag skrattade, och sa sedan med dödligt
allvar i rösten "Jag spelar inte av rent gudfruktiga skäl,
jag vill stå på god fot med herren". Det blev fullkomligt
tyst i luren. Det kändes uppenbart att försäljaren aldrig
stött på den typen av avfärdning. Han lär närmast föskräckt
och sa snabbt: "ehm, ja, tack då." och la på.

Men efteråt så sitter jag och känner att jag önskar
att någon faktiskt ringde och berättade för mig
att jag är utvald till något speciellt. Att jag har en
plats i något stort sammanhang. Jag kan förstå varför
människor reagerar med entusiasm ibland vid just
den meningen. Du har blivit utvald. Vi ser dig. Vi vill
ge dig en chans till något stort. Så skönt att få bryta
banden med vardagen.

Men ändå vet jag, jag är utvald. Mina vänner väljer mig,
men framförallt, jag väljer mig. Jag väljer att ständigt
sträva efter ett bättre liv. Just nu bättre hälsa.
Och det går bra. Idag har jag tränat mycket och
känner mig nöjd. Imorgon ska jag på bodypump.
På lördag blir det fest hos vänner i deras kollektiv,
och som plus i kanten följer Josefin med.

Jag är utvald. Jag väljer mig.

Fokus.

Det gäller att hålla fokus på målen, se dem framför
sig, våga vidröra dem och tro på att de kan bli
verklighet. Jag är, om jag får säga det själv, ganska
bra på det. Just idag känner jag beslutsamheten
pumpa i ådrorna, jag tror verkligen på mig själv
idag. Jag har en lång väg framför mig, men det här
är mitt sista stora hinder. Det är jag mot vikten.
Jag längtar efter att äntligen kunna se mig själv
med klara ögon och fullt acceptera det jag ser.
Jag är redo för det nu. Nu är det bara fysiska hinder
kvar, och de kan knappast vara de mest svåröverkomliga.
Det tror jag inte.

Det finns en vacker framtid, och jag vill vara mig
själv helt och hållet när jag möter den. Jag är
påväg. Jag längtar efter att mina konutrer ska
återvända, längtar efter stolt hållning och stadig
blick. Längar efter berättigad triumpf.

Då är det dags att flytta, då är det dags att
bestämma riktning i livet. Då är jag nog mer
redo än någonsin förr. Den stora utmaningen,
avklarad.

.

Well, jag är nog lite smygmunter.

Jag har varit duktig idag. Trots att jag varit sömnlös i
två nätter så tog jag mig upp och for och tränade. Även
fast jag finner det något obehagligt just nu. Därför känns
det skönt att fara på morgonen, då det är rätt folktomt.
Jag fortsätter med min hälsosamma livsstil, trots att
det är svårt. Det är mönster som behöver brytas som
sitter i benmärgen. Djupt, rotat. Men idag känns det
som om jag kan klara av det, kampen mot vikten.
Jag har övervunnit så mycket, så varför skulle det här
vara omöjligt? Det är tanken på omöjligheten som
förstör möjligheten.

Senare träffade jag min fina mor och käkade lunch,
varpå vi tittade lite på second handkläder och jag
följde henne till tåget. Jag har fina föräldrar.

Dock något besviken, min Bonesbox har inte kommit
som lovat, så inget maraton i helgen.

Jaja. Jag överlever nog.

.

Noterat : solen är vacker.

Snart hämtar pappa upp mig, och därefter
blir det umgänge och gemensam matlagning.
Känns skönt med sällskap, jag känner mig
lite ensam trots att jag knappt har gjort annat
än att umgås med människor den här veckan.
Jag tror att ensamheten kändes mer påtaglig
då Marie ringde tidigare idag. Det var som att
dra upp för fönstret. Hela jag kändes lyft,
tills vi la på. Men vi ses snart igen, och det
är faktiskt inte mer än 9 månader innan vi
bor i samma stad igen. Längtar mer än allt.

Igår var jag på Viva Vägledning och diskuterade
kurser att läsa på komvux i vinter. Jag har
bestämt mig för att läsa heltid, trots att jag bara
saknar en kurs för att ta mig in på min utbildning,
men jag behöver det ekonomiska stödet, och
det är ju dessutom inte så dumt att bara studera
sådant man är intersserad av heller.

Jag har varit på en kortare promenad idag,
och vädret ler mot mig. Jag känner mig
optimistisk idag, faktiskt.

.

Så många dörrar, öppna.
För många drömmar, bortglömda.
Så många ord, aldrig sagda.
Så mycket tid, förlorad.
Så många andetag, räknade.
För många känslor, undanbedda.
För mycket skam, hemlig.
Så mycket vackert, som aldrig fick plats.
Så mycket kärlek, som försvann.
Så mycket omänskligt, för ofta.
Så mycket mörker, kompakt.

Så många höstlöv, räknade.
Så mycket nytt, outforskat.
Så vackra människor, skänker glädje.
Så mycket styrka, växer.
För mycket fokus, felaktigt tollererad.

Det är dags att tänka om, välja spalt.
Välja rätt.

.

Jag har sovit gott nu några nätter, och jag är glad.
Sömnen påverkar mig mer än andra tror jag. Känsligt
ämne. Avgörande. Men de senaste dagarna har jag
verkligen gjort bra saker för mig själv. Jag har
beslutat mig för att packa upp mina saker igen och
stanna i min lägenhet ett tag till. Jag kommer ju bo
här i alla fall tre månader till, och jag orkar inte bo
bland kartonger och kala väggar. Så snart alla mina
saker var på plats igen lättade tyngden och jag kände
mig hemma igen. Mina saker är otroligt viktiga för mig.
De har ett affektionsvärde jag inte kan förklara.
Men jag gissar på att det beror på att de varit med mig
så länge och känns trygga. Oavsett var jag bott, vad jag gjort,
hur jag mått, så har min omgivning åtminstone sett
någorlunda likadan ut.

Jag spenderade gårdagen med Natalie, och jag kände
en berusning som inte hade med alkohol att göra.
Vi har varit vänner länge, och skrattet ligger aldrig
långt borta i hennes närvaro. Vi firade själva livet och
dansade tills svetten rann. Det kändes. Det var fint att
få släppa allt för en natt och bara vara Malin.

Idag ska jag vara med min familj. Vi ska fira min mormor
och hennes födelsedag. Jag älskar verkligen att få vara
med dem, samlade. Allihop. Tillsammans. Det värmer
hjärtat. Just att känna att vi är en enhet och att vi
hjälps åt och kan lita på varandra.

Nu blir jag något sentimental, jag vet. Det är ett sådant
inlägg. För just nu känner jag att jag har mina nära att
tacka för att jag alltid reser mig upp, rakryggad och
stolt. En utekväll, bubblande skratt, familjekärlek,
en helg i Uppsala, ett avsnitt av bones, höstäpplen
och vaniljljus. Livet är så fyllt av mirakel.

Så många val

Jag har spenderat en underbar tid i Uppsala,
och jag längtar till nästa gång jag får känna
Maries armar om mig, höra flogstaskriket,
och gå på studentaktiviteter, känslan av att
få vara en del av något stort.

Jag lider just nu av beslutsångest. Inte lika
dramatiskt som det låter dock, faktum är
att jag mår riktigt bra, men efter en tid
i Uppsala är jag mer kluven än någonsin.
Vad vill jag? Vad är jag? Vilka är mina mål?

Det ända jag lyckats konstatera är att jag
vill vara med i en utvecklingsprocess.
Hjälpa människor framåt. Det har jag vetat
länge, men hur? Ska jag bli skötare, lärare,
kurator, sjukgymast eller sjuksköterska?
Vilken stad ska jag bo i? Den frågan får jag
svar på så fort jag vet var Marie tänkt bosätta sig.
Det är nämnligen så att jag tänker rätta mig
därefter. Marie är min familj, utan blodsband,
och det är en del av min familj jag gärna
skulle vilja vara nära en tid nu.

Så många val... så många möjligheter, men,
så få svar.

klart står dock i alla fall att jag bör plugga upp
Matte B och Naturkunskap B då det krävs
av så gott som alla utbildningar jag vill gå.
Hade jag vetat det så hade mina val på
folkhögskolan kanske sett annorlunda ut,
men då vet jag förvisso inte om jag klarat av
att gå ut med högsta betyg.

Nuet känns långsamt, trots att det går så fort.
Jag vill att tiden ska stanna av en stund, för
jag känner att den inte räcker till. Jag känner
att jag står i vänteläge och bara ser den rinna
iväg. Jag vill att livet ska börja nu.

Hejdå Umeå.

Om bara 5 timmar sitter jag på en buss till
Uppsala och Marie. Jag är så tacksam över att
jag är frisk, så jag kan njuta av alla saker som
är inplanerade. Mest ser jag fram emot balen
imorgon. Min väska är packad med klänningar.
pumps och kavajer. Även locktång, platttång,
och diverse hårprodukter.
Jag är helt redo.

Men jag ser såklart mer fram emot att bara få
sitta i Maries mysiga korridorrum och dricka
té med ingefära, som vanligt.

Tycker bussresan ska bli jättemysig. Ska se
på film och läsa böcker och vila. Sov inte så
mycket inatt till följd av förväntan. Ville bara
stiga upp.

Vi hörs senare Umeå.

.

Jag räknar sömnlösa nätter i all oändlighet,
för de är för många att räkna. Jag sjunger mörkervisor
i natten och hoppas på en lugnande sopranstämma
att ta över där min djupa röst inte längre bär.

Jag vill somna, och drömma sommardrömmar.
Vidröra doften av ljung och sýren, känna smaken
av bär i förnöjd mun.

"I was broken for sutch a long time,
but its over now. Is it over now?"

Låt mig sova. Jag önskar inget hellre än att dimman
ska omsluta mig. Omslut mig. Mörker, göm mig.

Åh, Pattinsson!

Fortsätter hänföras av Let me sign, men har nu
en ny favorit med den fantastiska Robert Pattinsson,
nämnligen I was broken. Han sjunger med en röst
så själfull att varje hårstrå på min kropp reser sig upp.

Idag har jag varit med Natalie hela dagen. Och en stund
med Johannes i sällskap med Isac och Anna. Helt oplanerat.
Vi bara stötte ihop på stationen. Det resulterade i festplaner,
på fredag blir det förfest hemma hos mig, och sedan utgång.

Jag är tokless på min lägenhet! Jag behöver något nytt.
Verkligen. Men det är sjukt svårt att få något.
Mina låder står oupppackade och hånar mig. Funderar
på att packa upp en del ändå, bara så det blir lite mer
mysigt här tillsvidare. Men det känns så onödigt om jag
lyckas få tag på något inom någon månad.

.

Hur gör man när man vill vara nära
hur gör man när man vill andas i samma takt
hur gör man när man knappt kan leva
utan någon man inte ens mött

Varför känns närheten skrämmande
varför är tryggheten så svårfångad
varför är övergivenheten så fasansfull
när inget ännu gått förlorat

Sannolikt kommer himlen att rämna
sannolikt kommer hjärtat att sluta slå
sannolikt kommer hösten passera

Men varför låter jag slutet stoppa tiden
innan tiden runnit ut
hur älskar man någon
när man blivit lämnad
förut

Min andra hälft

Idag har varit en märklig dag, men jag känner att
det förmodligen är en av de bästa dagarna jag haft
på länge, även om jag känner mig förbryllad. Allt var
över så fort. Snabba beslut. Har inte vant mig, än.

Jag har också träffat pappa, och jag känner för varje
gång att jag växer tillsammans med honom. Jag känner
ett förtroende och en geniun glädje i hans sällskap.

Men dagens höjdpunkt var ändå ett långt samtal med
Marie. Hon bor i Uppsala, så långt ifrån, varje centimeter
är en rymd. Vi pratade på om allt möjligt. Allt är så
enkelt med syster. Så självklart. Jag kan knappt vänta
tills jag får omfamna henne igen och viska sanning i
hennes öra. Min bästa, min andra hälft.
Jag far härifrån den 16:e september och åker hem den
20:e. Fyra dagar får vi.

Nästa gång får hon komma och bo hos mig.
Och så småningom, när allt är mer ordnat än nu,
så flyttar jag dit hon är. Hon är utan tvekan det
närmsta man kan vara utan blodsband.

Nu lyssnar jag på Robert Pattisons "let me sign" igen
och ryser av välbehag. Rökelsen fyller rummet.
Ljuset brinner svagt. Kroppen slappnar av.
Jag tror nog att den närmsta tiden kommer präglas
av just allt detta vardagliga lugn.

Jag är mer än redo.

.

Robert Pattinson - Let me sign
Jag gråter varje gång, även nu. Framkallar känslor så
stora att de knappt får plats i kroppen. En längtan, efter
något så hjärtskärande äkta att det inte går att ifrågasätta.

Mannen är ett geni.

" Standig there by the broken tree
her hands were al twisted when she pointed at me
I was damned by the light coming from her eyes
she spoke with a voice that disrupted the sky
She said "walk on over, yeah, to the bit of shade
I will wrap you in my arms, and you´ll know you been saved"

Vinglad

Idag har jag spenderat min tid ute i ingenstans med
mamma och Stefan. Jag har druckit vin
(och är fortfarande vinglad), lärt ut och spelat gitarr,
sett bedårande vildkatter, ätit god mat, och känt mig
älskad.

Det var meningen att jag skulle fortsätta min kväll
med utgång med Natalie. Tyvärr blev hon kallad
att jobba tidigt imorgon, men det tar vi igen nästa helg!

Bland höstlöv och mina tända ljuslyktor trivs jag,
men ändå finns en underton av något påtagligt
mörkt. Jag känner en viss otålighet. Jag vill hitta
något att bygga på, något tryggt. Jag känner mig
så plågsamt vanlig när jag längtar efter en stor
lägenhet att inreda, och en fin partner att kyssa
och utforska världen med.

Men det är vad jag längtar efter. Vad jag vill ha.
Det känns extra mycket efter besöket hos mamma
och Stefan där de bokstavligt talat bygger sin framtid.
Men jag borde väl ändå inte ha så bråttom, de tog dem
ju hela livet att komma dit,

Jag hoppas jag kommer dit. Jag är väl rädd att missa
tåget till lyckan, färgerna och livet. Som om jag ska bli
kvar på hållplatsen i ett obehagligt vinterväder eller nått.

Nog med dysterheter.

Imorgon ska jag träffa pappa, vilket som vanligt känns
kul. Min far är mycket lättsam att ha att göra med.

Nu ska jag sova och drömma om omöjligheter.

pepp

Idag känner jag mig full av liv.
Jag har varit på myrorna och köpt en supersöt prickig
klänning för 80 kr. Sedan strosade jag på stan i någon
timme innan jag for hem och lagade mat.

Ikväll blir det fest med massor av fina vänner och
jag ska njuta av pausen från gråheten och fira
mitt humör! Jag ska till och med dricka lite vin.

Jag kollar förfullt på lägenheter just nu och drömmer
drömmar om att få inreda en tvåa och verkligen
stadga mig lite i något som liknar ett hem. Någonstans
där jag kan växa och känna mig trygg. Jag blir nog kvar
här ett tag trots allt, men det känns inte illa.

Imorgon är det prideparad. KOM!

kärlek.

Pride, första dagen

Idag har jag spenderat eftermi
dagen/kvällen
på pridefestivalen. Där träffade jag lisa och evelina
som jag inte träffat på hur länge som helst! Det var
supertrevligt och vi ska försöka dra ihop någon
fest imorgon. Fredrik verkade peppad också.

Idag har jag köpt biljetter till uppsala, ska snart
få träffa Marie igen. Vi får en långhelg ihop. :)

Jag trodde helgen skulle bli tråkig och menlös,
men nu vill jag utforska nya relationer. Nya
vänner, nya bekantskaper, Gamla fina också.

Imorgon väntar fest med nyfunna vänner och
förhoppningsvis med Frerik, och en lunchprommis
med bästa Natalie. På lördag blir det
mer pridehäng, och dessutom en träff med pappa.
Min helg blir suverän.

Just nu känns hösten fin. Jag har lycka i mig
efter en lyckad kväll.

Update

Solen gör sitt. Ett strålande anlete gör sitt.
En ledig dag gör sitt. En hastig kram från en vän gör sitt.
Orken att städa gör sitt. Ett ordentlig lunch gör sitt.

Förutsättningarna känns bättre, inte lika hopplöst.
Jag tror att jag för tillfället mår ganska bra.
Jag bestämde mig för att träna idag, och efter det
besökte jag min mor på hennes kontor och
det värmde i hjärtat att få vara i hennes närhet.
Jag känner att jag har ett väldigt speciellt band till
mamma, och det ger mig mycket att få vara med henne.

Nu ska jag snart städa och göra det fint runt omkring mig
innan jag far till jobbet ikväll för att jobba natt. Kanske
inte min favoritsyssla, men efter att jag går av imorgon
är jag ledig några dagar i alla fall. Det ser jag fram emot.

Men jag funderar. Jag försöker att inte göra det, men
jag känner av en oro som liksom ligger i bakgrunden.
Det känns som om den bidare sin tid, och jag är rädd
för att den ska slå till när jag känner mig som tryggast.
Som om den hade ett eget liv, ett medvetande.
Jag var så säker på, och är det fortfarande på sätt och vis,
att jag var utom fara. Att jag aldrig skulle falla igen.
Det gjorde jag, men inte för hårt. Och jag tror inte det
någonsin blir lika illa, men ... ja.

Oro. Som sagt.

Jag önskar att det varma
kunde övervinna det kalla
Men nu härjar svarta hål
ger livet mig vad jag tål
så ska jag vinna
för jag vägrar försvinna
in i hopplösheten
jag är medveten
och kärleken lever i mig
även utan höstkyssar
från dig.

Vad skulle jag göra utan Twiglight?

Just nu är böckerna min ultimata flykt.
Och det som gäller är såklart twiglightserien.
Jag svor att jag inte skulle bli ännu en i raden av
galna Edwarsfans, men såklart så blev jag det.

De första två böckerna är dock ganska mediokra
om man jämnför med tredje och framförallt
fjärden boken, som är PERFEKTION!
Oväntad, spännande.

Jobbar i skrivande stund natt och ser fram emot
min första lediga dag typ idag på många, många
dagar. Vad jag ska göra vet jag inte riktigt, men
jag tror att det blir lite ärenden på stan faktiskt.
Och så borde jag städa lite hemma. Det ser faktiskt
helt sjukt ut just nu. Men jag har helt enkelt inte
orkat med städning.

Men jag njuter i vart fall att det äntligen är höst.
Början på hösten är min bästa årstid. Kylan,
vantar och en stickad mössa. Mörker, och som
kontrast, tända ljus i ljuslyktor.
Jag ser dock inte fram emot vare sig senhösten
eller vintern. Jag trodde inte jag skulle spendera
ännu en vinter i Umeå, men nu blev det så i alla fall.

Inte för att jag är missnöjd med mitt beslut, det känns
rätt, men jag ser ändå inte fram emot det.

Jag känner mig rastlös igen. Det kryper under huden.
AH! Galet irriterande. Det känns som om det kliar
under huden. Som små insektsbett eller något.
Jag ser fram emot att komma hem om några timmar
och sova av mig det värsta. Jag tror jag är rastlös för att
jag inte sover.

Jag skulle vilja avsluta inlägget som är ganska intetsägande
men något positivt. Jag känner mig bättre till mods idag,
och jag är glad över att jag har bägge mina föräldrar som
alltid finns där och stöttar mig, samt att jag faktiskt har
vänner som lyser upp min tillvaro bara genom att
existera och står ut med mig och mina nevroser.

Tack till er och till Edward, för att ni ger mig
något som skulle kunna liknas vid hopp.

hm.

Vet inte. Vet inte.
Jag känner att jag kämpar i motvind, och för ett
ögonblick vill jag ge upp, lägga mig till sängs och
aldrig lämna den. Jag vet inte vad som händer just
nu, men jag vet att jag är farligt nära kanten och
jag är rädd för att vinden ska få mig att falla framåt
och störta.

Jag känner. Jag känner.
Känner för mycket. Kan inte sortera vad som är vad.
Andas, men det hjälper bara en stund, och jag kan
inte djupandas förevigt. Jag har ett jobb att sköta,
ett liv som ska underhållas, disk att diska, vänner att
träffa. Och det borde vara tillräckligt. Men,
det är det inte. Jag är inte nöjd.

Jag känner mig bortskämd.
Jag har allt jag kan önska, ändå är jag inte nöjd.
Jag vet inte vad det är jag söker, men stressen
maler och jag får svårt att koncentrera mig.
Lyckligtvis får jag bra stöd, så jag hoppas på att
det inte ska gå mycket längre än såhär.

Så nu vet ni. Att det känns. Att det är klurigt.
Att det inte har med er att göra. Med något att göra?
Bara att jag försöker samla mig, och jag gör mitt
bästa.

Hoppas att det räcker.

Puh.

Ä-N-T-L-I-G-E-N!

Inatt sov jag nio timmar i sträck, inte en minut för sent!
Jag trodde verkligen att jag skulle rämna ihop ett tag
men istället så vände det. En drömlös sömn lika ljuvlig
som vilken sommarsaga som helst.

När jag tog mig ut i kylan påväg till jobbet nu imorse
så blåste kalla höstvindar, och jag älskar det.
Rosa kinder, tung eyeliner, jordnära färger på kläderna,
Min underbara knallrösa kappa... allt känns vackert.

Efter jobbet idag ska jag fara och träna som vanligt.
Igår blev det såklart inget på grund av utmattning,
men idag är jag full av energi!

Saknar redan min Marie, har lagt upp plan
för att besöka henne så snart som möjligt.

Later,

Trött

Efter en djävulsnatt så är det snart dags att bege sig
till jobbet med ett leende. Jag vet faktiskt inte riktigt
varför jag sover så illa just nu, men det går bara inte
att komma till ro. Det känns som om jag har tusentals
tankar och alla måste tänkas fullt ut. Jag måste ransaka,
fundera.

Jag hoppas det vänder inatt.

Ska äntligen träffa Natalie som är hemkommen från Tunisien
idag och det gör mig varm i hjärtat. Jag är otroligt glad över
att hon också blir kvar i Umeå i höst.

Nej... Nu är det dags att arbeta. Allt löser sig,
jag vet att jag klarar mig.

later.

Ojdå.

Har visst inte uppdaterat här på länge. Förklaringen
ligger i att mitt liv sällan lämnar utrymme för fria
skriverier. Som vanligt jobbar jag, men jag har i vart fall
lyckats semestra i nästan två härliga veckor. En av dem
spenderades på Trysunda tillsammans med mormor.
Härliga dagar av sommarläsning, sömn, god mat. bärplockning,
P1, och dåliga deckare på tv. Helt enkelt ett enkelt liv.
Jag önskar verkligen att man kunde få semester oftare.

Det är inte det att jag på något sätt misstrivs med mitt jobb,
tvärtom är det bortom alla förväntningar jag hade på
arbetslivet. Men jag behöver verkligen de där pauserna,
då inga sinnesintryck kan nå mig och jag helt kan fokusera
på andningn, stunden och vila. Det har varit hektiskt i sommar
på det sättet att jag inte vetat från en dag till en annan
hur jag ska arbeta. Nu till hösten har jag en fast anställning
och är shemalagd. Det känns obeskrivligt skönt.

Mina planer har ändrats lite under tiden jag varit
frånvarande från bloggvärlden. Jag ska inte flytta till
Lund i höst, faktum är att jag inte längre är säker på om
jag ska flytta dit alls. Istället ska jag som sagt jobba den
här höstterminen, varpå jag planerar att plugga upp
matte b under vårterminen. Var detta ska ske är oklart,
men det står just nu mellan Umeå och Örebro. Örebro därför
att Marie flyttar dit. Jag funderar faktiskt på att börja
plugga socionom där också.

Min älskade och finaste i världen flyttar dit, och jag
har kommit fram till att jag inte tror att jag vill
leva utan henne i min vardag, så jag tycker att Örebro
är värt en chans. Det är en fin stad som jag tycker mycket
om dessutom.

De senaste dagarna har jag badat med Marie och bara
myst med henne, och imorgon ska jag och far ut i
skogen och plocka bär och svamp. På lördag ser det
ut att bli utgång med Josefin.

Det händer mycket, men jag gillat.

Wow..

... känner igen känslan.
Den är stark, den är varm, den är nyfiken.
Nu hoppas jag, att den delas.

wow.

Nya beslut

Jag har beslutat mig för att stanna i Umeå i höts,
och skjuta upp flytten till i vinter istället. Jag har
efter mycket själslig reflektion kommit fram till att
det nog blir bäst så. Jag har känt av en oro som har
varit stark och insåg tillslut att det berodde på flytten.
Jag har just börjat bli trygg i mig själv igen, men
att lämna hela mitt sociala liv för att påbörja ett helt
nytt vet jag inte om jag är riktigt redo för,

så för tillfället stannar jag här och jobbar.
Tänkte tjäna pengar och resa lite, det lär ju
inte blir så mycket sådant när jag börjar på
universitet, snålt med resurser.

Dessutom ger det mig en chans att börja plugga det
jag vill redan från början. Beteendevetarprogrammet är
enklare att ta sig in på till VT.

Ska snart fara och jobba, och det känns helt okej.
Längtar efter att det ska bli 6:e augusti så jag får
fly till min ö och mysa med mormor.
Men jag har det bra. Jag umgås med mina fina vänner,
jobbar på och tränar. Och jag känner mig mindfull
som förstod i tid att det var klokt att bromsa upp lite.

Svejs.

Jag bli tokig!

Nu har det gått över en vecka, och sömnen går
inte till sig. Inatt spenderade jag återigen tiden
till att stirra oseende in i väggen och bara vänta ut
den monstruösa natten.

Jag har faktiskt ingen aning om varför det är såhär
just nu. Jag kan gissa, men inget känns direkt som
en naturlig och alltomfattande förklaring. Jag vet bara
en sak, och det är att jag är TRÖTT.

Nästa vecka händer det mycket, så jag vill helst ha fått
sova ordentligt någon dag. Det är två konsterter, genrep,
inspelning, göteborgsresa, arbete och packande. Utöver det ska
jag hitta tid att träffa vänner och kanske gå ut.

Suck. Det är bagatellproblem på det stora hela, men
det suger energi av mig och jag har börjat få ångest
inför sömngående bara för att jag vet att jag kommer
spendera natten med att vrida och vända på mig.

Sleep?

Ledig vecka.

Jag har haft en ledig vecka, och den har fyllts med
vänner, sol och bad, familjemiddagar och ro.
Jag fick ett glädjande beslut idag, det att jag är antagen
till Lunds universitet, så nu vet jag med säkerhet vad jag
kommer att göra i höst. Jag är redo.

Dock överskuggas min glädje lite över ett dödsfall
som verkligen fått mig att ta ett steg tillbaka och
sörja att livet kan vara så orättvist, och att en del
inte får möjligheten att uppleva allt det jag får.
Detta följs såklart alltid av frågan :
Är jag värdig livet när människor omkring mig inte är det?

Jag låter dock inte den tanken konsumera mig,
men den finns där och gnager lite. Jag sover ganska
illa, även innan det här. Jag tror det kommer gå
till sig, men tills dess så försöker jag att läsa
under vargtimmarna.

Nu ska jag avsluta och möta Marie,
sedan blir det nattpass.

sol.

.

Delar av dagen har spenderats på stranden med Amanda,
och senare även Josefin och några till. Jag badade och njöt
av värmen, men var tvungen att gå efter ett tag för att jobba.
Det blev bara några få timmar, så nu är jag hemma och tar
det lungt. Packar och har mig. Det är olidligt att inte veta
när, hur och var jag flyttar. Jag väntar med iver på beslutet
om antagning, och alla mina tankar är fokuserade vid
höstterminen. Jag glömmer nästan att det är sommar och
att jag borde njuta. Allt jag tänker på är den ljuvliga hösten
och min nya början i Lund.

Jag har inget mer jobb inplanerat i veckan, så
jag ska passa på att sola och bada mycket, umgås
med mina vänner och träna. Allt det där jag haft mycket
lite tid till på senaste. Nu är ju Ida hemma också.

Otålig, men lycklig.

Uppdatering

Oj. Det var visst ett tag sedan jag skrev. Men jag har
verkligen haft fullt upp med jobb och socialliv.
Jag har hunnit spendera ett par lediga dagar tillsammans
med bästa Josefin i solen, och precis som vanligt så
är hennes värme varmare än vädret.

Jag är helt besatt av att titta på lägenheter i Lund för
tillfället. Jag vet att jag inte kan boka upp mig på
något innan jag med säkerhet är antagen, men det
hindrar mig inte från att något maniskt titta över mina
möjligheter. Det är nämnligen inte helt enkelt.

Jag har inte sovit något vidare inatt. 4 timmar. Det
var länge sedan jag sov så illa. Men jag gjorde det
bästa av det och började sortera bland mina saker.
Packar bort det mesta innan jag flyttar och förvarar det
hemma hos Erik.

Igår var Fredrik på besök och berättade om festligheter
imorgon, så det ska jag gå på, förhoppningsvis tillsammans
med Marie. Annars är ju Fredrik bra sällskap.

Jag har även en nyfunnen besatthet av Twiglight,
och imorgon ser jag äntligen den tredje filmen
tillsammans med Natalie. Och på söndag ska jag
fika med pappa. Det händer mycket hela tiden,
och jag älskar det!

Har fått fler pass än väntat i Juli vilket är välkommet.
Allt jag kan få tar jag. Dock inte dagarna 22:a-25:e juli.
22:a står konsert för P4 och svensktoppen nästa på
shemat, och efter det far jag till Götet och spelar där
på en socialistisk festival. Jag får bo på hotell också.
Glamm.

.

Igår kom far min förbi med lite pengar, så nu har jag
råd med mat igen. Längtar sjukt mycket till den 25:e
Juli, då får jag äntligen lön. Det lär bli en bra lön, för
jag har verkligen jobbat mycket under Juni. Jag har hoppat
på vartenda pass som än varit ledigt. Helt släppt egna
planer, bara för att få jobb. Det får fan vara värt det snart.

Annars peppar jag Osjälvständighetsfestivalen nu på
fredag där jag spelar. Du borde komma, och dra med
dig alla du känner och känna kärleken. Jag är glad att
många vänner kommer dyka upp. Jag spår en mycket
fin midsommar med dem. Josefin, Natalie och Marie.
Sedan kommer ju Fredrik vara där också, samt spela.

Just nu spenderar jag mycket tid med att spana efter
potentiella lägenheter. Önskar helst en som redan är
möblerad, det är så sjukt dyrt att köpa nytt och samtidigt
frakta ned alla mina saker. Ett utav det får liksom räcka.

Jaja. Nu ska jag åka till jobbet.
Just another day in paradise.

Update

Tiden bara flyger iväg!

Jag jobbar en hel del, som vanligt. Nu har jag
blivit satt på nattpass och ser fram emot en
natt av vakenhet och trötthet. Men pengarna
behövs galet mycket, så vad gör man?

Jag spelar in i veckan, så håll utkik på sidan.
Annars ska jag mysa med vänner i förhoppningsvis
fint väder och spela på osjälvständighetsfestivalen
på midsommarafton.

Jag mår bra, har det bra. Inväntar med spänning
besked från antagningen, men får hålla mig till
i mitten av juli. Suck.

jaja. later

:)

Jag är så himla glad. Jag kan fortsätta att arbeta
i Umeå med min brukare i sommar. Har fått fler pass.
Snart verkar det bli inspelning, och jag har mycket
material att spela in. Håller på att kolla efter bostad
i Lund eller Malmö nu till hösten. Det börjar närma sig
nu, och det känns så sjukt kul!

Nu ska jag dra med mig guran och dra till Nydala för
att grilla med älskade Marie och andra trevliga
människor.

Kärlek.

Jobb.

Som ni alla säkert vet så har jag numera ett jobb.
Och idag fick jag erbjudande om ett till.
I brattfors. Jag funderar på att ta det. Jag vet nämnligen
inte hur mycket jag kommer få jobba på
mitt andra arbete i sommar, och det skulle vara
bra med en back-up. Men jag får se. Ska ringa till
min nuvarande arbetsgivare och kolla hur pass
mycket jobb som finns att tillgå.

I övrigt så kom Marie hem till Sverige idag och
jag är överlycklig! I övermorgon kommer Josefin
hem också, och dessutom blir det fik med Pia
på fredag, och middag hos pappa imorgon.

Det är mycket nu, and I love it!

Dikt

Idag har jag firat min kusin Tove som fyller
nio år. Grattis! Ska snart fara och jobbba.
Det blir nattpass idag. Från 19:00 till 07:00.
Jag är så glad att ha jobb.

Hursomhelst, här följer en dikt till
fina Josefin, som jag tycker så mycket om.
Längtar tills du kommer hem från Grekland.

Det är något alldeles unikt
och jag tänker specifikt
på vem du är, vilka ord du klär
med mening

Det är något stort du bär på
något som är förunnat få
du bär på en brinnande låga
du är svaret på en fråga

Du är solskensblickar bland höstväder
du är en stor person i små kläder
du är en sång med många toner
du är unik bland oräknerliga miljoner

Du tar dig tid när tiden inte är på din sida
du är balanskonstnär på livets lina

Jag är glad att du kom in i mitt liv
det känns som om vi tar samma kliv
på en väg vars slut vi ännu inte ser
och det glädjer mig att veta
att det finns mer
att upptäcka
återuppväcka

med dig.

Studenten

JAG HAR TAGIT STUDENTEN! Jag är så
fantastiskt stolt över mig själv. Jag har inte
mycket mer att tilllägga. Vill bara säga:
Året på Strömbäck har varit det bästa i
mitt liv, och jag vill tacka alla fina människor
som förgyllt min tillvaro.

Och så önskar jag bästa Josefin en bra
resa till Grekland idag. Snart kommer min
bästa Marie hem. Längtar.

Älskar livet.

Måste bara...

Måste bara säga att jag fått jobb, ett RIKTIGT jobb!
Jag jobbar som personlig assistent och jag stormtrivs
med min brukare. Jag är officiellt glad och stressfri.

Life, Oh, Life!

.

Igår var jag på teater där käre bror var med och
spelade. Kul, och stolt är jag. De sista dagarna i skolan
smyger fram, allt tycks gå långsamt fram. Det är
en mystisk känsla då jag tycker att hela läsåret bara
flugit förbi, och helt plötsligt har jag en massa fritid och
jag vet inte vad jag ska göra av den.

På fredag tar jag ju studenten, och annars väntar en
fika med J. Allting känns spännande. Längtar efter
framtiden. Lund. Lund. Luuuund.
Snart kommer Marie hem. Jag längtar så otroligt.
Som jag älskar den kvinnan. Jag ska tokkrama henne!

Hej.

HELT sjukt!

I´ve done it. Historiaprovet är historia, och det
gick hur bra som helst! Jag är så stolt över mig
själv. Det här var min allra sista uppgift, så resten
av den här veckan och nästa är bara till för
närvaro för min del. Jag har klarat det. Det har
sjunkit in nu under dagen. Jag har faktiskt, mot alla odds,
klarat skolan. Och jag ska fortsätta studera.

Idag har jag städat, eftersom jag nu inte har något
pluggande för mig. Det behövdes verkligen. Min
lägenhet hade något av förfallit lite. Nu ska jag snart
iväg till mor min och familjen där och äta middag.
Det känns underbart, det var ett tag sedan.
Efter det ska jag och mamma städa ur förråden, då
mamma och stefan flyttar alldeles snart.

Sommaren står för dörren, beskedet om eventuell
antagning till Lund kommer i Juli. Jag är spänd,
förväntansfull. Min historia är ingen dröm, men
jag lyckades hålla drömmen om något bättre vid liv,
och nu lever jag den, mer än någonsin förr.

Im going to make it.

Amazing

Alexander Lloyd - Amazing

Jag kan inte sluta lyssna. Så otroligt vacker låt.
Så melankolisk, men ändå så hoppfull.
Idag mår jag mycket bättre. Jag har kontroll igen.
Så typiskt mig, en riktigt kraftig ångest som
upplöses efter ett dygn av lugn och ro. Omgruppering
i psyket. Jag känner mig redo för provet imorgon,
mycket för att Josefin förhörde mig på provfrågorna,
och jag kunde alla utantill. Pluggar jag bara lite mer
ikväll så kommer jag att fixa det. Det känns grymt
skönt. Om inga underliga överaskningar dyker upp
så innebär det att jag är klar. Helt enkelt, resten av
tiden på skolan blir mest till för närvaro.

Sjukt.

Jag känner mig fortfarande stressad dock. Mest över
min ekonomi. Men jag hoppas på att det löser sig.
Det gör ju allt som oftast det. Jag har en fantastisk familj
som stödjer mig på alla möjliga sätt.

Tror jag ska fara och simma idag igen. Jag har upptäckt
att det får mig att slappna av. I helgen blir det tokfestande,
vi ses på Fysikgrändsfesten allihopen.

Kärlek,.

Prov

Just nu känns det som om allting är testbart.
Hur framgångsrik är jag? Hur väl kommer jag
att prestera på mitt stora historiaprov? Hur
god vän är jag? Är jag en tillräcklig syster?

Jag funderar på hur jag efter bästa förmåga ska
orka prestera lagom mycket i alla avseenden.
Jag har aldrig varit mycket för lätt och lagom profilen,
men nu när jag sitter här med detta allra sista provet
och pluggar, men ingenting tycks fastna... då börjar det.
Funderingarna. Är jag bra, är jag rätt, är jag...?
Jag tror att det är mycket som flammar upp nu i och
med denna sista ansträngning. Jag har aldrig, i hela
mitt liv, lyckats med att genomföra något större
projekt utan att förlora någonting på vägen.
Och här står jag nu. Nästan klar, och med bara goda
ting att ta med mig. Och jag måste undra :
Är det verkligt?

Min vaktmästare, som jag kommit mycket nära,
sa något till mig som inte riktigt försvinner.
Han sa : Du är så begåvad, och så kreativ, men vet du,
jag tror inte du ser det själv. Du måste göra dig av med
föreställningen om att du inte är värd det liv du nu
har, de applåder du får, det beröm jag ger.

Jag tror han har rätt. Under större delen av mitt
liv har jag på olika sätt fått mitt icke-värde bekräftat,
och jag tror fortfarande att det är sant. Sanningen,
i mig, är fortfarande att jag inte är värd något.
Det är smärtsamt, och svårt att bryta tanaken.
Jag är så nära, och jag tror fortfarande inte att det är sant,
för i mitt bakhuvud ekar tusentals ord och de vibbrerar
av självförakr. Du Är Inte Värd Det. Du Klarar Ingenting.

Men jag hoppas att det ljusa i mig, min växande
tro på mig själv ska segra. Jag önskar det. och jag önskar
mig själv styrka nog att inte snubbla när jag nästan
är framme, utan att bevisa hur fel jag har.

Så. Egentligen handlar inte min stress om ett prov.
Porvet är bara symptomet. Sjukdomen är min
bristande tro på mig själv. Och det är det jag verkligen
testar när jag fortsätter att plugga målmedvetet.
Och jo, jag ska klara det! Jag ska visa mig själv.

.

Ännu en solig dag i Umeå, och varmt!
Så sjukt skönt. Det blir till att sola på rasterna
idag också. Det är lungt för mig i skolan just
nu. Jag har bara två uppgifter för tillfället.
Den ena betraktar jag inte ens som en uppgift
riktigt, det är för kul. Jag ska skriva om min
livsåskådning helt fritt!

Den andra är visserligen mindre kul, historiaprov
coming up. Första och andra världskriget. Mycket
att lära sig på bara en vecka, men eftersom det
är så lungt med allt annat så känns det okej.

Jag mår bara fint just nu.
kärlek.

Ickesömn

Kan inte somna. Vet inte om det kommer
om några timmar, men förvånandsvärt så
besvärar det mig inte så mycket. Menar, det
kommer en ny dag, och jag vet av erfarenhet
att det då går mycket bättre igen.

Istället för sömn så har jag städat ordentligt
i min lägenhet och pluggat lite mer inför morgondagens
redovisning. Det ska bli spännande att se hur
det går. Jag ska ju får prata om en hjärtefråga.

Nu är det bara nästa och nästnästa vecka och sedan
tar jag studenten. Nu börjar jag faktiskt känna att det
är verkligt, det händer faktiskt! Jag har faktiskt styrt
upp en framtid åt mig själv och jag känner mig
ordentligt skrytsam. Jag förtjärnar faktiskt den
känslan. Den har sällan varit närvarande i mitt liv.
Stoltheten.

I helgen ska jag ut med bästa Josefin igen.
Hon som dök upp i mitt liv och berikade det.
Hon som alltid har ett leende över och klokskaper
att dela med sig av. Och jag skrattar sällen så
gott som med henne. We were ment to be.

Nu ska jag återvända till mitt pluggande och
kanske se någon bra film.

Godnatt.

Oh lord.

Har fikat med J idag. Sjukt kul och givande.
Planerar musikkväll i framtiden.

I korthet kan man säga att min dag varit lugn
och bara allmänt positivt laddad. Jag har känt
mig glad. Inte maniskt over the top, men ja, glad.
Lycklig. Det är ett bra ord.

Imorgon ska jag dra med mig vänner till pedagogikgränd
och festa järnet, träffa nytt folk och vara social.
Jag planerar att träna lite innan dess och cyckla på
min nyinköpta cyckel. Om det blir fint väder så
tänker jag sola lite också.

Plugget kan vänta någon dag. Jag har allt under kontroll.'
Gillar känslan.

Later.

I want to live

Jag vill leva, jag vill uppleva.
Känner mig glad och säker.
Det har funnits så många dagar och nätter då jag
faktiskt inte vetat, men nu vet jag, sedan en god tid
tillbaka. Och jag blir bara säkrare hela tiden.
Det är soligt ute, och jag är snart klar med alla läxor
för veckan. Jag tänker på att jag kunde ha mist den
här dagen i all sin enkelhet och jag valt att försvinna
och ge upp. Nu gjorde jag inte det, och jag är så otroligt
glad för att jag är kvar. Jag hade aldrig lärt känna
Josefin eller Amanda, jag hade aldrig gått på folkhögskola.
Jag hade aldrig fått tillbringa sommaren med Marie
eller börja jobba. Jag hade aldrig fått flytta till Lund,

jag hade alrig fått börja umgås med pappa igen, jag hade
missat min lillebrors 19:e födelsedag. Jag hade aldrig kunna
se mamma och Stefans byggprojekt, eller känna havsvinden
smeka kinden när jag besöker Trysunda sommar efter sommar.

Tänk, vad mycket vackert jag hade missat.
Tänk, tänk om jag hade låtit det mörka förtära
mig helt och låtit det vinna.

Jag hade heller inte kunnat skapa min musik
som jag vet att andra människor finner glädje och
sorg i. Det finns så mycket jag skulle missat.
Men jag lever, och vill leva, länge till.

Och om jag har tur, så kanske jag till och med kan få
vara fysiskt frisk. Men man vet aldrig, så jag ska
njuta av varje sekund när jag orkar ta till mig dem.

Jag tackar mig själv för att jag gett mig den gåvan.
Jag tackar mina vänner som stod brevid, jag tackar
min familj och ja, jag lever.

Idag ska jag ta det lungt, men imorgon blir det
utgång och dans med Josefin, Amanda, Judith,
Sofie och hennes kille som kommer från
Stockholm och hälsar på.

Fred och kärlek.

Hipp Hipp Hurra!

21 år. Känns bara bra.
Åt middag med far igår och idag blir det
firande med vänner och familj. Imorgon väntar
arbetsintrejuv. Hoppas. Över till något
annat och mycket bättre:

Är besatt av den här låten just nu.
Tim Minchin - Not perfect
youtuba och lyssna!

Galetgalet

Nu är PBL över, och jag är helt extatisk!
Äntligen tillbaka till vanligt, hederligt skolarbete.
Dock så ska jag säga att jag lärt mig mer om
världen än jag någonsin gjort tidigare
och i en omfattning jag inte trodde var möjlig
under de här två veckorna. Jag måste säga
att trots att det är slitigt så finns det nog en
poäng med sådana projekt.

Bara EN månad kvar, sedan tar jag studenten.
Jag kommer klara det. Jag är nästan i mål.
Helt sinnessjukt. Detta hade jag aldrig trott
för några år sedan. Jag har lärt mig så otroligt
mycket, inte bara i skolan utan också om mig
själv. Folkhögskolan är det bästa som hänt mig
by far. Rekomenderar varmt. Gemenskapen man
får och banden man knyter är så starka.

Idag så blir det valborgsfest med goda vänner
och imorgon är det första maj, DEMO!
På söndag kommer pappa över och käkar
middag. Jag tror inte jag kan må bättre just nu.

Kärlek.

Så var det över.

Nu är första delen av PBL över, och provet avklarat.
Och det gick sjukt bra. Jag är mäkta stolt över mig
själv. Kan knappt greppa att jag lyckades!

Idag ska jag klippa mig och fixa iordning lite i
lägenheten (som inte har städats på en vecka),
och sedan blir det att piffa. för det är KLASSFEST
ikväll! Hurra! Jag behöver verkligen det här.
En kväll av galenskaper med människor jag tycker om.
Det här kan vara sista chansen vi har att samlas allihopa
på ett ställe innan sommaren. Vi ska vara ute hos Amanda
i hennes fars hus, helt enkelt gott om utrymme.

Är dock lite bekymmrad över min allergi,
hon har både katt och hund, men jag ska ta mycket
astmagas och allergipiller och hoppas på det
bästa. Jag känner mig glad idag.

Så, tack alla för att ni tror på mig,
när inte ens jag gör det.

Kärlek är allt.

Fyjävlafan

Helt SINNESSJUKT vad mycket plugg
det är nu. PBL, ProblemBaseratLärande.
PBL. Om det finns ett helvette på jorden
så tror jag banne mig att jag funnit det.
Det är så mycket att göra, och jag är osäker.
Osäker på min egen förmåga att prestera.
Jag känner mig farligt nära kanten idag.

Imorgon är det prov, så helgen kommer
vara pluggfri, och då kommer det nog att
lätta, men fortfarande... Det värsta har jag
framför mig. Nu efter lunchrasten har jag
en lektion på mig att lära mig riktigt grundligt
om vatten, vattenrening, vattenkemi, vattenfördelning,
vattenmyndigheter, vattenlagar, vattenegenskaper...
The list goes on and on. Och ja, jag vette fan.
Hur?

Jag ska göra mitt yttersta, och plugga mycket
hemma ikväll också, men jag vet inte om det
kommer att räcka. Jag känner att jag inte räcker.
Det gör jag typ jämt, men mer nu än någonsin.
Ändå försäkrar min omgivning mig om att jag är
kapabel och att jag kommer att klara det.
Vad är det de ser som inte jag kan se, och har de
rätt? Har jag fel?

Jag lärde mig för länge sedan mitt värde,
och trots att många år har gått och många
händelser har lagts till det förflutna så
hemsöka jag ändå av vem jag var. För jag
känner att jag fortfarande är där, att jag är
flickan som gömde sig från värden och inte
kunde lära sig utan att kriga för det.

Hur släpper man sitt förflutna och börjar
se sig själv med nyktra ögon? Se hur långt
man kommit och att förutsättningarna inte
är desamma?

Jag. Vet. Inte.

Tillägnat modet

Till alla mina vänner som kämpar.
Jag ser hur kampen tär på er, hur
ångesten sliter i era kroppar och hjärtan,
hur ni inväntar sömn med hög puls,
och ingen godnattvisa.

Jag vet att ni kämpar, och jag vill bara säga:
Ni kämpar väl. Jag är med er och är så otroligt
stolt över er. Ni är vackra bortom orden,
och jag ser en framtid för er, full av ljus och
värme. Ni kommer nå nagiala utan död
och uteruppståndelse, ni kommer finna det,
inom er.

Kärlek.

I wont let you down

Jag tänker på det lilla barnet igen. Och tonåringen.
Jag tänker på mig själv, när jag är nära att ge upp.
Då tänker jag på att jag är skyldig mig själv för alla
gånger jag blivit sviken lämnad och utsött, att efter
det så måste jag klara vad som helst. Och det gör jag
också. Jag tar mig samman gång på gång och fixar skolan,
trots att det tar emot just nu.

Men det är just det som är grejjen, det är just nu.
Varken då eller sedan. Just nu gäller det, och jag
måste inte agera som jag gjort tidigare under stress,
jag kan välja en annan väg, en bättre väg.
Jag kan välja att fortsätta plugga mig till bra betyg,
istället för att sova bort dagarna. Jag kan välja att
vara modig istället för att kuva mig när människor
försöker trycka ned mig, jag kan välja att våga.

Och det gör jag också. Och då, då känner jag
mig bättre igen. Efter bara några dagar vänder
det alltid igen, för jag arbetar för det.

Nu är det bara idag och imorgon kvar,
sedan är alla läxor klara för den här veckan,
en helt fri helg väntar. En helg med utgång,
fika, och allmänn avslappning.

Jag kan, för jag vill!

.

Jag känner mig orolig, och jag vet varför.
Det mest frustrerande är att det inte finns
något att göra åt det. Jävla skit.

Jag ska försöka släppa min oro dock. Den
hjälper mig inte att njuta i nuet, så.
Ikväll ska jag och Josefin ut på Rex, vilket
jag är grymt taggad på! Det eviga problemet dock:
En garderob full med kläder, inget att ha på sig.
Sjukt tjejigt av mig, jag vet.

Längtar efter skolslutet, tokmycket. Jag är
så färdig med folkhögskola, jag vill mer.
Jag vill bara flytta nu och börja om.

Igår åt jag lunch med far min, trevligt som
vanligt. Det ger mig mycket glädje att vi
hittat tillbaka till varandra.

Nu ska jag försöka plugga lite,
later.

.

Lovet i sammanfattning hitills :

- Middag med pappa
- Utgång med Natalie, Amanda och Fredrik
- Vistelse i stugan

Idag ska jag plugga järnet med Amanda på bibblan,
det känns bra att ha någon att plugga med. Man känner
liksom att det är lättare att prestera någonting när
någon är med och peppar. Resterande dagar ska jag
fika med vänner och gå ut och dansa. Förhoppningsvis
blir det en filmkväll också.

I övrigt ska jag till öron-näsa-hals och undersöka
vad det är för fel på mina stämband. Det känns bra
att jag fick en tid så snabbt.

Time too go.

Kontroll

Jag trodde mig tappat kontrollen helt.
Jag kände mig så otroligt trött. Jag ville
bara sova i hundra åt, vakna, och vara
klar med alla jävligheter.
Översättning : skolarbete.

Nu har jag sovit riktigt gott i alla fall och
nu har jag lyckats fokusera och göra klart
den värsta uppgiften. Jag har bättre koll
än jag tror upptäcker jag ofta.
Visst, jag har mycket läxor kvar, men de
flesta ska inte vara klara förrän efter lovet,
och jag är förresten nästan klar med dem,

Så varför blir jag så förbannat stressad?

Jag klarar det ju.

Idag ska jag träffa Pia på en fika och sedan
ska jag plugga lite till. Det känns som om det
blir en bra dag, till motsats till det jag kände
igår.

Tes+antites=syntes.

.

Dagen har spenderats med Josefin,
det blir sällan bättre. Like. Myrorna
var sjukt crowded.

Skulle egentligen gått ut ikväll.
Eller jag kanske går ut. Troligtvis inte
dock. Jag tror jag ska plugga och
bara ta det lungt, somna tidigt och
allt det där.

Nu ska jag laga mat fokusera på orden
"allt är bra, allt har en mening" och låta
dem uppfylla mig. Dagen har gett mig nya
krafter.

Helgen

Efterlängtade helg. Jag har verkligen längtat.
Det har varit en omtumlande vecka och jag
känner mig trött. Det har varit mycket fika,
och umgänge med vänner, masssa pluggande,
och spelning i P4. Så ja, jag behöver koppla av.

Idag så ska jag fortsätta plugga. Jag ligger före
i nästan allt, men jag tänker bli klar med allt
jag har i helgen, så kan jag ta det lungt hela
nästa vecka. Dock så ska jag aktivera mig till
ikväll och gå på bio med mormor och se
Alice i underlandet, 3D såklart.

Imorgon blir det mer plugg med Amanda troligtvis,
och senare på kvällen blir det utgång med diverse
trevliga människor. På söndagen har jag inget annat
planerat än att träna och ta det lungt, ladda om.

Det känns lite oroligt i mitt liv, men jag mår bra.
Jag har så mycket kärlek i mitt liv, och det är jag
obeskrivligt tacksam för.

All for now.

Att gråta floder

Jag har tokgråtit idag, hysteriskt.
Det visade sig när jag skulle anmäla mig
till socionomprogrammet att det höjt
intagningskompetensen till Matte B.
Jag har inte Matte B. Jävlajävlaskit.

Jag blev helt hysterisk. Jag har kämpat som
ett djur för att få de högsta betygen här från
folkhögskolan eftersom de bara accepterar
en 4:a och inget mindre. Och så blir det såhär.
Jag får helt enkelt läsa Matte B på komvux
i Lund (för jag SKA till Lund), och en strökurs
på universitetet.

Men det känns surt, jävligt surt.
Men jag ska klara det, jag vet vad jag vill.

ja, vad säger man?

Mycket har förändrats, men på något underligt vis
så är jag väldigt hoppfull. Mycket känns trist och
lite sorgeligt, men jag har samlat ny kraft och jag
finner den i det enkla. I fika med Sofie och Josefin,
i timslånga samtal med Marie och i mammas ord
och Stefans kramar.

Jag fokuserar på allt som är bra, och det är mycket.
Det känns olustigt i mig, i och med allt som skett,
men notera: Jag är inte nedbruten, förlorad och skrämd.
Jag tror på mening. Jag tror på att allt som sker
gör det av en orsak och att jag kan förlita mig på det.

Just nu väntar en stunds meditation, sedan en tidig
kväll. Imorgon blir det middag hos mormor och
förhoppningsvis en stund med Natalie.

Lev väl.

.

Saknad. Det är huvudtemat för dagen.
Jag var hemmavid igår, gick igenom
förråden efter kläder eftersom vi ska
hålla i en klädbytardag några vänner och jag.
Jag hittade min gamla svarta bok. Den som
jag skrev mest i under perioden "malin är
17-18 år och superdeprimerad".

Det var tungt att läsa igenom den. Jag genomsyrades
av en saknad som var otroligt stark. Vänner man läser om
som försvunnit under åren, gamla pojkvänner
som betytt en hel värld för att sedan endast stå i
bakgrunden.

Och så saknar jag min Marie idag också. Hon är
fortfarande på resande fot, och ännu dröjer det
länge innan vi ses igen. Att vara utan henne länge
är som att dränera världen från solljus lite i taget.

Men trots det är jag faktiskt ganska glad, om
än lite trött. För när jag satt ned och lästa orden
som mitt tonårsjag skrivit ned i skenande panikångest
måste jag faktiskt le. Le för att jag gör henne rättvisa
som inte kompromissar min egen lycka eller på
annat sätt låter livet rinna mig ur händerna.

Jag kan faktiskt känna att jag kommit otroligt
långt på vägen. Det kan faktiskt pigga upp mig
nu när allt känns lite för mycket. Imorgon
kommer jag att vakna upp till en av de kanske
viktigaste dagarna i mitt liv.

Jag hoppas allt går väl, gör det inte det så
vet jag åtminstone en sak : Jag har alltid
kvar mig själv, och min styrka vågar jag lite på!

Update

Mitt lov har varit otroligt fint.
Jag har fikat, jobbat, festat,
demonstrerat och ikväll blir
det utgång.

Jag ska bli bättre på att uppdatera nu framöver,
men jag har helt enkelt inte haft tid att skriva.
Det har dock inneburit glädje, så jag klagar inte.

AAH

Tar kort paus i pluggandet.
Jag trodde på allvar inte att jag skulle klara kommande
psykologiprovet, men nu känner jag mig något säkrare.
Jag har läst och skummat massor. Det borde gå.
Men grejjen är ju den att jag vill att det ska gå bättre än bara
"gå". Helst skulle jag se alla rätt i alla avseenden.
Men ja, jag har det här dygnet på mig, så det kanske är
möjligt i alla fall?

Helgen var hur kul som helst! Det blev tjejkväll
och dans och så fick jag mysa hela söndagen med
Patrik. Det kan ju faktiskt inte bli mycket bättre än
så, tycker jag.

Idag väntar mer tokpluggande och en sväng på iksu.
Det känns som om det var evigheter sedan!
Ett av de få nöjen jag faktiskt har råd med nu.

I övrigt har jag inte mycket mer att förtälja.
Det rullar på bara, och snart är det lov.
Välförtjänt.

Längtan.

Har varit lite dålig på att uppdatera här på senaste,
men det har varit mycket annat. Skolan rullar på
och jag klarar mig bra. Jag har ssammanställt listan
på vilka kurser jag vill läsa till hösten.

Det får mig att längta till Lund. Att längta efter att
på riktigt få börja om på nytt. I en stad där jag berättar
så lite eller mycket om mig själv som jag anser
att jag vill lämna ut. Jag känner ju faktiskt bara en
person i Lund och det är Ida. Resten är oskrivna sidor.

Det är en otroligt vacker dag idag, och jag känner mig
rofylld. Jag har ett naturkunskapsprov snart som jag
pluggat på ordentligt, så jag förutsätter att det kommer
gå bra. Jag känner att jag förstår.

Min cambridgekur är slut, för den här gången.
Ikväll ska jag och Patrik ut och äta.
Imorgon blir det klippning, och på lördag utgång.

Kärlek och respekt.

Ny låt.

Red sun utlagd på www.malinfrimodig.se

.

Av hänsyn tänker jag inte gå in på detaljer,
men en död ägde rum i helgen, och även om
den inte slog så hårt så att jag föll omkull så påverkade
den ändå mig. Mest för att det är just vad det är,
ett avslut. Ett avslut på en resa.

Det får mig att tänka på min egen resa.
Vilka som är med mig under färden,
vilka jag har älskat, förlorat, fått, gett.
Det får mig att tänka på vart hän jag är påväg,
om det är en rak bana eller om vägen
är kantad av hinder.

Det jag kommer fram till är att jag ser fram emot
livets väg. Jag är förväntansfull och ivrig att
pröva mina läkta vingar. Det fanns en tid då jag
glorifierade döden, detta avslut, och strävade
blint mot att uppnå det. Nu påminns jag återigen
om dödens slutgiltighet, och det är med glädje
jag finner mig i en position där jag inte längtar
att också få somna in.

Jag har vaknat upp.

Jag ser med nyktra ögon på världen. Där en annans
liv tog slut fortsätter mitt. Och jag är fantastiskt
glad att det gör det, för jag är redo att möta det.
Jag är inte rädd längre. Jag är älskad, omtyckt
och respekterad. Framförallt så är jag levande.

Jag har vaknat upp.

.

You are my sweetes downfall, I loved you first.
Kissed me ti´l the morning light.

Idag mår jag topp. Känner en orubblig possetivitet.
Jag känner att kreativiteten flödar. Skriver musik
och dikter som aldrig förr. Idag får jag en heldag med
mannen jag har kärat ned mig i. Glad, att vi får
ha varandra.

Imorgon är det avskedsmiddag hemma hos min
Marie. Hon flyr norrland för att hälsa på familj
och sedan tågluffa genom europa. Hon har ännu
inte bestämt när hon kommer tillbaka, men det
lär ju dröja några månader. Jag kommer att känna
tomhet, en aning. Hon är ju lite av mitt syre.
Jag kan inte äta middagen eftersom jag fortfarande
går på diet, men det ska bli himla trevligt ändå.
Jag vet att det är mycket bra folk som kommer.
Fast jag kommer börja gråta, det är jag helt säker på.

På söndag gäller mitt första klubbstyrelsemöte.
Jag är peppad på det arbete som ligger framöver.
Jag ska arbeta speciellt med att sprida feminismen,
ordna mycket sjäkvförsvar och dylikt.
Det kommer bli kul.

Det är soligt idag, och jag känner värmen,
mitt i all vinterkyla.

.

Funderar på att tatuera in orden
"only love can kill a demon" någonstans.
Dock inte armarna. Men kanske på ryggen,
eller längst ned på magen? Hm. Tricky.

Sitter på engelskalektion och har just skrivit
klart en artikel. Det kanske låter kul, men
det var det inte. Jag fick inte välja vad jag skulle
skriva om. Jag är så kräsen, men det är bara
att foga sig. Jag måste jobba på och göra det
bästa jag bara kan, har ju blivit varse att man
måste ha de högsta möjliga betygen. Och på
folkhögskola så får man mellan 1-4. Det de gör
är att de gör en gemensam bedömning för alla
ämnen och det innebär att jag måste få fyror
i allt utom något enstaka där jag kan få 3.

hu.

Men jag ska klara det, för jag vill! Jag vill så
hemskt gärna börja plugga socionom. Om jag
skulle börja i höst så är jag klar när jag är 24,
det är lagom tycker jag. Att vara så ung och ändå
ha någon karriär att luta sig mot. Det ska tydligen
råda brist på kurratorer när jag är klar.
Hoppas det håller i sig.

Skrev en ny låt idag. Har känt mig otroligt inspirerad,
och nu har jag tre låtar som känns viktiga att spela in
innan jag gör klart demon. Hoppas bara på att Mattias
har tid snart.

Kärlek och sånt trams.

.

Är i full gång med att söka kurser och program på
universitet till hösten. Jag har till och med bestämt
vilken sommarkurs jag helst vill läsa och vilka reserver
som gäller. Jag har dessutom upptäckt något verkligt
behagligt med sommarkursandet : Man får ledigt,
hela juli månad! Det känns sjukt skönt, att ändå få
lite paus innan striden fortsätter till hösten.

Åter till nuet.

Jag har inte fått mycket gjort idag, men det gör inte
så mycket, för jag har nämligen inget som är direkt
viktigt att göra just idag. Jag har tid. Jag har mest
mediterat, promenerat och spelat musik. En sann estets
vardag.

Men jag är gräsligt trött efter en natt med diffusa mardrömmar,
så jag ska sova tidigt ikväll. Känns bara finfint.

.

Puh.

Har just kommit tillbaka från ett riktigt gynnsamt och
trevligt gympass med Amanda, tåls att göras om.
Är ute till skogs nu med herr Ekelund.

Lite kortfattat kan man väl säga att detta varit en ganska
vanlig dag. Imorgon ska jag på tjejträff på Ung Vänster
och bara umgås med lite kamrater. Jag har gjort alldeles
för lite knyt med mina arbetarklasshjältar på senaste.

"You can not find peace by avoiding life"

.

Tända ljus, rökelse och många kuddar och filtar.
Jag trivs och mår riktigt bra just nu. Känns så
skönt och välkommet. Min kära mor informerade mig
just om att antalet lyssningar på min sida nu är
uppe i 75192! Jag känner mig otroligt glad och tacksam,
att något jag skapar faktiskt har ett värde, och
att människor finner någon typ av underhållning
i det jag gör.

Jag har inte mycket att förtälja, ville mest
bara skriva en hoppfull rad mellan vågorna
av mer eller mindre mellankoli.
För det mesta är jag ju trots allt hoppfull,
jag bara glömmer bort det.

...

Do you cry, do you pray?
Do you wish them away?
Are you still leaving nothing,
but bones in the way?

How do your pistol and your bible
and your sleepingpills go?
are you still jumping out of windows
in expensive cloths?

Igår var inget vidare, alls. Idag känns mer lovande.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, vilket är lite
ovanligt numera, jag brukar alltid ha helgplaner.
Kanske blir någon fest. Tror jag ska träffa älskade
Marie. Jag kan behöva några rena andetag.

Jag har en historiaredovisning of doom. Jag har
inte orkat förberede mig, så det kommer gå förjävligt.
Och jag orkar inte bry mig. Tyvärr.

Lyssnar på Kent. Det var ett tag sedan.
Pepp?

...

Som vanligt så är det alltid något som rör om
ordentligt i min tillvaro, också den här veckan.
Jag är så fruktansvärt döless på trauma och kaos.
Det är nästan så pass att jag blivit imun.
Det känns mest som ett mentalt myggbett,
det kliar och skaver en del, men orskar inte så mycket
smärta.

Efter ett par misslyckade blonderingar färgar jag
nu håret svart. Jag stod och vägde för och emot
tills jag bestämde mig, jag vill bara ha en dramatisk
förändring, som oftast.

Annars händer inte mycket, Fortsätter kämpa på
med cambridge och träning. Ska ut på en joggingtur
senare, men först ska jag plugga och se på
någon riktigt sorgelig fim.

Nu är det bara att andas.

Jag kan såklart inte veta hur du tänkte, eller kännde,
men

Jag tror du fann tröst
i änglarnas röst
i att döden var
alla frågors svar
och det absoluta
slutet på framtiden
och det förflutna

men jag önskar att du och jag
kunnat möta en ny dag
tillsammans

Jag önskar att du insett i tid
att efter mörkret tar ljuset vid
och jag
ska göra allt för att inte glömma, gömma
undan dig

Jag ska sörja och sakna
men en dag ska jag vakna
minnas dig
och le.

Galet!

Nu har jag pysslat med cambridge i exakt en vecka,
minus 3 kilo! Sweet. Det går riktigt bra, mycket bättre
än väntat, men jag saknar helt klart att få tugga på
något, men man håller sig mätt. Det bästa är att sockersuget
helt är borta! Efter detta kommer det nog bli ännu
lättare att fortsätta gå nede i vikt, just för att nya rutiner har
skapats.

I helgen blev det två dagars, utan alkohol såklart.
Igår städade jag. Välbehövligt. Annars händer inte mycket,'
förutom att jag är ganska stressad för jag har ett ton läxor
att ta itu med.

Lillebror fyller förresten år idag! 19 bast, grattis brorsan.

Ja, så var dagen därpå.

Igår var skit, och idag känns fantastisk.
Det är så underligt hur allt kan vara totalt annorlunda utan
några större förändringar i inehållet. Det här är nog vad
jag alltid önskat mig. Ett hyvsat normalt liv där det finns
upp och ned gångar, precis som igår och idag.

Just nu håller jag på att städa, det kommer bli fint.
Tvättar gör jag också. Sjukt produktivt. Idag började
jag med Cambridge, och fyfan säger jag.

Det smakar ganska unket, typ som barnpenicillin som man
vill kräkas av. He. Och detta har jag alltså bestämt mig för
att äta i en månad. Men jag har aldrig varit så beslutsam i
hela mitt liv. Det känns som rätt väg att gå, till en början.
Jag ska ladda upp med mycket spännande téer nu.

Jag har köpt födelsedagspresent till bror som fyller 19 hela år
nu på måndag. Känns helt galet, att lilla lillebror är så stor.

Nej, nu ska jag återgå till min städning.

later.

pest och död och hungersnöd

Ungefär så sammanfattar jag min dag. Jag är så förbannat trött
så det liknar ingenting, och jag känner mig sjukt pessimistisk.
Jag börjar redan längta efter helgen, galna människor,
sjuka fester, nätter som aldrig riktigt blir dag.

Jag har börjat skriva biografi. Det är mycket svårare än vad man
kan tro. Jag funderar över vilka delar som inte är viktiga nog,
vad kan jag undgå att berätta utan att tappa bilden som helhet?
Vad är fängslande? Hur hittar jag tillbaka till orden när jag ska
beskriva det mörkaste, det mest djupa fårorna?

Helgen har i alla fall varit underbart fin. I fredags var jag
med Fredrik och Mattias på proggkväll där jag även spelade,
varpå vi for på en riktigt bra fest på ålidhem.
I lördags spelade jag in igen och det tog på min energi, så när
jag skulle hänga med Patrik var jag ganska le.
Men på söndagen var jag repad och träffade min andra
hälft Marie på fika. Det var precis lika fint som alltid,
men mitt hjärta sjönk lite när hon berättade att hon
nu beger sig ut på resa igen i mars och är borta
några månader. Fast självklart är jag glad för hennes skull
också, att hon får se världen.

Själv har jag planer som nu känna ganska stillastående.
Jag vet vad jag vill nu, med största säkerhet.
Jag söker in till socionomprogrammet till hösten i Lund,
kommer jag inte in där då (vilket jag mest troligt inte gör)
blir jag kvar i Umeå och pluggar under hösttereminen,
eller, om jag har tur och få ett jobb, så jobbar jag.

Så var det med det.

Höres. typ.

Ny låt

Ligger ute på www.malinfrimodig.se

ska det.

Ska det vara så svårt
att praktisera
lite vänlighet
klockan mitt på dagen
en fredag

ska det vara så svårt
att höja handen
och blicken
och säga
trevlig helg
vem du nu är

jag slänger iväg
ett storflin till svar
till busschafören
som säkert har barn
och orättvis lön
och jobbar övertid

det är okej, tänker jag

ska det vara så svårt
att visa lite förståelse
för en trött arbetare
klockan mitt på dagen

en fredag

jag unnar dig
mitt leende
fast det är obetydligt
på det stora hela

jag önskar god helg
och gott liv
och en bättre framtid
så du kanske orkar bemöta
mitt leende
någon gång.

Så mycket bättre

Jag har det mycket bättre idag, tänk ändå att dygnen
kan skilja sig så när inehållet inte förändrats nämnvärt.
De inre processerna indeed.

Idag har jag ätit middag hos min älskade mormor, och
det var supermysigt. Jag älskar bara kvinnan mer för
varje gång jag ser henne. Så stark, styrka och mod är
det vackraste jag vet.

Imorgon väntar ännu en skoldag, och jag får äntligen pussa
på Patrik igen. Ett dygn känns som en halv evighet ibland.
På kvällen ska jag käka hos morsan. Saknar min familj
i veckan helt eneklt, tur att de bor så nära att jag kan bota
min saknad. Jag bara sitter och smygler nu. Allt känns
bara så lungt och lätt jämnfört med igår.

Livets små upp och ned go vänner.

Ingen energi

Suck.

Dagen inleddes med hundratjugo procent energi och
jag kände mig nästan manisk. Nu är jag bara låg.
Trött och låg, och vill kramas som om det hängde
på livet.

Så, nu lyssnar jag på Tom waits och funderar på allt
som gick fel. Känner mig martyrig ocg skitjobbig.
Trött på mig själv, mina spöken och mitt förflutna.
Det liksom kommer och knackar på då och då, helt
utan rim och reson. Menar, jag har haft en okej dag.

jajaja.

Imorgon är ju en ny dag för fan.

...

Har spenderat tid här ute i ingenstans med bästa patriken
i världshistorien. Så sjukt mysigt. Ska snart in till skolan
och käka varma mackor med folk. Det är rätt neat att få
ta del av kollektivkulturen och ändå ha sitt eget att åka
tillbaka till. Imorgon blir det typ, ehum, fyrdubbeldejt?
Vuxenpoäng tillfaller härmed mig. Jag ska baka bullar nu
ikväll inför det. Haha, så illa.

Dagen har i övrigt kännts lång och alldeles outhärdlig,
men även denna skoldag hade ett slut, och nu känns
det bara gott igen.

Åter till verkligheten

Efter några underbara dagar då jag fått hålla om världens finaste man och bara mysa på hans rum och med underbara människor i strömbäckskollektiven är det alltså dags att återvända till verkligheten, plugget och vintern. Den har kännts så avlägsen på senaste. Imorse vaknade jag, förvisso rätt utsövd, men ändå rätt tung till mods. Jag kände bara vid att det faktiskt var en helt ny, lång termin för tröskeln, och att jag är tvungen att klara av den, jag måste. Väl på skolan lättade det hela något och dagen gick bra. Finaste var sjuk och jag ville klappa på, men det fanns inte så mycket tid över för sådant. Jag for hem och har umgåtts med Fredrik ett tag, men annars har dagen varit helt händelselös. Det enda nämnvärda är väl kanske att vi är några stycken som typ funderar på bowling till helgen, om vi fått pengar då. he.

Party typ.

Nej, jag har inget att skriva om.
Förutom att jag är tokkär.

later

AAAAAH!

Jag är så kärkärkärkär!

Något vackert.

Nu är det bara några få timmar kvar här i uppsala och veckokursen
lider mot sitt slut, och likaså min utbildning i feministiskt självförsvar.
I vart fall den första delen, sedan följer vidareutbildningar under våren.
Detta har varit de bästa dagarna i mitt liv. Jag har aldrig kännt mig
så kapabel, lugn och självsäker. Teori, och 5 timmars fyspass varje
dag. Det har såklart varit påfrestande, men det finns inget vackrare
än starka kvinnor och systerskap, och vi som utbildat oss nu
tillsammans känns verkligen som systrar. Man kommer varandra
så otroligt nära.

Alla andra härliga ung vänstrare är såklart också värda att nämnas.
Nu ska vi vinna valet och jag ska arbeta hårt med att hålla pass så
och förhoppningsvis förändra liv,

Vi är starka systrar, vi är en.

Påväg

Jag sitter just i skrivande stund på sista tågresan för dagen, mot
motala och veckokursen. Att umgås med andra ungvänstrare är
både otroligt roligt och uppfriskande. Vi har sjungit internationalen
på tåget och diskuterat sojvietunionen och kina och kapitalet.
Jag är i himmelriket!

Senare ikväll kommer Patrik och besöker mig, och det känns i
hela min varelse att det kommer bli bra.

Nu ska jag återgå till samtalen,

kräm

Ja, sannerligen ett gott nytt år!

Min nyårsafton var underbar. Först förfesteade jag Johannes, Ida,
Marie, Daniel och några till hos Anna. Jag tror inte jag har skrattat
så mycket på flera år! Som vanligt var jag nykter och det var skönt,
också det precis som vanligt.

Vid tio drog vi till fest hemma hos Finn och Jamilla. Där var det tokmycket
folk ,efter ett tag var det svårt att andas. Det blev vattenpipa och fyllesång,
och fina folk var där som jag inte träffat på länge. När klockan slog tolv
gick vi ut på gården och tände på ett bock i halm, den brann bra,.

Det satt några smällare på den också... Ni kan ju föreställa er.
Varmt blev det i vart fall i den kalla umeånatten.

Nu håller jag på att förbereda inför veckorkursen, och jag är taggad!
Tar med datorn så jag kan berätta hur det går.

kräm