Inga ord

Jag har tappat min förmåga att kommunicera. Alla ord känns malplacerade i munnen. Jag försöker förklara och jag känner ett sting av irritation när de som står mig nära står som frågetecken inför mig. Jag är rädd att min oförmåga att prata kanske betyder att jag faktiskt sagt allt som kan sägas. Tänk om jag pratat mig stum? Tänk om jag inte hittar tillbaka till ordflödet.

Jag känner mig inte riktigt som mig själv. Men å andra sidan var det länge sedan jag kände mig hemma i mig själv. Flera flera år sedan. På tiden jag var anorektisk och manisk. Utåt sett var det nog det mest förmånliga. Människor tycktes uppskatta den fasaden. Nu känner jag inget annat än tom saknad efter den typen av flykt. Så länge man ser frisk och glad ut så ställs inga obekväma frågor och jag slipper glömma orden när mitt känsloliv går på autopilot.

Jag vet inte varför jag längtar efter allt det där. Det var ju inget vidare, men det var åtminstone skönt att vara en yta. Det var så mycket lättare. Det här är inte lätt.

ärsh.

Lite flyt, trots allt.

Just nu i skrivande stund är jag riktigt nöjd. Jag sitter och njuter av välbefinnande. Jag har fått besked om bostadstillägg från försäkringskassan och jag är beviljad 90 % av kostnaden för min hyra fram till juni 2010. Med andra ord, nästan ett och ett halvt år. Nu behöver jag inte ha ångest varje gång besked från banken kommer. För er som inte vet vad bostadstillägg är så är det ganska simpelt. När man är sjukskriven kan man få aktivitets ersättning, en inkomst, till mat och de basala behoven och om man har en lägenhet med eget kontrakt kan man få hjälp med hyran så man fortsatt kan ha minimistandard åtminstone.

Jag firade med att köpa ett par nya skor.

Jag hade tänkt att mina förra skulle behöva stå ut med en månad till. Beskedet kunde inte kommit lägligare, min ena sula gick nämligen av HELT när jag var på stan.

Trots förkylning och hosta så känner jag mig glad. Jag vet att när den är över så kan jag fortsätta träna flitigt. Min kroppsliga befrielse är välkommen, äntligen har jag energi över att bygga min kropp som jag vill ha den. Och i helgen är det Club Greyscale med Natalie och förhoppningsvis Sara och Olivia. Annars ska jag mysa med mannen som fyller år på torsdag. Jag har har present och jag planerar även en tårta.

Och ja, jag ger upp.
Den är bra.
Lady gaga
pokerface.

Besvärligt.

Och tinisen, jag saknar dig.
Vi borde träna jag är friskare.

Tills vidare

hej.

Because your worth it

Reklam. Hell´s kitchen, reklam, reklam, zappa, nyheter, reklam,

Jag har spenderat mången eftermiddagar framför dumburken på sistone. Sakta men säkert känner jag hur det förvrider mitt sinne och mörklägger alla sanningar, som den att jag har ett värde, detta alldeles eget självklart värde och en rätt att vara, precis som jag är. Jag är vad jag tror är i åldern ideal, jag är kvinna, 19 år gammal... Men snart går det utför. Snart kommer rynkorna att sprida sig som små snokar under ögonen och snart är förfallet ett faktum då jag behöver en ny foundation och helst en consealer på de där osmickrande mörka ringarna under ögonen. Ni vet, de där man får efter för många vakna nätter då man frågar sig själv ; Är det något fel på mig?

Reklamen förklarar snällt och vänligt att det må vara, men det går at åtgärda. Det finns hela kit jag kan "skämma bort mig" med. Jag kan få mjuk följsamt hår, perfekt hy, en hårfärg som ser helt naturlig ut när allt jag vill är att faktiskt bara leva naturellt, inte på låtsas, inte genom perfektion, utan bara naturell jag, okonstlad och oförfalskad.

Men jag kan inte välja den vägen. Det är så gott som omöjligt. Dumburken och dess lakejer sitter i samma båt och ror i land med höga vinster på min själsliga bekostnad, och ändå sitter jag kvar med samma åldersnojja och fobi.

Because your worth it.
Var jag inte mer värd än så?

.

Också kommer den stålklädda sparken. Känslan av misslyckande är skoningslös och river upp något i mig som tar hårdare än det mesta. Skrämmer jag bort mina anhöriga? Mina vänner. Tappar de mig nu när jag isolerar mig själv från omvärlden och flyr in i min trygga lilla kupa av kanelljus och böcker. Det kanske jag gör, men jag vet inte längre om min nya livsstil passar till det umgänge jag haft tidigare, men oavsett vad det är känns det tråkigt att inte kunna spontant säga ja till en utekväll, en film eller bara en fika, för jag vet aldrig, och då menar jag aldrig hur jag kommer må. Numera har själva aktiviteten börjat skrämma mig i förväg. Jag ger upp utan testa mer, för jag vet , vet att jag kommer misslyckas. MIn energi kommer ta slut och så kommer jag att sitta i ett hörn av min lägenhet och storgråta. Ungefär så känns det och så ÄR det tyvärr allt för ofta, och jag kan inte förklara varför.

En av de största stressfaktorerna numera är att jag inte kan umgås med gammla vänner eller nya för den delen därför att jag håller på att bli en ny människa. Jag kan inte vara hyper och igång, underhållande eller spretig. Det glada och det guldkantade i mitt liv är den ickemaniska lyckan som jag hittar i en lugn vinkväll hos hamberg eller i ett par uppmuntrande ord fårn marie. Det finns så mycket jag skulle vilja vara för er andra, men det går inte längre. Jag kan inte vara det jag var, det var döden, jag väljer livet.

Men det är inte utan att det går emot,
jag vill ju bli älskad på samma sätt som förr
fast för mindre.