.

Av hänsyn tänker jag inte gå in på detaljer,
men en död ägde rum i helgen, och även om
den inte slog så hårt så att jag föll omkull så påverkade
den ändå mig. Mest för att det är just vad det är,
ett avslut. Ett avslut på en resa.

Det får mig att tänka på min egen resa.
Vilka som är med mig under färden,
vilka jag har älskat, förlorat, fått, gett.
Det får mig att tänka på vart hän jag är påväg,
om det är en rak bana eller om vägen
är kantad av hinder.

Det jag kommer fram till är att jag ser fram emot
livets väg. Jag är förväntansfull och ivrig att
pröva mina läkta vingar. Det fanns en tid då jag
glorifierade döden, detta avslut, och strävade
blint mot att uppnå det. Nu påminns jag återigen
om dödens slutgiltighet, och det är med glädje
jag finner mig i en position där jag inte längtar
att också få somna in.

Jag har vaknat upp.

Jag ser med nyktra ögon på världen. Där en annans
liv tog slut fortsätter mitt. Och jag är fantastiskt
glad att det gör det, för jag är redo att möta det.
Jag är inte rädd längre. Jag är älskad, omtyckt
och respekterad. Framförallt så är jag levande.

Jag har vaknat upp.