Min andra hälft

Idag har varit en märklig dag, men jag känner att
det förmodligen är en av de bästa dagarna jag haft
på länge, även om jag känner mig förbryllad. Allt var
över så fort. Snabba beslut. Har inte vant mig, än.

Jag har också träffat pappa, och jag känner för varje
gång att jag växer tillsammans med honom. Jag känner
ett förtroende och en geniun glädje i hans sällskap.

Men dagens höjdpunkt var ändå ett långt samtal med
Marie. Hon bor i Uppsala, så långt ifrån, varje centimeter
är en rymd. Vi pratade på om allt möjligt. Allt är så
enkelt med syster. Så självklart. Jag kan knappt vänta
tills jag får omfamna henne igen och viska sanning i
hennes öra. Min bästa, min andra hälft.
Jag far härifrån den 16:e september och åker hem den
20:e. Fyra dagar får vi.

Nästa gång får hon komma och bo hos mig.
Och så småningom, när allt är mer ordnat än nu,
så flyttar jag dit hon är. Hon är utan tvekan det
närmsta man kan vara utan blodsband.

Nu lyssnar jag på Robert Pattisons "let me sign" igen
och ryser av välbehag. Rökelsen fyller rummet.
Ljuset brinner svagt. Kroppen slappnar av.
Jag tror nog att den närmsta tiden kommer präglas
av just allt detta vardagliga lugn.

Jag är mer än redo.