Förtär allt det som är mitt kött.
Ät det som ger mig liv, det är redan dödfött.

Ännu en sömnlös natt. Helt sömnlös. Inte en sekund. Trots mängder av mediciner så vägrar de små nervsignalerna köra som vid rusningstrafik genom kroppen. Framkallar en ilande känsla och ett hjärta i ojämn rymt, lite för lugnt för tillståndet. Sömnlösheten gör mig sjuk, på mer än ett sätt. Jag känner feberrysningar längs med ryggraden och en hals som bränner. Det spelar ingen roll hur mycket vatten jag än dricker, det slutar inte att svida. Jag är sjuk. Min kropp självdör. Den vill.

Jag har mycket gott hopp ändå. Jag lämnade in mina önskningar om tapeter till hyresvärden tidigt idag, och han sa att han skulle posta det på en gång. Det innebär i praktiken att jag senast har nya tapeter på onsdag. Det känns skönt. Då kan den största delen av flytten börja. Monteringen av alla nyinköpta möbler, första rökelsepinnen och första försöket att hänga något vid fönstret för att få riktigt, riktigt mörkt. Sådär som jag vill ha det. Mitt palats, min egen groplats. Jag är inte så jagad, jag är lycklig över det som faktiskt fungerar.

Jag ska ge mig själv!

Jag hade faktiskt kul emellanåt.

Suprise, du får en bra dag!

Jag vaknade och allt kändes misär, så jag valde att blunda om och försöka fånga sömnen, bara någon timme till. Det gick uselt, så därför var det fullkomligt logiskt att bara ligga kvar i sängen och jämra sig och skippa alla ambitioner. Mia räddade hela den här dagen åt mig. Skulden fyllde mig till bredden när hon ringde och lät som förlåtelse och förstånd. Hon bad mig, trots att jag skippat två timmar av vågen, att komma och bena lite i min situation och äta lunch. De serverade min favoriträtt också. Så, jag for dit. Tack och lov för det.

Där pratade vi igenom alla hinder och tankar inför dagen, och varför jag valde att inte kliva upp och ta tag i allt det jag borde ta tag i. Hon fyllde mig med tillräcklig motivation nog att städa i nya lägenheten (ps, det var inte städat på år. Föreställ er under badkaret och i spisfläkten) ,med mor min som var till stort stöd. Vi hade en riktigt fin dag tillsammans. Jag som trodde det skulle vara besvärande att umgås med henne just nu, just idag, men det blev det inte. Det gav mig bubbelskratt och lite ny energi. Nu är det gnistrande. Jag blev dock riktigt förargad på min hyresvärd eftersom han inte informerat mig om att det var så pass illa missksött som det var. det visade sig att han helt enkelt inte orkat kolla. Som kompensation får jag titta på nya tapeter redan idag, får ett nytt badrumsskåp gratis, ny plastmatta i köket, nytt fönster till vardagsrumsdörren (den är lite sönder), och dessutom gratis målning i både köket och badrummet. Okej då, tyckte jag. Nya skåpsluckor får jag i alla fall. Jag är väldigt nöjd över att jag valde en lägenhet som var så ur tiden att allt behövde bytas. Nu blir det ju mitt, alltihopa, från början.

Så nu dricker ja te, längtar efter min babe och packar i lådorna som vi ska köra iväg ikväll. Inte fan kan jag lida nu, livet är lite för tillmötesgåendes för det.

"Jag hade faktiskt kul, emellanåt."

You make me feel

Allting känns mycket bättre idag. Trots att jag är pillerbakis så är jag riktigt glad. Det blev akutmycket medicin eftersom min bristande sömn höll på att driva in mig i en ny hypermani. Jag är glad att de skar av dagen så att den fick ett slut för annars hade min förvirrade känsla av förlorad kontroll och diffus stress tagit över min kropp. Allting känns liksom lite lättare efter en god natts sömn. Jag kan inte riktigt längre förstå varför jag i panik mässat högt för mig själv om undergång, inför ett tapetbyte. Den sista biten lades på plats nu när jag säkert vet att jag kommer att få en soffa som jag verkligen vill ha. Den är perfekt! Möbler färdiga för inflyttning i slutet på nästa vecka : Matbord med två stolar, min säng, soffa, tv bord, bambumatta och min nya fina soffa. Och det är allt, än så länge. Jag har ju förstås alla småhyllor och prydnads saker också. Det som fattas mig är väl egentligen bara ett databord av något slag och ett nattduksbord. Jag kan verkligen inte fatta att det är så snart som allt det jag planerat för och kämpar med i månader äntligen kommer att bli klart. Min alldeles egna stora fina lägenhet.

Imorgon ska mamma och jag städa badrummet.
Snubben innan mig dog och ingen hade städat efter honom.
Hans närmaste familj hade tydligen bara packat ihop
hans saker, slängt dem, och lämnat nycklarna.

Det var smutsigt överallt och hela lägenheten stank
cigarettrök och ren ensamhet. Det märktes väl att vem det
nu var som bodde här innan var en ensam människa.
Förmodligen alkis med tanke på sakerna jag hittade.
Känns sorligt. Jag tar vid där någon annan slutade,
och jag tar vid med så mycket livskraft.
Hans verkade stanna av vid de solkiga tapeterna,
som jag nu byter ut.

Melankoliskt blev det.
Men jag ska leva bra där.
Jag känner det.

Annars vill jag mest bara yttra en kärleksförklaring. Jag har egentligen officiellt lagt av med det, för det är i största allmänhet tramsigt, men jag kan inte annat än att ge upp mina principer för Fredrik förtjänar lite cybercredd.

Det har aldrig funnits någon trygghet i mitt liv, ingen baserad på ömsesidig förståelse. Jag har lite planlöst drivit runt och försökt att sysselsätta min ångestfyllda kropp i naiv längtan efter lindring hos vemsomhelst tills den dagen kom då jag insåg att det var mig jag letade efter, och jag tror jag finner mig som trygghetsbas, om än långsamt. Och brevid står du. Tar emot när allting går emot, isblå ögon med uppriktig omtanke och öm kärlek. Jag ser det, och jag litar på den, om än inte helt, så påväg. Innan du kom så sysslade jag med tankeförvirring och ömsom stötte bort vänliga ord och varma famnar, ömsom krävde dem som uppåttjack. Men ja, du är inte det. Du är injecrar ren lycka i mina vener med vardagsgråhet och det absolut ljusa och även det mörkaste av stunder. Där ligger du, med händer som alltid är redo att stryka över en ärrad rygg eller arm, och jag låter dig vara nära mig, trots min rädsla så lägger jag bitar av mitt liv hos dig. Det är det största jag kan ge, och jag har en känsla, en magkänsla, att du vågar göra det samma. Det finns inga utropstecken i min kärlek till dig, bara vilsamma punkter.

Jag litar på dig. Verklig tillit.
Inte ett starkt om eller men,
utan med dig är det som ett självklart
varför inte? Jag ser mig själv hos dig,
på ett eller annat sätt för en lång tid.

Att älska är ett för litet ord,
Tacksamhet är löjeväckande.
Du är rent liv och jag behöver det vi
har som lyckorus eller måndagsgnabb.
Nyanserna där emellan.

Jag älskar dig. Villkorslöst och mycket.
Snart ett år har passerat och många tankar
och många ord... Men det som ändå alltid
faller på plats är orden : jag älskar dig.

De smakar som honung i munnen.

Spara.

Mina tillgångar är strypta, och jag är min egen bank.

Jag kan inte sova. Så är det bara, punkt, tyckte jag.
Men acceptansen sviktar efter sådär ett par veckor
när snittsnusandet ligger på två, tre timmar om natten.
Då känns det helt plötsligt som att vad som helst
är en lösning. Vilken kamp som helst kapitulerar.
Jag är redo för ännu en natt i mörker och
ett par ögon som med halvt slutna ögonlock blickar
ut mot morgonen, det är bara att drömma om en
annan tid.

Inatt låg jag och skrattade för mig själv, allting
var löjligt roligt. Men det är sorgligt när jag ser
mig själv med nyktra ögon. Hur liten jag är.
Jag vill bara bli omfamnad. Lämna stress påslaget
vid sängkanten och låta den ligga där och leva
och vara djävlig för sig själv. Istället så härdar jag
bara. Ett andetag, ett till.

Jag tror inte jag kommer så mycket längre än
såhär, för jag är inte mentalt riktigt med.
Så blir det av nattgegga i frontal loben.
Fredrik lagar mat åt mig, det är bra. Jag orkar
inte. Jag kan bara sammanfatta dagen i korta
drag.

- Tycka extremt illa om FK gruppen.
- rastlöshet som myrkrypningar under huden.
- obesvarade samtal och en frän skuld.
- Vackra vacklande ord, en försiktig kyss.
- Smutsig lägenhet med charmanta drag.
- Family guy.

hej.

En cirkus, för er.

Jag tenderar att skriva en massa strunt, och det har jag för avsikt att fortsätta med ett bra tag framöver. Idag fick jag en uppenbarelse. En nära vän ringer mig och berättar att jag är het på samtalslistorna över hela stan. Tydligen är jag fantastisk intressant. Inte som person då naturligtvis, utan som sjukdom. Det får mig att undra varför. Varför så fascinerande, så intressant? Hur kommer det sig att just din sjukdom och ditt tillstånd är så väl diskuterat i kretsar du inte ens känner till. Svaret är ganska enkelt. Jag skriver om det, inte brutalt och ärligt, utan smygande. Det får människor att tro att bakom allt det smygandet och suddiga formulering finns mörka hemligheter. Det är klart att det gör, och varför är det så intressant? Det är ingen omtanke bakom intresset, det är mer som en cirkusutställning och man får liksom gissa vilket djur jag är, vilken kontinent jag måste kommit ifrån, inte som andra, inte hel.

Den enda logiska förklaringen jag kan uppbåda kring intresset över min egna sjukdom och andra psykiskt sjuka är att vi sticker ut med våra ord och handlingar, i mitt fall kanske enbart över vad jag skriver här och var jag har skrivit förut. Ett slags fundament att spinna vidare på för de som vill. Men jag tror att det finns en djupgående anledning till allt, och jag tror att mina mörka hemligheter blir så intressanta just för att det kunde varit din, eller den andres, eller din bästa vän. Men de är de tysta. De som är en så stor del av befolkningen, många håller det för sig själva. Skam och ångest, rädslan att inte bli accepterad eller dissekerad. Då funkar det bättre att titta på tv 3, skratta lagom högt och inte för länge, tycka om sommaren och rösta på miljöpartiet. Alternativt socialdemokraterna, Lite mitt emellan, lagom är bra. Och bakom det står alla dessa människor iklädda den vanliga lugna svenska fasaden. Visst de har kval, men de är helt normala. Inte sådana som frivilligt exponerar sig för sina nära eller omvärlden.

De är cirkusdjur, som jag, eller du.
Fast bakom Ikea och icakort.

År 2000 gjordes en omfattande utredning av allmänhälsovården för att kartlägga så nära de kunde hur många som var drabbade av psykiska problem i Sverige och av vilken typ.

Hela 24,9 % Hade psykiatrisk diagnos av något slag , detta innefattar oftast mildare depressioner, och dystymi, fobier, generaliserad ångest, och neurasteni. Två eller fler av dessa diagnoser eller andra mer allvarliga sjukdomar har 9.5% av den svenska befolkningen.

Förmodat att dessa siffror stämmer så vandrar det omkring en hel cirkus i din stad. Med fobier, ångest och nedstämdhet, sömnsvårigheter eller allvarliga psykiska sjukdomar. Men de är inte alltid ärrade och de pratar sällan om det. Men de finns, allihopa. Även jag. Jag antar att det är lätt och kanske till och med skönt att ha något konkret att peka på. I det fallet är jag bra. Jag är inte längre rädd för mitt tillstånd, det är föränderligt och jag går med stolthet mot friskheten, men skäms inte över det motsatta. Det borde inte du göra heller. Vi är ett land där fler och fler faller och inte har något att greppa tag i. Vissa faller så hårt att de aldrig reser sig upp igen. Så skulle inte du och alla dina fikakompisar kunna organisera ert intresse över vårt tillstånd till politik istället, och faktiskt göra en skillnad. Eller ville ni bara ta en fika?

Fundera.

Stolthet och saknad.

Min älskade är och spelar nere i Göteborg...
PÅ MUF:S ÅRLIGA KONGRESS! haha.

Jag skulle sjukt gärna ha varit där. Tydligen så ansåg ledningen att det var en bra ide´, lite spexigt. Jag önskar all stjärnlycka åt min älskade och mattias. De har även inlett en dokumentär, som är väldigt tramsig men charmig. Det är tänkt att de ska lägga ut del två efter spelningen på muf. Jag ler med värme i hjärtat redan.

Man kan spana in första delen här.
Det är bara en helt vanlig repdag, med middag och sång.
Och döda modebranschen. Det är bra. puss

http://www.youtube.com/watch?v=CVxbBPEO9Yo

Det finns bara en sanning.

Idag är fjärde dagen på raken jag inte sovit alls. Jag gick in i en hypermani för en vecka sedan och har helt enkelt inte kommit ur den. Dagarna har kantats av vansinniga projekt och till större delen av tiden kommer jag inte ihåg varken vad jag sagt eller gjort. Den enda sanningen är tröttheten. En leda som kliar över hela kroppen. De flesta tror att manier är en höjdpunkt, en euforisk lycka och en känsla av kontroll. Det är det inte. En mani kan såklart te sig på olika sätt beroende på vilken person man är, vilka hemligheter och svagheter man har, vilka knappar som kan tryckas på, men i mitt fall är en mani ett tillstånd av konstant stress och ångest som är så hög att den blir vit. Den blir alldeles ren och man försvinner i den. Medvetande existerar inte, tills ångestattackerna kommer som stadiga hjärtslag med hammarkraft. Jag satt uppe i timtal och rev ut alla fotografier ur mina foto album och hade med snarast tvångsliknande besatthet börjat alfabetisera dem, och placera ut dem i exakt ordning efter år. Till detta tillkommer att jag absolut skulle skriva en personlig låt text till vart och ett av fotografierna som översteg 200. Med andra ord, jag är ganska trött. Inte bara trött på grund av för många tankar som inte hinner tänkas klart, inte bara trött för att jag sovit maximalt 5 timmar den senaste veckan, nej, det är en fixerad tanke på hur hopplöst allting kan kännas.

Inatt vankade jag av och an i lägenheten medan Fredrik sov. Jag kan inte hjälpa det. Varje gång han somnar så är det som ett rejält slag i ansiktet. Förödmjukelsen jag känner är min, och den är stor. Är det så desperat? Så farligt, att vara övergiven? Jag är inte övergiven. Jag har så mycket vackert som står stadigt för mig, som är villigt att bära mig genom eldhavet, men ändå. Jag kan inte annat än att känna skräck. När jag går omkring i lägenheten med medicin som vägrar fungera i mitt maniska tillstånd kan jag inte mer än gråta våldsamt över att då är nu och nu är då. Det har aldrig varit annorlunda. I perioder går allt bra, jag är en välfungerande individ som klarar de mindre dalarna och höjderna. Men så kommer de andra faserna, där min kontroll över världen förvinner och jag med den. Nu är då.

Denna ständigt gnagande frågan.
Är jag värd det jag har? Verkligen?
Och om jag har det, hur vet man,
Att det är verkligt?

Jag har lurat mig själv till falsk trygghet så många gånger, just på grund av den rädsla som har präglat hela mitt liv. Håll om mig, se mig, validera min existens, för jag vet inte hur man gör. Jag har inte glömt bort, jag vet helt enkelt inte hur man gör. Jag ser ett vuxet barn. Utåt är jag en trasig vuxen ung kvinna, men jag är ett vuxet barn, delad i tu och jag kan inte tejpa ihop.

Varje dag, en ny kamp.
Nära inläggning idag.
Vilka finns kvar i slutet av kampen?
många har redan gett upp.

Ensamheten, ett sju jävla slag i ansiktet.
Bara en sanning. Tröttheten.
Jag vill sova nu.

Minns du?

Minns du de där dagarna då du bara vaknade och så kändes varje sekund som en ny chans?
Minns du alla de gångerna du glömde morgonmedicinen, för det fanns för mycket att se, att göra? Minns du när du kom hem alldeles för tidigt men ändå lyckades tajma pannkakor med grädde? Minns du en stund av absolut lugn med varm dryck men ändå tydliga gränser mot omvärlden, som omfamnar dig? Minns du, det?

Ja. Jag minns.

Men ändå tydligare för min blick är minnen av stängda dörrar,
av avlägsna händer som fumlar förbrilt. Jag var för dig vad en
karta Imovane är för en Benzopundare, en känsla av frihet när
du tog för dig av min. Du knäckte varje vit del av mig och färgade
mig röd. Jag var ensam, tills du kom, då var jag ingenting.
Det kändes fint, ensam var värre. Ensam var värre.
Till och med värre än skammen, och offret det innebar
att vara din drog och din ägodel. Som möbel hade jag en plats.
Tack för det.

Tack för att du satte mig på plats.
Det var just det jag behövde.
En rejäl mentalspark och ett blåmärke
som aldrig försvinner.

Dra åt helvette med dig,
kan jag skrika i all evighet.
Ut i tomheten.
Men du stannar i huden,
och du brinner.

Jagmåsteläraom.
sparka tillbaka
sparka ut.

UT!

Att inte ens ha tid att spela sims.

Jag satte mig nyss tillrätta för att göra något så lite energikrävande som möjligt, typ sims. Jag är nämligen ruggigt lat. Jag sätter mig alltså tillrätta, och börjar fundera över vad familjen ska heta och den främsta anledningen att de måste dö. Jag hinner komma till punkten vid hela familjen grammkex död innan jag märker att spelet inte hunnit starta upp ännu. Detta gör mig fruktansvärt frustrerad, så jag tänkte skriva ett blogg inlägg som mitt officiella klagomål till huvudaktörerna och skaparna av Sims.

VARFÖR TAR UPP LADDNINGEN AV SPELET SÅ LÅNG TID?
FATTAR NI INTE ATT JAG REDAN ÄR KLAR MED HUS,
PERSONLIGHETER, OCH DÖDSDATUM INNAN FANSKAPET
STARTAR?

Det här är alltså vad jag ville skriva om.
Jag är lite som en löpsedel.
Jajaja, det pågår ett raskrig i Kongo,
och jajaja, isbjörnarna dör
och jajaja, det finns säkert en gemensam förklaring till det ovanstående och det faktum att alla psykiskt sjuka hamnar på en första parkeringsplats på vasaplan, men nej. Jag tror jag skriver om dataspel istället. Om hur frustrerande det känns att jag har så förfärligt bråttom att leva och leva rejält att jag måste skriva om det, bara för att ha ytterligare något att fylla upp luckan med. Många skulle nog se det som närapå en välsignelse att ha så pass mycket tid över att känna sig rastlös. Men det är jag inte.

Jag vill ju bara döda något, vistas i fiction, så att jag slipper använda rastslöheten och frustration till att börja tänka på riktigt. Att stanna av och begrunda. Vad fan händer i Kongo? Varför hostar jag när jag går omkring i centrum? Varför sitter jag och känner att det är främst mitt samvete som bör stå till svars? Jag vet redan, och det är därför, just därför familjen grammkex måste dö. Så att jag inte dör bit för bit när jag har vetskapen om världens långsamma sönderfall och hur lite jag faktiskt kan göra, hur världens största makter redan fått mig till marken och maktslöheten. De har gett mig sjukdomen. Den största av dem alla. En hel generation lider, det är en epidemi, det är likgiltigheten. Vi tror alla redan att det är för sent. Så vi håller oss på varsitt håll, håller oss till vårt eget, och fyller hålen som skulle vara våra förvaringsutrymmen för kunskap och vilja.

Så familjen grammkex måste fan dö,
nu, innan min kunskap om min egen svaghet
påminner mig om vad som skulle kunna
vara massans styrka. Mitt enda samvetskval,
att även jag blev en av de som ställde sig utanför,
och värst av allt,
att jag inte hade ett val.

Im half jack.

Half underwater
I'm half my mother's daughter
A fraction's left up to dispute

It's half biology and half corrective
surgery gone wrong
You'll notice something funny
if you hang around here for too long
ago in some black hole before they had these
pills to take it back
I'm half jill
And half jack

Two halves are equal
A cross between two evils
And when i let him in i feel
my stitches getting sicker
I try to wash him out but like they say
the blood is thicker

It might destroy me
But i'd sacrifice my body
If it meant i'd get the jack part out.

Hyperventilera mera.
Fantastiskt sätt att undvika total förödelse.
Idag har jag och min älskade Fredrik firat 11 underbara månader tillsammans, och allt var kanon fram tills dess att jag fick för mig att jag flöt omkring i luften utan mark. All skuld, all ångest. Ett stort härligt mörkblått moln som bar mig iväg till underbara vilsamma ingenting. Där ingenting finns och inte jag heller. Det är ungefär som att dö fast på undermedvetet kommando. Problemet är att det är flykt. Det är flykt från något så påtagligt att det får mig att föredra en värld där ungefär vad som helst kan hända och jag är totalt maktlös än att delta i den värld jag faktiskt lever i men som kräver min styrka och min uppmärksamhet. Min förmåga att landa när det är så mycket enklare att inte stå med båda fötterna på jorden. Jordbävning? Flygplan tack!

Jag kunde höra orden som ett mantra, se dem framför ögonen. Känna dem. Starkast av all är känslan av dem. Du är ingen, du är inte värd att älskas, du är inte unik, din plats på jorden är någon annans, du har ingen trygghet, du är bannad att vandra jorden rotlös och vilse i din egen ångest. Du kan inte. De har lurat dig. Du är svag, och du vet om det.

Naturligtvis såhär i efterhand av allt som hände med mig ikväll vet jag någonstans att jag är värd kärlek och att min plats är självklar, men samtidigt så är det något som biter mig i frontal loben kontinuerligt och utan Xanor så är det paniken. Då är tanken konstant. Du är ensam.

Jag är inte unik. Ingen är främmande för ångest, men för mig är den ständigt närvarande, och ibland blir det bara för mycket att tänka tanken att jag förmodligen kommer att leva med den för resten av livet. Tvivlen. Tolka tills jag är säker. Är jag här? Är du min vän? Jaha. Sedan hur länge då ungefär? hmmm. Litar jag på dig? Har jag sagt det? framförallt, har jag känt så. Att aldrig vara i trygghetens ömhet utan i försvarets kalla västfront.

Inget nytt på västfronten.

Det är inte mörkret som skräms, jag är obehagligt trygg i det. Jag älskar hur allt ljus försvinner från världen utanför. Jag skrämmer mig själv. "jag är ond igen, kall igen, grym igen, om jag någonsin har varit god, ja om jag någonsin har varit god". Jag vill vara en kännande varelse, full av liv, men idag är jag inte det. Jag är en stor skeptism utan varken känsla eller förnuft. Jag förstår inte hur mina nära står ut. Osäkerheten jag skapar. Jag är rätt fucked, men jag försöker så gott jag kan, och det går framåt, jodå, det gör det. Men med en strimlad själ och en hel härlighet av kärlek väntandes på mig vid sängkanten kan jag inte annat än känna mig ovärdig.

Imorgon är en ny dag.
Vi börjar om igen.
Du och jag livet, du och jag.

Segra över byråkrati, check!

Fantastiska segrar. Victoria, Malin, Viva Victoria.
Igår kväll var jag nära på att förlora min lägenhet.
Bostaden ringde upp och ville veta var mina hyrespengar skulle komma från. Jag förklarade att jag har aktivitetsersättning som i sin tur ger mig laglig rätt till bostadstillägg som täcker så mycket som 91% av hyran och att det inte skulle vara något problem. Jag hade till och med pratat med min handläggare på soss dagen innan för att försäkra mig om att de kunde gå in med första månadshyran tills dess att överläggningen av ärendet på försäkringskassan var bearbetat, vilket kan ta upp till 6 veckor, och jag visste att min första hyra skall vara betald innan inflyttningsdatumet, vilket är 1 december. Jag tyckte att jag fyllt i alla luckor och att allting var klart, men kvinnan från bostaden överrumplade mig med sin skeptisk.

Bostadestant- Jaha... och hur ska jag kunna veta att du verkligen har aktivitets ersättning?
Jag - Då kan du ringa min kontakt på socialtjänsten, hon heter margateta och hennes nummer är..
Bostadstant- Nej, det är alltid de som får ringa oss.
Jag- Men.. Hon har bara telefontider onsdagar mellan 7:45-8:45, jag hinner inte få tag på henne..
Bostadstant - Det är ditt problem, du måste ju förstå att det är ditt ansvar!
Jag- Men, ni jobbar ju båda inom kommunen, hon sa till mig att det inte skulle bli något problem om jag hänvisade er till henne. Ni kan ju nå henne vilken tidpunkt under hennes arbetsdag som helst, det kan ju inte jag, det blir otroligt krångligt för mig, jag har en massa andra saker jag mås..
Bostadstant - Ja, men det är inte mitt problem. Hon får ringa mig innan imorgon, annars så är det inte bättre än att du förlorar din lägenhet. så är det bara. Så om det inte var något annat...
Jag- Nej. Det var väl inte det då.

Tröttheten lamslår mig totalt. Ingenting fungerar. Alla mina förberedelser, alla samtal till alla möjliga viktiga personer på försäkringskassan, socialtjänsten och bostaden, så många att jag tappat räkningen. All planering raserad på ett par minuter, för att någon på bostaden har en dålig dag. Men istället för att låta mig själv kollapsa så rycker jag tag i mig själv och funderar febrilt efter en lösning och skickar på ren "jag hoppas jag har tur" mejl till margareta. Och hon hinner läsa det och ringer bostaden. Jag drar en djup suck av lättnad. Jag har fått lägenheten.

Dagen därpå, dvs idag, så hade jag alla papper färdiga och gick till vågen för att försöka få till rätt typ av ansökningar. Då visar det sig att jag återigen har blivit felinformerad. Jag behövde mina deklarationer från både 2006 och 2007. (det fanns en PYTTELITEN parentes längst ned på ansökan). Jag bröt ihop över högen av papper till soss och bostadens och försäkringskassan. Jag ringde då till skatteverket och bad om kopier på dessa deklarationer. De kunde bara ge mig dessa om jag for ned till deras huvudkontor. Och för att lämna in blanketten till soss var jag tvungen att få en underskrift av någon människa jag aldrig hört talas om, och utöver det behövde jag besöka bostaden för att få min första betalningsavi så jag vet när min deadline är så att säga. Tur det. De hade nämligen också glömt något viktigt, hyran skulle betalas redan den 28. Så innan jag lämnade in alla papper var jag tvungen att igen ändra alla datum. JÄVLA SYSTEM.

Och det här ska jag alltså klara av, själv.
Jag vet inte vad byråkraterna har för sig förutom att förvirra alla klienter så pass att de inte har varken ork eller koll nog för att få sin röst hörd eller pengar nog att överleva. Jag klarade det i alla fall, men det är bara ren tur. Hade jag inte beviljats en behandling i DBT hade jag inte haft varken motivation eller översikt nog att reda i all denna djungel som är mitt och många andras liv.

Men nu, nu är allt klart. Äntligen.
Jag hade tänkt dra en hel radda "jagklagarpåmedicindelningen", men jag har ärligt talat inget över för det. Jag har för få ord kvar. resterande dagen ska jag försöka att vila så mycket som jag bara kan. Jag kommer behöva all energi jag kan uppbåda. Fler samtal väntar, mer strimmelterapi och fler tårar vid fikabordet. Men när allt det är över, där någonstans står världens finaste pojkvän som jag firar 11 månader med på lördag, en fin Martina som jag får krama på imorgon redan och förhoppningsvis ett glas oboy nu på direkten!

Det finns något av värde i allt som sker.
Livet är inte skenbart. Inte om man tittar noga.

Om bara...

Det fruktade bruna fotoalbumet viskar och jag öppnar.
Ibland kan man inte annat än titta och komma ihåg,
det är som tvångstankar som knullar min hjärna.
Det är så typiskt mig att till råga på det mesta
öppna det när jag absolut inte har energi att ha en
trevlig tripp tillbaka i tiden. Jag har sovit kasst, jag
har panikångest och kan inte tänka klart. Jag borde
sitta på en cyckel på väg mot vågen redan, men det
är jag inte. Istället sitter jag med ögonen fixerade
på skärmen eller i böckerna. Måste liksom hitta rätt
ord och bilder. Jag har en stark känsla att det är något
som fattas, som jag inte kommer ihåg. Något viktigt.
Det är inte kul att känna så.

pappapapppapappapappa.
Så känns det. Han finns lite överallt
sådana här dagar. Och jag liksom
tvingar mig själv att hitta honom.
I mina dagböcker, i fotoalbum, i minnet.
En självskada värre än de flesta.

Det blir inte lättare av att jag fortsatt
har en stark övergivenhetskänsla som
vägrar att lägga sig. Hela morgonen
har gått åt att fundera på olika scenario
av total ensamhet.

Ingen Marie, ingen Fredrik, ingen Martina,
ingen mamma, ingen Erik, ingen mening.
Jag kan knappt andas. Framtiden är ett
stort gapande svart hål där jag sitter helt
naken i total likgiltighet på min tron av
förödelse. Inget annat är sanning. Bara det.
Ensam, kvar.

Hur fan ska jag lyckas vända på det här dygnet?
helvette.

Fara till vågen tror jag. Det brukar fixa sig.

Rökelsefrihet

För att vara tråkig och precis som alla andra så har jag förälskat mig i Amy MacDonald, this is the life. Soundet är fantastiskt tilltalade. Det är ungefär så jag hade tänkt mig att min nya låt skulle produceras... skit. Det är så gjort. Jag kan finna tröst i att allt, och då menar jag allt, redan är gjort. Då kan själva skapandet framstå ganska meningslöst, men hey, man kan alltid förändra harmoniken! HURRA! Lyriken är ju alltid ord för ord åtminstone en aning annorlunda. Själva temat för låten är naurligtvis också redan gjort, men hey, äääändå.

Tramsigt.

Lista på låtar som ska produceras,
och det inom kort:

.Oh brother
.Dreamless dreamer
.Leaving Newyork
.Way out sea

På g:
.Ännu namnlös.

Just nu sitter jag i min gröna fluffiga badrock som jag fått av fredrik, vi har samma badrockar fast i olika färger, Parpoäng, och rökelsen fyller hela rummet. Jag omger mig med små ljus lite här och var och bara andas i tomrummet som blev över idag. Det känns ovanligt trevligt för att vara ett tomrum. Ett otomt tomrum. Jag har varit extremt produktiv idag, det har varit fullt upp med lägenheten. Jag lyckades konfrontera min härliga sosstant och kräva de som rättmätigen är mitt, och efter mycket bestämda och stadiga ord så gav hon med sig. Min ekonomiska kris är officeillt över för resten av sjukskrivningen. Det är inte lätt i en djungel av tveksamhet och "nej, det tror jag inte" från både psykiatrin samt soss och försäkringskassan. Jag tänkte att det kunde vara festligt att skriva något som typ "En handbok i hur du överlever en sjukrivning utan att bryta ihop och bli knarkiskvart". Får bli nästa inlägg, det är nämligen en del för sig. Hur som helst, jag har haft en enorm tur. Och det förväntas att jag är tacksam för den hjälp jag får, och på sätt och vis är jag det, men samtidigt är jag riktigt arg över att den känslan bor i mig. det är en självklarhet att människor med psykiska problem ska få stöd och hjälp. Men vi har liksom lärt oss att tacka och bocka.

Tack snälla socialen,
jag slipper svälta och självdö.
Neat.

Mina stackars älsklingar blev avlusade idag igen, bara för säkerhets skull, och jag känner mig som världens sämsta råttmamma. De är helt traumatiserade. Jag hoppas de förlåter mig. Idag börjar jag i den avancerade färdighetsträningen och det känns både inressant men samtidigt skrämmande. Kraven kanske blir för stora? Jag har en tendens att prata hela tiden, som för att distrahera mig från det faktum att min kropp inte är min, att jag liksom inte känner den. Behandlarna är medvetna om det, och jag har sagt åt dem att inte låta mig agera så mycket på impulser att dra långa anekdoter och prata om absolut ingenting utan hålla mig tillbaka lite, ge mig tid att betrakta, lyssna och känna efter. Allt det jag är usel på. Men jag lär mig.

Efter färdighetsträningen är klar ska jag dra ned till avdelningen och spela för fina sara. Det är dötråkigt att ligga inne, det vet vi alla som någon gång vistats där, och det känns fint att hon bad mig komma och spela. Det var ganska passande, jag hade just skrivit färdigt en låt som mestadels handlade om henne. Jag hoppas hon tycker om den. Annars ska det bara bli trevligt att se henne igen.

Så länge.

Systerkärlek

Idag fick jag kärlek och skratt, ett äkta levande jävla jubel inom mig som bara en syster kan framkalla. Marie och jag har helt enkelt bara varit, men det blir en hel del när vi bara är. Jag kommer ihåg varför det är så viktigt att andas och tro på saker. Marie representerar den värld jag inte riktigt tror existerar, men när hon är närvarnade så ser jag den helt tydlig. Trygghet. Jag är kass på relationer, jag är rädd kaos och manisk. Men med Marie kom tilliten, de verkliga skratten och livet. I fem år nu. Jag har bevittnat alla de stadium hon gått igenom och hon likaså med mig, och vi har ändå aldrig släppt taget. Det går nog inte. Vi liksom kom ihop och nu lever hon i mig. Att använda ord som att älska är inte för stort, inte alls. Jag ser henne som en syster, inte den jag aldrig fick utan snarare den som bara väntade på att hittas. Vi hittade varandra, och om vi glömmer hittar vi alltid tillbaka. Det finns inga ord, det är bara äkta.

Rent konkret har vi sett på film , stört och matat mina råttkryp, pratat, och klippt hennes hår kort och pratat och pratat igen. Jag fick klippa. Det känns fint. Så här länge har jag inte orkat umgås med någon på jäkligt länge. Men nu har ju vindarna vänt och så är det ju hon.

Systerkärlek.
För att citera The Cure :

" whenever i'm alone with you
you make me feel like i am home again
whenever i'm alone with you
you make me feel like i am whole again

however far away
i will always love you
however long i stay
i will always love you
whatever words i say
i will always love you"

De finns så få, så få som når så långt in.
Du, du och Fredrik. Ni stannar, oavsett vad.

Den döende.

En gammal man var på väg att dö igår, men han envisades med att leva. Han kom tillbaka, för hur länge vet de inte, men det var praktiskt taget omöjligt. Men han kom tillbaka. Varför vet jag inte. Jag skulle nog ha gett upp när smärtan i en 93 årig kropp får honom att sluta äta och dricka,
ta sina mediciner, slutar kunna kommunicera, slutar att fungera. När vart och ett av organen i kroppen stänger av. Alla trodde han skulle dö med hösten igår, men det gjorde han inte. Idag syns spår av vinter överallt. Kylan är så påtaglig att regn skulle bli till snö om det inte var för den klarblåa himlen. Han kanske får se en säsong bli till en annan en gång till i alla fall.

Jag blev prisad till höjderna idag av mina behandlare, och de sa att de aldrig sett en sådan snabb utveckling och de lovade mig i princip att jag kommer bli helt frisk. Jag tror faktiskt det också. Jag ser mig själv lika liten och skör som jag är, men jag ser också hur jag växer och att jag faktiskt har , oavsett tillstånd eller omständigheter, tron på min egen friskhet. Jag tror alltid, någonstans längst inne att jag kan klara vad som helst nu, och att jag kommer att få ett jobb, leva ett liv i lugn och skaffa 6 råttor till. Jag vill bygga ett kollektiv av varelser och blomkrukor och sådana där hängväxter. Jag vill att hela min tillvaro ska symbolisera växt. Det som växer fram
när jag växer ifrån det som varit. Och snart, snart är jag där. Jag är tålmodig, och beslutsam.
Jag ska!

Jag har min röda bok med blanka blad. Den jag alltid skriver i, och målar i. Men jag har upptäckt ett mönster i mina böcker jag inte sett tidigare. Jag skriver bara om de dåliga dagarna. En bra dag blir till blanka blad. Det är tråkigt, med tanke på allt det fina jag har i mitt liv. Jag vill kunna se tillbaka på de här avgörande åren av mitt liv och se glädjen också. Jag kanske borde kopiera allt det som blivit skrivet idag och klistra in det.

Igår satt jag och Fredrik och såg på film hela kvällen med våra fina råttor springandes ut och in och över och under oss. De är vackra. Nu är namnen helt bestämda i vart fall. Noctum och Diem. Bilder går att återfinna i bilddagboken inom kort.

Nu ska jag städa och se på The Hours.

Vila

Dagen har varit kantad av vila.
Jag har en stor utredning framför mig imorgon. Jag vet inte riktigt hur jag känner inför det. Självklart vill jag veta i alla avseenden vad jag kan behöva hjälp med, men samtidigt är jag rädd för resultatet. Om det nu är som de tror så gör det kanske min situation mer begriplig, men inte mer greppbar. Jag försöker att lägga undan all oro tills dess att jag vet om den är befogad. Det känns onödigt att stressa mer än jag redan gör. Därav har jag bara läst böcker jag tycker om, fortsatt att tämja mina råttor (varav en nu åtminstone tillfälligt heter victoria. Inte om i namnet victoria utan som i det spanska ordet victoria som betyder seger). Så fröken fick alltså sitt temporära namn på grund av sin nyfikenhet och sin förmåga att överkomma hinder.

Jag vill också heta victoria.
Jag vill också segra.

Skitsamma. I övrigt fortsätter mitt projekt med lägenheten och det är riktigt spännande. Jag har börjat spara pengar sedan några månader tillbaka och har nu 6000 kr att spendera på möbler. Satsar främst på soffa och ett stort skåp med plats för tv. Det är ruskigt mysigt att ligga i sängen och drömma sig bort i liv fullt med ikeamöbler och enkla och praktiska lösningar för mina överflödiga ägodelar. (haha.) he, jag har liksom inte så mycket ägodelar.

Fredrik är en bra råttpappa. Det finaste idag var när vi gemensamt tittade hänfört på våra småttingars framsteg. Pinsamt smörigt. Men likväl, fantastiskt. Fredrik är bra på andra sätt också. Jag älskar dig darling. "you make every day feel like kindergartden."

Var mindfull, det var allt.

På andra sidan stan.

Det var någon jävla typ som sa någon gång att jag är inte mer än en promenad bort, ett samtal.
Det var någon jävla typ som lovade alldeles för mycket för sitt eget bästa, såg genom en stjärnkikare på framtiden och döpte varje ljus på himmelen, kärlek efter kärlek. Det var någon som sa saker som inte får sägas högt, lovord om evigt förtroende, kanske beroende.

Det var jag.

Jag lovade för mycket när jag sa att jag aldrig är mer än en promenad bort, aldrig längre än ett samtal, när jag lovade att finnas och landa. Bortom alla jävla drömmar om stjärnor och vita stränder. Jag är inte en promenad bort, jag är inte ens fysiskt på andra sidan stan, jag är i en helt annan galax.

Så älskade vänner, upp med stetoskopen,
det är det enda sättet är jag rädd.
Men jag hoppas att när jag väl landar,
om jag landar, så finns ni där och tar emot mig.
I all vardagstristess, i alla väder,
allt det jag aldrig gav er.

Men,
jag har inte glömt er.