onsdag 14 december 2011

.

Nu var det som vanligt oräkneliga ögonblick sedan jag skrev.

Vi har just fått våra tapeter bytta i nästan alla rum i hela lägenheten, och det värmer i hela kroppen att bo här, tillsammans med mitt livs kärlek. Det känns fortfarande främmande att vara lycklig på det sätt som jag är med honom, men att låta sig svepas med i omfamningen och dansa runt naken bara för att det går, och kyssas tills läpparna värker bara för att det är ett sådant förbannat bra rus. Det är just det som gör att det är möjligt att andas rena andetag trots att lungorna ibland tycks suga åt sig bättre av mörkerhimlen än av snön.

Har haft en del spelningar, och det är fantastiskt roligt. Jag har funnit en scentrygghet som öppnar upp så många spännande möjligheter, och att spela tillsammans med Olov är ju verkligen inte dumt! Vi gör oss bra ihop helt enkelt.

Jag längtar så otroligt mycket till julafton då min själ kommer upp till min boning. Maries och min allra första jul ihop! Trots att jag var hos henne alldeles nyss så saknar jag henne ibland så mycket att det blir en fysisk värk i kroppen. Det är vackert att få känna så. Att älska henne så.

Det händer mycket i mitt liv, och oavsett hur det känns, om det är höga toppas eller låga dalar så tror jag ändå att tåget tar sig framåt. Jag vet att det för mig hem tillslut.

onsdag 9 november 2011

Bedore we die

Tillägnad resten av ditt och mitt liv, med lyckliga tongångar
"before we die" finns under musik på www.malinfrimodig.se

söndag 2 oktober 2011

Inflytten

Igår höll jag och älsklingen låda i vår 80 kvadratera, och det var så galet fint! Jag tror faktiskt aldrig att jag varit på en trevligare fest. Bara folk som jag tycker om att omge mig med. Det var livliga samtal, för mycket vin, för höga skratt, och jag tror att jag spelade gitarr där någonstans också, och jag fick huvudvärk vid 3 tiden, men det spelade ingen roll. Jag var så genuint jävla barnsligt lycklig. I fredags friade vi ett halvår, och jag kunde inte sluta att sluka min själssambo med ögonen. Det vackraste som hänt mig.

Gick och la oss vid 6 efter en promenad i morgonmörkret. Och jag skrattade innan jag slöt ögonen. Han sover än, och jag har handlat frukost.

Ha en fantastisk söndag. I will.

lördag 27 augusti 2011

Hur hamnade jag här?

Min konstanta fråga, min tysta förundran.
Hur lyckades jag ta mig hitta, till den här platsen,
in i den här famnen? Med en stor entusiasm delger
jag de som står mig allra närmast hur gigantisk
min kärlek är. Vilka astronomiska proportioner
och oändliga vidder och och och. Och mina ord tar
slut.

Jag vet inte vilka jag ska välja. Men jag vet att
jag är lycklig. Väldigt lycklig.

Just nu är jag också glad i alla underbara
människor som omger mig också.
Och snart börjar jag på universitetet!
Så dags.

onsdag 22 juni 2011

Det som är verkligt.

I ett nytt inlägg på sin blogg skriver min
vän Sara om hur svårt det kan vara att
definera vad som är verkligt när man så
länge levt i mörker och gränspsykoser, och
jag kan inte annat än hålla med. Men vem
har egentligen befogenheter att tala om för
oss vilken som är den verkliga världen och
den oundvikliga realtiteten?

Jag har sett mer av världen än vad jag önskar.
Och det jag ser vägrar jag att acceptera som
friskt eller verkligt för den delen. Jag ser
markandsekonomin som förgör världen med
sin hänsynslösa framfart. Miljö, mänskliga rättigheter,
och demokrati är under konstant hot från
de som sitter på världens tillgångar.
Kan någon förklara för mig var friskheten och
normaliteten ligger i så tjocka lagar foundation
att det är omöjligt att se vare sig ansiktsdrag
eller färskiftningar? Kan någon förklara varför
det betraktas som normalt att konsumera
i tonvikt både mat och kläder vi aldrig kommer
att bruka?

Vill någon vara snäll och förklara varför så
många som tillsynes lever fullkommliga
matriellt rika liv går genom sin tillvaro helt
i okontakt med sitt innersta och föraktar
och bespottar sina medmänniskor som inte
kom längre, inte kom långt, som de.
Att älska sin förpackning, men avsky dess
inehåll utan att reklamera, det är verklig
sjukdom. Och den sprider sig, tyst och
effektivt.

Jag definerar verklighet med bara ett mått:
Allt som gör mig starkare och lyckligare, det
är verkligt. Och jag tänker aldrig någonsin mer
gå med på att leva i en värld där det enda sättet
för mig att betraktas som normal och frisk är
att böja huvudet för världen runt om mig
och förneka känslorna i mig.

Det finns inget korrekt sätt att leva,
men nog finns det många säkra sätt att dö på.

tisdag 14 juni 2011

.

Tappar kollen på vad som skrivits, vilka sanningar
som avslöjats. Det var så länge sedan jag uppdaterade.
Åtminstone ett tag sedan jag i detalj beskrev min tillvaro.
Men jag vet verkligen inte vad jag ska säga. Det finns
liksom alldeles för mycket av precis allting. På ett bra sätt.
Mest bra.

Jag har efter mycket vånda och själsökan bestämt
mig för att stanna i Umeå till hösten. Jag har pressat
mig själv, stressat framåt, som om jag varit orolig
för att jag inte riktigt skulle hinna med att leva.
Utan att inse att min jakt på livet kostat mig ett
helt år. Ett år av stress och frånkoppling. Nu har
allting landat, och jag känner mig som en helhet igen.

Jag är inte sjuk. Jag är heller inte fullt funktionell.
Och det måste vara okej. Men det är svårt att acceptera,
att nöja sig med att det arbete jag lagt ned de senaste
fyra åren inte lett mig ändå fram. Men jag måste vila
i att jag kommer dit. Men jag har också omvärderat och
omdefinerat vad "dit" är. Jag kanske aldrig blir akademiker,
och jobbar heltid. Men det kanske jag egentligen inte
vill heller. Allt jag kräver av livet är ett par höns och
en inkomst som jag kan leva på. Och kärlek.

Jag andas och älskar. Sommaren är ljus.

söndag 29 maj 2011

Vidare.

Mycket har hänt. Nästan överväldigande mycket.
En storartad själ har bytt form och lever nu vidare
i någon okänd och ovärdig livsfrom. Jag känner mig
bara en aning vidrig som resonerar så. Som värderar
mänskligheten som överordnad och mer betydelsefull
än allt det andra som vi stöder vår välsignade överlevnad
på, men jag kan inte låta bli. Jag är trots allt bara människa,
jag med. Och hon var enastående.

Trots sorg och trots grubblerier så ler jag. Faktum är att
jag med mer regel än undantag ler så våldsamt att mina
käkar börjar krampa i protest. Men hur kan jag motstå när
han är den vackraste utomvärldsliga människa jag någonsin
mött? Jag noterar ofta att jag känner mig genomskådad.
Och jag tror jag är det också. Och det som är underligast av
allt är att det inte skrämmer mig. Inte alls. Inte ens lite.
Allt är bara som det ska, helt enkelt. Jag tror att jag skulle
kunna vara benägen att skriva en sådan där outhärdlig
rixfmkärlekspopslåt, och det skulle jag nog också, om det
inte skulle vara en total skymf mot det jag upplever.
Det är för stort. För stort för musik. För stort för kroppen.
Jag spricker gärna och går sönder om jag måste.

Jag skrek till livets tomrum för några år sedan. Skrek:
"Är det här allt du har, din jävel? Om det inte blir
bättre än såhär så är det så sjukt jävla över mellan oss!!"

Förlåt. Jag vet att jag aldrig riktigt bad dig om ursäkt för
att jag var så hård och oförstående. Jag vet att du aldrig
menade att skada mig, liksom jag aldrig menade att skada
mig själv genom det svarta hatet. Vi var nog lika vilsna i
vad vi kunde ge varandra bägge två, men jag älskar dig.
Livet, jag älskar dig in i evigheten. Precis som det ska vara.
Numera går det inte en dag utan att jag känner mig tacksam,
oavsett dalar och källartak. Livet och jag kunde inte knäcka
varandra, och när jag insåg storheten i det så visste jag
också med säkerhet att inget och ingen kunde göra det.

Det kanske var gåvan. Jag vet inte. Jag svamlar.
Men det jag efter ett mycket långdraget skriveri
vill förmedla är livsglädjen. Till och med genom döden.
Det finns skönhet. Det finns hopp. Och det bästa av allt:
Det finns redan inpräntat i varje del av oss.

Alright, dags igen!

Ny låt ligger ute på www.malinfrimodig.se !
"Big Brother", och jag är belåten. Sådär självgodsbelåten,
ni vet. Äckligt nästan. Men jag toknjuter.

söndag 22 maj 2011

Tokigt,

Jag bloggar inte. Trots att jag har mer att säga
än någonsin. Men jag är kär. I min pojkvän och
i mitt skapande, och jag vill ägna större delen
av min tid till det.

Jag badar i kärlek. Bubbel!

torsdag 5 maj 2011

Att fylla 22.

Jag har världens bästa pojkvän.
Jag har världens finaste vänner.
Jag har sällan varit så nöjd.

Mitt 22:a år ser ut att bli det bästa
någonsin. Det är allt jag har att säga
för tillfället.

måndag 2 maj 2011

Maj börjar stort.

Herrejisses.
Valborg var underbart, och jag har fortfarande
träningsvärk i magen efter hysteriska skratt
över vin och bubblande ord. Olov och jag var hembjudna
till några av hans otroligt fina vänner på middag.
Det blev vegitarisk bufé, och jag tror aldrig att jag
ätit så gott i hela mitt liv! Fast den största behållningen
var såklart att de var så fantastiskt trevliga och varma
människor. Vi stannade där länge innan vi vandrade vidare
till majbrasan. Vi kom dit fem minuter innan den släcktes.

Sedan efterfestades det hos Olov. Jag vaknade ganska
dragen första maj, men otroligt peppad. Jag poppade
progg och kampsång hela morgonen, och när vi väl
kom till samlingspunkten blev jag helt överväldigad!
Jag har aldrig någonsin varit med om ett större
tåg. Vi var långt över 700 personer, och stämmningen var
elektrisk, och jag fick för första gången på mycket länge
känslan av att vi faktiskt kan åstakomma någonting.

Det var vackert att alla gick med alla i år.
Förenade, äntligen!

Inatt har jag drömt vackra drömmar, och jag är
lycklig. Sjukt.

fredag 29 april 2011

Feministjävel!

Jag vill bara inflika en uppfattning:
Jag rakar inte benen. Inte alls. Inte mer.
För jag är less. Jag är människa, och det växer
hår på min kropp, helt naturligt, och jag fattade
aldrig medvetet ett beslut att sluta avlägsna det
från mina ben, det bara blev så. Och jag är glad
att det blev så. Det är omstädnigt, onödigt, och det
kliar. Och det är befriande att inte ständigt fundera
på om mina kroppsdelar ser korrekta ut eller inte.
Det är väl ändå min kropp? Så jag slutade, helt enkelt.

Detta personliga ställningstagande gjorde mig ganska
snart väldigt medveten om exakt hur infekterad och
snedvriden feministdebatten faktiskt är. Jag får ganska
ofta höra, från bårde kvinnor och män, att det är okej
att jag väljer på det här sättet, för mina hårstrån växer
ganska diskret och behagligt fram, det smyger och de syns
inte. Detta får mig att önska att de växta fram som en
aggressiv skog i mörka nyanser. Det är ju vansinnigt!
Jag är alltså tillåten att inte raka mig, för det syns ju ändå
inte att jag låter bli?

Det är precis lika naturligt att kvinnor har hår som män,
det varken mindre hygieniskt eller märkligare. Men det
som gör min mest konfunderad är varför det uppfattas som
så provokativt. Allt jag gör är ju att leva mitt liv så som det
passar mig. Att det omedelbart blir en feministisk fråga är ju
inte helt oväntat, men det är obegripligt. Säger det inte ganska
mycket om vårt samhälle när den så otroligt viktiga feminisktdebatten
enbart nu handlar om hurvida det är rätt att kvinnor rakar
sig eller inte? Borde den inte egentligen handla om det bisarra
i att vi fortfarande diskuterar saken, och att det fortfarande inte
är en självklarhet att låta bli?

Däri ligger det verkliga probelemet, och den sanna utmaningen.
Vad är det som driver oss till att driva med kvinnan som
"liknar" en man...

torsdag 21 april 2011

Vackra människor.

Först och främst :
Jag har dreads. Jajebus. Igår hade jag tråkigt,
och jag tog mig an utmaningen. Jag har alltid varit
svag för dreads, och nu har jag dem. Det ser rörigt ut.
Härliga, underbara oordning! Jag skulle kunna skriva om
mitt hår i all oändlighet såklart, men det är inte därför jag
bloggar idag. På vägen till bibblan stötte jag på vaktmästaren
från Strömbäck som jag skapade starka band till under min
tid där. Hela jag sprack upp i ett innerligt leende, och jag ville
stå kvar på kyrkbron hela eftermiddagen och tala med honom.
Han är verkligen en ovanlig man. Musiker som han är så
talade vi mycket om det, om min musik och om hans. Han
var min mentor på strömbäck, helt klart. Han är rak, rolig,
och aldrig rädd för att framstå som märklig. När jag berättade
om mina planer på att plugga musik till hösten blev han
glad och sa till mig att hålla hårt i mina drömmar och mitt skapande,
och att han hoppades att jag skulle satsa på ett kreativt liv.
Han lovade att dyka upp på nästa konsert, och avslutade vårt samtal med de väl valda orden :
"Life is too fucking beutiful not to spend doing what you were born to do, and girl, you were born to sing." Med de orden lämnade han mig, med en varm och hoppfull känsla. Det är fint att bli trodd på, det är fint att känna att livet är mer än karriär och pengar, om än bara för en kort stund en torsdagseftermiddag.

torsdag 14 april 2011

Oh my,

Hur känns det Sverige?
Igår lades statsbudgeten. Gratulerar! Skattesänkningar,
och överaskande nog, den största andelen till de rikaste.
Hur detta skall "motivera" oss andra lata, odugliga
stackare att arbeta mer vet jag inte. Det finns inte plats
på toppen åt alla. Hela vårt ekonomiska system bygger
enkom på att det finns ett fåtal toppplatser, och en bred
arbetarbas som den vilar på. Men även vi får ju vår
beskärda del av kakan. Genomsnittsinkomsttagaren får
hela 360 kronor mer varje månad. HURRA! Och allt vi
behöver ge upp är vår sjukvård, vår skola, och vår äldreomsorg.
Bra deal.

Men låt oss ej glömma: de höjs skatt på tobak och alkohol.
Som Anders Borg så klokt resonerade: "Det ska löna sig att
arbeta snarare än att sitta hemma och supa och röka".
Ja. För när spriten är några kronor dyrare, då kommer
alkoholismen att upphöra. Det är klart att de förstår och
botar sina syndfulla livsstil om det kostar på lite. De kan
ju alltid söka ett jobb. För det är klart att det finns jobb,
bara man är enträgen. Ja... just det.

Jag har sökt 20 jobb den senaste veckan. Jag anstränger mig.
Jag behöver inte sämre sjukvård för att motiveras till att
slippa svälta och bli hånad och spottad i ansiktet av samhället.

fredag 8 april 2011

En hyllning

Jag har drömt en fantastisk sömn inatt, och jag vaknade, fylld av skönhet och kärlek. Och jag ägnade en snabb tanke på alla de fina som gör mitt liv vackert. Det här inlägget är tillägnat er, som ständigt fyller mitt liv med mening och inspiration. Och vilja. Vilja till utveckling. Ni som utmanar, utan att få mig att känna mig underlägsen. Ni som erbjuder mig en axel att gråta mot, men som aldrig låter mig begrava mig i mina vardagliga sorger. Ni som skrattar med mig, trots att det egentligen inte var lustigt. Ni som har tålamod nog att lyssna på mig när jag för femtielfte gången citerar sånger och filmer. Jag älskar er. Och fan vad jag älskar vädret. Fan vad jag älskar optimismen, och kontrasten. tacktacktack.

onsdag 6 april 2011

Så jävla fucked!

Okej. Thats it! Nu säger jag det en gång för alla: JAG VILL INTE HA EN VADDERAD JÄVAL BH! Jag vill inte skapa illsionen av gigantisk byst som mirakulöst har hamnat strax under nyckelbenet. Under hela min tonårstid och större delen av mitt vuxna liv har jag våndats och skämts över min älskade byst. Dess form, dess placering, dess storlek. Nu är det över. Jag har fått nog. Jag sänder en uppmaning till alla ni underbara kvinnor som läser: Små som storbystade, hängiga eller fasta, stora eller små bröstvårtor, samma eller olika stora, oavsett färg, dina bröst är unika! Älska dem, för om de kunde tala skulle de tala om hur desperat de vill bli älskade och även hur mycket de älskar dig. De är en del av dig. Och varje centimeter är värd att prisas till skyarna! Modeskapare är befängda mina bröst får gärna hänga och varför är en bristning en brist? Är det inte egentligen ganska friskt, att du en gång också var i puberteten, hur kan du inte vara medveten, om hur vacker du är? För perfektioner är till för idioter.

tisdag 5 april 2011

Intensivt, men positivt.

Jees. De senaste dagarna har jag verkligen fått ta reda på vad jag är gjord av, och jag är allt annat än missnöjd. Jag är så förbannat stolt över mig själv. Låten jag hoppas på att få spela in till helgen är en hyllningslåt till mig själv, en aningen självupptaget, jag vet. Men är det inte på tiden att jag rent musikaliskt också lämnar det eviga självföraktet när jag faktiskt känner mig så stark och kompetent? Idag är det vårdag i Umeå, och jag längtar efter mycket. Snart ska jag åka hem till far, och om inte så många dagar kommer min älskade Marie till Umeå, och jag känner att jag skulle kunna explodera av kärlek! Och Olovkyssar. Olovkyssar. Mums. Tack vårdag. Tack.

fredag 1 april 2011

Poppitopptopp

Dag Vag. Yes. Få melodier får mig mer på peppen! Idag ska jag fortsätta med mitt skrivarprojekt, och planera lite inför flytten i höst. Och i sommar med för den delen. Tänker flytta ur den deppiga lilla källaren i Maj, trots att jag stannar kvar i Umeå (och förhoppningsvis jobbar). Var jag ska bo är oklart än så länge. Men jag har en känsla av att det löser sig. Fick trevliga besked från skatteverket igår. Kommer få en trevlig summa tillbaka i sommar! GLASS! Ikväll ska jag krama på Olov. Skönheten omger mig.

onsdag 30 mars 2011

måndag 28 mars 2011

Magi

Som de felsta av er vet, kära vänner och minst lika värdefulla främlingar, så är min dator avliden. Jag välsignar bibiloteket för dess datorer för allmänhetens bruk! Vad kan jag säga om inte att livet är bättre än någonsin just nu? Att jag funnit något magiskt och alldles unikt? Att toner omger mig och dess färger är så starka i smaken att jag blir alldeles torr i munnen? Det här är bra. Och det är fullkommligt sinnessjukt att jag är övertygad om att det bara kommer att bli bättre. Som notis : Emil Jensen i övermorgon! JAJAJAJAJAJAJAJA!

söndag 20 mars 2011

.

Vackert väder, fint humör.
I helgen har jag hunnit sällskapa med många
bra människor. Träffat Amanda på fika, hunnit
med Natalie en stund, och ägnat en hel dag åt Pia.
Idag känner jag mig lite risig, vilket är synd, för
det var egentligen meningen att jag skulle hänga
med Josefin. Det var ett tag sedan nu, så det känns
tråkigt, men det blir nästa helg istället.

Natten till idag blev i stort sett sömnlös, men det
var hlet självvalt. Jag har i vanlig ordning besökt
bibblan, och lånat hem en massa Monty Python!
Revolutionära kulturpionjärer för sin tid, helt klart.
Det är inte så värst orginellt att hylla Python, jag vet,
men jag ställer mig mer än gärna i ledet.
"I would like to pay for a five minute argument, please!"

Jag ser fran emot veckan, brutalt mycket.
Det är allt jag har att säga om saken för tillfället.

Kärlek.

fredag 18 mars 2011

.

Fjärlirna har bosatt sig under min yta,
och jag hoppas att de planerar att stanna
där länge till.

Life, oh life.

onsdag 9 mars 2011

.

Solen lyser barmhärtigt över dårar idag.
Vinden smeker med ihärdighet de förlorad
barnens kinder.
Jordens dragningskraft håller hårt om de
som släppt taget.
Kärleken väntar ivrigt på dem som förlorat
hoppet.
Och jag känner färgerna. Jag hör stillheten.
Jag smakar på friheten. Och jag gläds.

Chris

söndag 6 mars 2011

I trygghet

Så överväldigande simpelt livet är en dag med
blöta promenadskor i beiget, så löjeväckande
ljust solen lyser över dårarana, över oss.
Trots att Jesus hemsöker min älskade stad så
finns här ingen skuld och ingen skam. Här finner
jag tolerans, mod, nyfikenhet och glädje.

Jag har avskaffat mitt eget personliga helvete,
och här finner jag himelriket. Och snart bor jag
här, länge. Visst kan glamouren sluta glittra,
visst kan natten vara vaken, men Uppsala och
jag, vi har börjat bygga rötter!

fredag 4 mars 2011

Stort leende.

Ibland är livet så vackert att det gör alldeles ont.
Ibland finns det liksom inget mer att säga än så.
Ibland så känns det som om jag faller sönder och
blir ett med solskenet.

Och ibland kan en helt vanlig kulturkväll ge mig
mer än jag någonsin vågat hoppats på.

torsdag 24 februari 2011

.

Nej. Nej. Nej. Nej.
Det går inte. Tyvärr Malin. Det är bara att inse.
Det går inte. Idag fick jag dystra besked från
min mattelärare. Han gav mig den
"allvarligt-beskymrade-minen", och sa att
han inte trodde att jag skulle klara av kursen.
Och jag sjönk, djupt, för jag vet att han har rätt.

Jag har intalat mig själv att det bara är en
fråga om inställning, men jag har någonstans
vetat att det inte är sant. Jag har inte redskapen
för att klara Matte B, hur mycket jag än försöker.
Och det tar hårt, för alla utbildningar jag vill
gå på universitetet har matte b som krav.

Men nu undersöker jag mina andra möjligheter,
som yrkesutbildningar på folkhögskola. Där
kan jag få samma kompetens till de yrken jag
vill ha som på universitet. Så det kanske blir så
istället, och det kanske blir bra det med, men
osäkerheten inför framtiden gör mig trött.
Hemskt trött. Men jag kan inget mer göra
utom att ta några djupa andetag och försöka igen,
och igen, och igen tills jag lyckas.

Och jag lovar er och mig själv att jag ska lyckas.
En dag ska jag lyckas.

tisdag 22 februari 2011

Bullshit.

Jag har verkligen ansträngt mig nu när jag sökt
jobb. Jag har lämnat in ansökan personligen,
visat lagom mycket tänder och nickat inställsamt.
Så jäkla less! Jag känner mig billig. Lite som ett
reabalsam, för att bli vald måste jag sänka mitt pris.
Billig.Billigare.Billigast.

Jag önskar att jag kunde få ett jobb, vilket som helst.
Bara någonting som skulle kunna göra mig något
mer ekonomiskt säker. Under allt för många månader
har jag levt på ingenting.

Jag hörde en låt idag på radio. Sångerskan sjöng om
det något utnötta konceptet att pengar inte kan
köpa oss lycka. Och jag skrattade ihåligt. Jag har
nämligen inte råd med sådan filosofi. Återkommer
när jag har en tillräkligt trygg ekonomi för att
undersöka saken. Lycka bygger på trygghet.
Och trygg är jag inte i det givna samhället utan
det lilla gröna.

Bullshit.

söndag 20 februari 2011

Hurra!

Vilken superhelg jag har haft!
Konsterterna på verket var kul, festerna har varit
grymma, och jag har träffat några riktigt bra
människor, och även umgåtts med gamla vänner.
Jag har permanentat mitt hår hos bästa Josefin,
och som vanligt så har vi delat skrattet och allvaret,
och på köpet blev jag stilig under tiden!

Men det bästa med helgen har ändå varit Pia.
I princip hela lördagen var hennes, och först
lät jag timmarna passera i hennes mysiga lägenhet,
och på kvällen följde hon med på fester och verket.
Livet är bra märkligt. Att vi kunde hitta en gemensam
väg igen är otroligt, och jag är så glad, samtidigt som
jag inte kan låta bli att vara en aning sorgsen över
allt som vi missat. Men glädjande är ju att vi nu
får en chans att ta igen det.

Jag känner mig bara starkare för varje dag som
går, och just nu älskar jag mitt liv och dem i det.

fredag 18 februari 2011

.

Idag känns det både bra och en aning trögt.
Som vanligt är jag orolig över matteproblemet,
och min ekonomi, men på något vis så känner jag
mig inte besegrad. Jag känner att det finns många
vägar att vandra, och även om en del av dem
är snåriga och längre så innebär det inte nödvändigtvis
att slutet på resan inte är detsamma.

Jag har varit absurt duktig idag. Städat hela
lägenheten, och LORD det var nödvändigt.
Nödvändigt är kanske till och med en underdrift.
Det riktigt luktade illa. Men inte längre.
Och nu ska jag njuta av att få bara vara, se på
någon film och läsa vidare i "bitterfittan".

Laddar inför imorgon då det blir konster med
Evelina och Lisa, och även fika hos Pia. På söndag
ska jag hem till underbaraste pappa och äta
middag. Det ser ut som att det blir en bra helg.

Kärlek.

fredag 11 februari 2011

.

When the demon told me what to do
I found heaven in you,
I will be the first to fight for you
I will be the first to die for you
I will be the first to laugh with you
I do love you.

Till min älskade Marie, som nu också har
en egen låt.

Skolan är pain, men samtidigt så mycket bättre
än att ingenting göra. Nu rör jag mig åtminstone
framåt. Ska söka jobb. Helst butik. Skulle vara
skönt att inte vrida och vända på var eviga krona.
Men jag tänkte faktiskt avstå från allt beklagande
i det här inlägget och skriva om några saker som
gett min dag liv.

Marie, såklart, alltid. Ett långt samtal och en
längtan efter henne. Bara några veckor återstår
innan jag är hemma igen.

Biblioteket, som jag numera så gott som bosatt mig
i. Jag lånar så mycket böcker och film att jag inte
hinner med dem, men det gör ingenting. Jag
tycker om känslan av oändliga möjligheter som
biblioteket medför. Det finns mycket att upptäcka,
och just nu gläjds jag över"Cry Baby" och "Bitterfittan".

Doften av vanilj i min lägenhet då jag till min stora
lycka återfann en flaska med vaniljdoftolja häromdagen.

Boken, som går bra och som jag börjar känna en
viss stolthet över.

Och slutligen veckan som helhet, som faktiskt varit
anmärkningsvärt bra. Att träffa Pia var helt klart
höjdpunkten, tätt följt av föreläsningen Lars Ohly gav.
Och helgen ser ljus ut. Jag ska hela Natalie,
se melodifestivalen med vänner, och träffa far.

Solen.

torsdag 27 januari 2011

Update

Okej.
Såhär: Jag står fortfarande helt utan pengar,
och det börjar bli helt ohållbart. Det finns i
pincip inget jag kan göra. Jag ser på när andra
fikar, jag går på fester och ser på hur andra
dricker vin, jag tackar nej till utgång... Jag är
så fruktansvärt less på det här!

Och sedan är det ju plugget.
Allt går väldigt bra, utom det som är vesäntligt
för min framtid! Matte B. Jag kämpar som en
dåre, jag gör verkligen det. Men det är svårt.
Jag är helt ovan att ha så fruktansvärt kämpigt
med något. Jag är vanligtvis lättlärd.
Situationen blir inte ett dugg bättre då jag möts
av attityden att jag just är dålig på matte.
Självkänslan blir knappast större, och paniken
och ångesten blir inte mindre. Jag VET att
det är svårt för mig, men det bli ännu svårare
när jag ständigt får höra dett det kommer bli
en svår kamp för mig.

Men då finns guldkorn. Igår tappade jag andan
när jag satt och räknade, och uppgivenheten var
övermäktig. Och då ringer Natalie. Och hon
hör att jag är i upplösningstillstånd. Så hon
hämtar mig, lyssnar på när jag spyr galla, och
yttrar uppmuntrande ord när jag tillåter.
Hon gör iordning varm choklad med marshmellows,
och föreslår att vi ser på en bra film.
Så.Himla.Guld.

Och i helgen ska jag gå på fest, och på bio,
samt träffa en vän för första gången på
många månader. Så helt mörkt är det inte,
det handlar inte så mycket om omständigheterna.
Det handlar mer om vad man väljer att
sätta fokus på. Det är trots allt all makt som jag
har över mitt eget liv.

lördag 22 januari 2011

Host.

Mitt bröst bränner. Hostan är så intensiv att
det känns lite som att spy upp luft. Men jag
har åtminstone inte feber längre, så det borde vara
på bättringsvägen i alla fall.
Jag fyller dagarna med oändligt många mattetal,
och skrivna ord. Jag är ännu inte totalt uttråkad
i min ensamhet. Jag tror det beror på vetskapen
att jag i och med min isolering snabbare kan
komma tillbaka till skolan. Längtar.

Det finns mycket som känns bra just nu.
Både nya och gamla bekantskaper som
är fått liv, och det känns som om jag
konstant har något att göra, någon att
träffa. Och det gör mig glad.

Mitt liv är inte längre i pausläge.

lördag 15 januari 2011

Countdown!

Snartsnartsnartsnart!

Mina lektioner börjar på tisdag morgon.
Jag har aldrig någonsin känt en sådan
längtan efter skolan som nu. Jag hoppas
på att jag kommer att finna mitt sammanhang
snabbt, människor jag tycker om och kan
umgås med.

Idag har jag vaknat tidigt, som oftast numera.
Redan 05:30. Och jag är inte det minsta trött.
Jag har sovit någon timme mindre än vanligt,
men min energinivå är det inget fel på. Jag
har promenerat omkring, skrivit, läst.
Snart ska jag besöka en förkyld vän,
och ikväll ska jag njuta av min nya favoritbok,
"Pengar som gräs".

Jag hoppas att ni alla är drabbade av lycka,
och om ni inte är det så hoppas jag att er
lördag artar sig till det bättre än vanligt.

Kärlek.

torsdag 13 januari 2011

Kamp, förihelvette!

Jag skriker i en evighet
och ber om lite medmänsklighet
så naivt att tro att en myndighet
vet
hur det känns

Jag finns bara i pappersformat
tack vare någon girig moderat
står jag utan mat

Men jag är ändå mätt
av varje blankett
de kör ned i min hals
och de bryr sig inte alls

Om jag spyr och skakar
men jag hoppas att de en gång vaknar
fattiga och i behov
av den välfärd som dog
under deras befäl

Jag hoppas att de en dag blir sjuka
så jag får samma makt att förudmjuka
och tvinga dem att leta
bland skitjobb och börja arbeta

När jorden ger upp
och varje soldat i varenda trupp
är död
och hela världen är i nöd

Då revolten är nära
och folket kommer kräva
en lösning

Till trots vad de tror att de kan
ska jag hånle och säga att ingen vann
på deras skitpoltik
fattig som rik

Om inget ändras kommer vi möta samma slut
det finns bara en väg ut
och det är att fatta gemensamma beslut

Som gynnar både staten och individen
som är hållbara för framtiden
det finns ingen väg som leder rätt
om vi gör det på deras sätt

Nu får det vara nog
för jag orkar inte mer
arbetare i alla länder,
förena er!

onsdag 12 januari 2011

.

Inspirerad av hur kreativiteten flödat på senaste
tiden har jag kontaktat några olika arrangörer för
musikkvällar. Skulle vara trevligt med lite spelningar
framöver, så nu får vi se om de nappar.

Idag har jag skrivit ännu en ny låt. Den blev något
avikande från de andra. Jag insåg att jag bara skrivit
om hetrosexuell kärlek, så jag bestämde mig för
att skriva om två kvinnor som är vansinnigt
förälskade i varandra. Som tvingas kämpa mot
sexism och homofobi, och jag känner mig väldigt
nöjd. Den är mycket positivt laddad, och fokus
ligger på kärleken dem emellan, och att den kärleken
är unik och vacker.

Boken går också bra, jag är nöjd med hur den
börjar rundas av. Även om jag har ungefär
35 sidor kvar så börjar det kännas att slutet
är nära. För mig i alla fall.

Idag har jag skrivit in mig på skolan, och fått
mitt shema. Jag har även lagt bud på begagnade
böcker. Nu är jag sjukt peppad, och längtar
efter skolstarten nästa vecka.

Fred.

tisdag 11 januari 2011

ny låt!

Finns ute på www.malinfrimodig.se ,
"in a battle" under musik.

söndag 9 januari 2011

Nattlig insikt.

Inatt fann jag mig själv åter vaken,
och vakande. Jag kände mig trött, på
tröttheten, på väntan, på allt. Men jag
bestämde mig för att sortera in alla
mina bilder i mitt fotoalbum, och allt
eftersom förbättrades mitt humör. Ibland
kan jag få för mig att jag knappt har levt, att
jag mest suttit gömd i någon avlägsen grotta.
Men när jag gick igenom det lilla av mitt
liv som faktiskt finns som fysiska bevis
så måste jag konstatera att jag faktiskt
hunnit med mycket.

Jag har älskat, festat, pluggat, rest,
skrivit, komponerat, turnerat.
Ja, jag har faktiskt levt ganska hyggligt.

Det kändes skönt. Skönt att komma ihåg.

onsdag 5 januari 2011

2011.

Jag tror på att 2011 verkligen är mitt år.
Nyårsnatten var fantastisk! Jag var på många
olika fester och fick sällskapa med både gamla
och nya vänner. Jag dansade tills jag inte längre
kunde stå, kramade om älskvärda varelser och
sjöng och tappade rösten. Jag fick vandra hem,
men hela vägen log jag.

Dagarna som har följt har varit likvärdigt fina.
Jag har bara spenderat med vänner. Det har varit
fester, barhäng och hemmakvällar. Det känns som
om det här året är mitt år. I år kommer jag verkligen
att leva min dröm, därför att jag nu är redo.
Jag är så redo att lämna Umeå. Redo att skaffa nya
vänner, redo att älska någon igen, och bli älskad.

Imorgon ska jag hänga med Natalie och besöka
SF.

Just nu är jag berusad. Av vin, vänskap, och musik.
Kärlek.