ja, vad säger man?

Mycket har förändrats, men på något underligt vis
så är jag väldigt hoppfull. Mycket känns trist och
lite sorgeligt, men jag har samlat ny kraft och jag
finner den i det enkla. I fika med Sofie och Josefin,
i timslånga samtal med Marie och i mammas ord
och Stefans kramar.

Jag fokuserar på allt som är bra, och det är mycket.
Det känns olustigt i mig, i och med allt som skett,
men notera: Jag är inte nedbruten, förlorad och skrämd.
Jag tror på mening. Jag tror på att allt som sker
gör det av en orsak och att jag kan förlita mig på det.

Just nu väntar en stunds meditation, sedan en tidig
kväll. Imorgon blir det middag hos mormor och
förhoppningsvis en stund med Natalie.

Lev väl.