hm.

Vet inte. Vet inte.
Jag känner att jag kämpar i motvind, och för ett
ögonblick vill jag ge upp, lägga mig till sängs och
aldrig lämna den. Jag vet inte vad som händer just
nu, men jag vet att jag är farligt nära kanten och
jag är rädd för att vinden ska få mig att falla framåt
och störta.

Jag känner. Jag känner.
Känner för mycket. Kan inte sortera vad som är vad.
Andas, men det hjälper bara en stund, och jag kan
inte djupandas förevigt. Jag har ett jobb att sköta,
ett liv som ska underhållas, disk att diska, vänner att
träffa. Och det borde vara tillräckligt. Men,
det är det inte. Jag är inte nöjd.

Jag känner mig bortskämd.
Jag har allt jag kan önska, ändå är jag inte nöjd.
Jag vet inte vad det är jag söker, men stressen
maler och jag får svårt att koncentrera mig.
Lyckligtvis får jag bra stöd, så jag hoppas på att
det inte ska gå mycket längre än såhär.

Så nu vet ni. Att det känns. Att det är klurigt.
Att det inte har med er att göra. Med något att göra?
Bara att jag försöker samla mig, och jag gör mitt
bästa.

Hoppas att det räcker.