Det onårbara.

Idag har varit en lugn dag i reflektionens tecken.
Jag har simmat, gymmat, och bubbelbadat.
Jag har ändå varken kännt mig nöjd eller tillfreds.
Tankarna har bara varit på det onårbara, det
där jag tror mig vara en omöjlighet, och det faller
en skugga över min prestation.

Det finns något djupt mänskligt i martyrskapet.
Jag sätter mig själv i ett lidande som ibland
är övermäktigt istället för att ta kontrollen
tillbaka och göra något konsruktivt. Men det
är som om själva möjligheten att misslyckas
gynnar det självvalda martyrskapet. För visst
är det synd om mig. Väldigt, väldigt synd om mig.

Och visst är det synd om oss alla, trots att vi
lever i ett någrolunda bekvämt läge. Jag påstår
inte att vi inte har rätten eller anledning nog
att lida, men ibland känns det som om det
är en folksjukdom att ge upp och inte försöka.
Inte ens rösta för en politik som skulle kunna
förminska lidande och främja möjligheter.

Vi är ett martyrens folk, och just idag ber jag
mig själv att skärpa mig!