Det som är verkligt.

I ett nytt inlägg på sin blogg skriver min
vän Sara om hur svårt det kan vara att
definera vad som är verkligt när man så
länge levt i mörker och gränspsykoser, och
jag kan inte annat än hålla med. Men vem
har egentligen befogenheter att tala om för
oss vilken som är den verkliga världen och
den oundvikliga realtiteten?

Jag har sett mer av världen än vad jag önskar.
Och det jag ser vägrar jag att acceptera som
friskt eller verkligt för den delen. Jag ser
markandsekonomin som förgör världen med
sin hänsynslösa framfart. Miljö, mänskliga rättigheter,
och demokrati är under konstant hot från
de som sitter på världens tillgångar.
Kan någon förklara för mig var friskheten och
normaliteten ligger i så tjocka lagar foundation
att det är omöjligt att se vare sig ansiktsdrag
eller färskiftningar? Kan någon förklara varför
det betraktas som normalt att konsumera
i tonvikt både mat och kläder vi aldrig kommer
att bruka?

Vill någon vara snäll och förklara varför så
många som tillsynes lever fullkommliga
matriellt rika liv går genom sin tillvaro helt
i okontakt med sitt innersta och föraktar
och bespottar sina medmänniskor som inte
kom längre, inte kom långt, som de.
Att älska sin förpackning, men avsky dess
inehåll utan att reklamera, det är verklig
sjukdom. Och den sprider sig, tyst och
effektivt.

Jag definerar verklighet med bara ett mått:
Allt som gör mig starkare och lyckligare, det
är verkligt. Och jag tänker aldrig någonsin mer
gå med på att leva i en värld där det enda sättet
för mig att betraktas som normal och frisk är
att böja huvudet för världen runt om mig
och förneka känslorna i mig.

Det finns inget korrekt sätt att leva,
men nog finns det många säkra sätt att dö på.

.

Tappar kollen på vad som skrivits, vilka sanningar
som avslöjats. Det var så länge sedan jag uppdaterade.
Åtminstone ett tag sedan jag i detalj beskrev min tillvaro.
Men jag vet verkligen inte vad jag ska säga. Det finns
liksom alldeles för mycket av precis allting. På ett bra sätt.
Mest bra.

Jag har efter mycket vånda och själsökan bestämt
mig för att stanna i Umeå till hösten. Jag har pressat
mig själv, stressat framåt, som om jag varit orolig
för att jag inte riktigt skulle hinna med att leva.
Utan att inse att min jakt på livet kostat mig ett
helt år. Ett år av stress och frånkoppling. Nu har
allting landat, och jag känner mig som en helhet igen.

Jag är inte sjuk. Jag är heller inte fullt funktionell.
Och det måste vara okej. Men det är svårt att acceptera,
att nöja sig med att det arbete jag lagt ned de senaste
fyra åren inte lett mig ändå fram. Men jag måste vila
i att jag kommer dit. Men jag har också omvärderat och
omdefinerat vad "dit" är. Jag kanske aldrig blir akademiker,
och jobbar heltid. Men det kanske jag egentligen inte
vill heller. Allt jag kräver av livet är ett par höns och
en inkomst som jag kan leva på. Och kärlek.

Jag andas och älskar. Sommaren är ljus.