Vad skulle jag göra utan Twiglight?

Just nu är böckerna min ultimata flykt.
Och det som gäller är såklart twiglightserien.
Jag svor att jag inte skulle bli ännu en i raden av
galna Edwarsfans, men såklart så blev jag det.

De första två böckerna är dock ganska mediokra
om man jämnför med tredje och framförallt
fjärden boken, som är PERFEKTION!
Oväntad, spännande.

Jobbar i skrivande stund natt och ser fram emot
min första lediga dag typ idag på många, många
dagar. Vad jag ska göra vet jag inte riktigt, men
jag tror att det blir lite ärenden på stan faktiskt.
Och så borde jag städa lite hemma. Det ser faktiskt
helt sjukt ut just nu. Men jag har helt enkelt inte
orkat med städning.

Men jag njuter i vart fall att det äntligen är höst.
Början på hösten är min bästa årstid. Kylan,
vantar och en stickad mössa. Mörker, och som
kontrast, tända ljus i ljuslyktor.
Jag ser dock inte fram emot vare sig senhösten
eller vintern. Jag trodde inte jag skulle spendera
ännu en vinter i Umeå, men nu blev det så i alla fall.

Inte för att jag är missnöjd med mitt beslut, det känns
rätt, men jag ser ändå inte fram emot det.

Jag känner mig rastlös igen. Det kryper under huden.
AH! Galet irriterande. Det känns som om det kliar
under huden. Som små insektsbett eller något.
Jag ser fram emot att komma hem om några timmar
och sova av mig det värsta. Jag tror jag är rastlös för att
jag inte sover.

Jag skulle vilja avsluta inlägget som är ganska intetsägande
men något positivt. Jag känner mig bättre till mods idag,
och jag är glad över att jag har bägge mina föräldrar som
alltid finns där och stöttar mig, samt att jag faktiskt har
vänner som lyser upp min tillvaro bara genom att
existera och står ut med mig och mina nevroser.

Tack till er och till Edward, för att ni ger mig
något som skulle kunna liknas vid hopp.

hm.

Vet inte. Vet inte.
Jag känner att jag kämpar i motvind, och för ett
ögonblick vill jag ge upp, lägga mig till sängs och
aldrig lämna den. Jag vet inte vad som händer just
nu, men jag vet att jag är farligt nära kanten och
jag är rädd för att vinden ska få mig att falla framåt
och störta.

Jag känner. Jag känner.
Känner för mycket. Kan inte sortera vad som är vad.
Andas, men det hjälper bara en stund, och jag kan
inte djupandas förevigt. Jag har ett jobb att sköta,
ett liv som ska underhållas, disk att diska, vänner att
träffa. Och det borde vara tillräckligt. Men,
det är det inte. Jag är inte nöjd.

Jag känner mig bortskämd.
Jag har allt jag kan önska, ändå är jag inte nöjd.
Jag vet inte vad det är jag söker, men stressen
maler och jag får svårt att koncentrera mig.
Lyckligtvis får jag bra stöd, så jag hoppas på att
det inte ska gå mycket längre än såhär.

Så nu vet ni. Att det känns. Att det är klurigt.
Att det inte har med er att göra. Med något att göra?
Bara att jag försöker samla mig, och jag gör mitt
bästa.

Hoppas att det räcker.

Puh.

Ä-N-T-L-I-G-E-N!

Inatt sov jag nio timmar i sträck, inte en minut för sent!
Jag trodde verkligen att jag skulle rämna ihop ett tag
men istället så vände det. En drömlös sömn lika ljuvlig
som vilken sommarsaga som helst.

När jag tog mig ut i kylan påväg till jobbet nu imorse
så blåste kalla höstvindar, och jag älskar det.
Rosa kinder, tung eyeliner, jordnära färger på kläderna,
Min underbara knallrösa kappa... allt känns vackert.

Efter jobbet idag ska jag fara och träna som vanligt.
Igår blev det såklart inget på grund av utmattning,
men idag är jag full av energi!

Saknar redan min Marie, har lagt upp plan
för att besöka henne så snart som möjligt.

Later,

Trött

Efter en djävulsnatt så är det snart dags att bege sig
till jobbet med ett leende. Jag vet faktiskt inte riktigt
varför jag sover så illa just nu, men det går bara inte
att komma till ro. Det känns som om jag har tusentals
tankar och alla måste tänkas fullt ut. Jag måste ransaka,
fundera.

Jag hoppas det vänder inatt.

Ska äntligen träffa Natalie som är hemkommen från Tunisien
idag och det gör mig varm i hjärtat. Jag är otroligt glad över
att hon också blir kvar i Umeå i höst.

Nej... Nu är det dags att arbeta. Allt löser sig,
jag vet att jag klarar mig.

later.

Ojdå.

Har visst inte uppdaterat här på länge. Förklaringen
ligger i att mitt liv sällan lämnar utrymme för fria
skriverier. Som vanligt jobbar jag, men jag har i vart fall
lyckats semestra i nästan två härliga veckor. En av dem
spenderades på Trysunda tillsammans med mormor.
Härliga dagar av sommarläsning, sömn, god mat. bärplockning,
P1, och dåliga deckare på tv. Helt enkelt ett enkelt liv.
Jag önskar verkligen att man kunde få semester oftare.

Det är inte det att jag på något sätt misstrivs med mitt jobb,
tvärtom är det bortom alla förväntningar jag hade på
arbetslivet. Men jag behöver verkligen de där pauserna,
då inga sinnesintryck kan nå mig och jag helt kan fokusera
på andningn, stunden och vila. Det har varit hektiskt i sommar
på det sättet att jag inte vetat från en dag till en annan
hur jag ska arbeta. Nu till hösten har jag en fast anställning
och är shemalagd. Det känns obeskrivligt skönt.

Mina planer har ändrats lite under tiden jag varit
frånvarande från bloggvärlden. Jag ska inte flytta till
Lund i höst, faktum är att jag inte längre är säker på om
jag ska flytta dit alls. Istället ska jag som sagt jobba den
här höstterminen, varpå jag planerar att plugga upp
matte b under vårterminen. Var detta ska ske är oklart,
men det står just nu mellan Umeå och Örebro. Örebro därför
att Marie flyttar dit. Jag funderar faktiskt på att börja
plugga socionom där också.

Min älskade och finaste i världen flyttar dit, och jag
har kommit fram till att jag inte tror att jag vill
leva utan henne i min vardag, så jag tycker att Örebro
är värt en chans. Det är en fin stad som jag tycker mycket
om dessutom.

De senaste dagarna har jag badat med Marie och bara
myst med henne, och imorgon ska jag och far ut i
skogen och plocka bär och svamp. På lördag ser det
ut att bli utgång med Josefin.

Det händer mycket, men jag gillat.

Wow..

... känner igen känslan.
Den är stark, den är varm, den är nyfiken.
Nu hoppas jag, att den delas.

wow.