En storartad själ har bytt form och lever nu vidare
i någon okänd och ovärdig livsfrom. Jag känner mig
bara en aning vidrig som resonerar så. Som värderar
mänskligheten som överordnad och mer betydelsefull
än allt det andra som vi stöder vår välsignade överlevnad
på, men jag kan inte låta bli. Jag är trots allt bara människa,
jag med. Och hon var enastående.
Trots sorg och trots grubblerier så ler jag. Faktum är att
jag med mer regel än undantag ler så våldsamt att mina
käkar börjar krampa i protest. Men hur kan jag motstå när
han är den vackraste utomvärldsliga människa jag någonsin
mött? Jag noterar ofta att jag känner mig genomskådad.
Och jag tror jag är det också. Och det som är underligast av
allt är att det inte skrämmer mig. Inte alls. Inte ens lite.
Allt är bara som det ska, helt enkelt. Jag tror att jag skulle
kunna vara benägen att skriva en sådan där outhärdlig
rixfmkärlekspopslåt, och det skulle jag nog också, om det
inte skulle vara en total skymf mot det jag upplever.
Det är för stort. För stort för musik. För stort för kroppen.
Jag spricker gärna och går sönder om jag måste.
Jag skrek till livets tomrum för några år sedan. Skrek:
"Är det här allt du har, din jävel? Om det inte blir
bättre än såhär så är det så sjukt jävla över mellan oss!!"
Förlåt. Jag vet att jag aldrig riktigt bad dig om ursäkt för
att jag var så hård och oförstående. Jag vet att du aldrig
menade att skada mig, liksom jag aldrig menade att skada
mig själv genom det svarta hatet. Vi var nog lika vilsna i
vad vi kunde ge varandra bägge två, men jag älskar dig.
Livet, jag älskar dig in i evigheten. Precis som det ska vara.
Numera går det inte en dag utan att jag känner mig tacksam,
oavsett dalar och källartak. Livet och jag kunde inte knäcka
varandra, och när jag insåg storheten i det så visste jag
också med säkerhet att inget och ingen kunde göra det.
Det kanske var gåvan. Jag vet inte. Jag svamlar.
Men det jag efter ett mycket långdraget skriveri
vill förmedla är livsglädjen. Till och med genom döden.
Det finns skönhet. Det finns hopp. Och det bästa av allt:
Det finns redan inpräntat i varje del av oss.
