Vinglad

Idag har jag spenderat min tid ute i ingenstans med
mamma och Stefan. Jag har druckit vin
(och är fortfarande vinglad), lärt ut och spelat gitarr,
sett bedårande vildkatter, ätit god mat, och känt mig
älskad.

Det var meningen att jag skulle fortsätta min kväll
med utgång med Natalie. Tyvärr blev hon kallad
att jobba tidigt imorgon, men det tar vi igen nästa helg!

Bland höstlöv och mina tända ljuslyktor trivs jag,
men ändå finns en underton av något påtagligt
mörkt. Jag känner en viss otålighet. Jag vill hitta
något att bygga på, något tryggt. Jag känner mig
så plågsamt vanlig när jag längtar efter en stor
lägenhet att inreda, och en fin partner att kyssa
och utforska världen med.

Men det är vad jag längtar efter. Vad jag vill ha.
Det känns extra mycket efter besöket hos mamma
och Stefan där de bokstavligt talat bygger sin framtid.
Men jag borde väl ändå inte ha så bråttom, de tog dem
ju hela livet att komma dit,

Jag hoppas jag kommer dit. Jag är väl rädd att missa
tåget till lyckan, färgerna och livet. Som om jag ska bli
kvar på hållplatsen i ett obehagligt vinterväder eller nått.

Nog med dysterheter.

Imorgon ska jag träffa pappa, vilket som vanligt känns
kul. Min far är mycket lättsam att ha att göra med.

Nu ska jag sova och drömma om omöjligheter.