Prov

Just nu känns det som om allting är testbart.
Hur framgångsrik är jag? Hur väl kommer jag
att prestera på mitt stora historiaprov? Hur
god vän är jag? Är jag en tillräcklig syster?

Jag funderar på hur jag efter bästa förmåga ska
orka prestera lagom mycket i alla avseenden.
Jag har aldrig varit mycket för lätt och lagom profilen,
men nu när jag sitter här med detta allra sista provet
och pluggar, men ingenting tycks fastna... då börjar det.
Funderingarna. Är jag bra, är jag rätt, är jag...?
Jag tror att det är mycket som flammar upp nu i och
med denna sista ansträngning. Jag har aldrig, i hela
mitt liv, lyckats med att genomföra något större
projekt utan att förlora någonting på vägen.
Och här står jag nu. Nästan klar, och med bara goda
ting att ta med mig. Och jag måste undra :
Är det verkligt?

Min vaktmästare, som jag kommit mycket nära,
sa något till mig som inte riktigt försvinner.
Han sa : Du är så begåvad, och så kreativ, men vet du,
jag tror inte du ser det själv. Du måste göra dig av med
föreställningen om att du inte är värd det liv du nu
har, de applåder du får, det beröm jag ger.

Jag tror han har rätt. Under större delen av mitt
liv har jag på olika sätt fått mitt icke-värde bekräftat,
och jag tror fortfarande att det är sant. Sanningen,
i mig, är fortfarande att jag inte är värd något.
Det är smärtsamt, och svårt att bryta tanaken.
Jag är så nära, och jag tror fortfarande inte att det är sant,
för i mitt bakhuvud ekar tusentals ord och de vibbrerar
av självförakr. Du Är Inte Värd Det. Du Klarar Ingenting.

Men jag hoppas att det ljusa i mig, min växande
tro på mig själv ska segra. Jag önskar det. och jag önskar
mig själv styrka nog att inte snubbla när jag nästan
är framme, utan att bevisa hur fel jag har.

Så. Egentligen handlar inte min stress om ett prov.
Porvet är bara symptomet. Sjukdomen är min
bristande tro på mig själv. Och det är det jag verkligen
testar när jag fortsätter att plugga målmedvetet.
Och jo, jag ska klara det! Jag ska visa mig själv.