Spegelbild

Jag fick någon gång höra att det är bra att ställa
sig framnför spegeln och yttra högt och klart minst
tre saker du tycker om, rent fysiskt. Så jag tänkte att
jag skulle prova. Jag ställde mig framför spegeln och
kände mig ytlig, det kändes som om övningen mer
än någonting annat fokusera på det som syns, och det
som egentligen är helt oväsentligt. Så jag bestämde mig
för att pröva något annat.

Jag tände alla lampor så att jag kunde se mig själv
tydligt, alla drag, alla brister. Sedan försökte jag
se bortom allt det där, se in i mina ögon.
Det var svårt, men efter ett tag så var det som om
jag såg något mer än en blank yta. Det var som om
jag såg rakt in i mig själv. Och det jag kände var ren
kärlek. Det kändes som om ren kärlek levde
någonstans bortom. Och det gav mig en känsla av
stolthet. Jag kan älska, och det är möjligt att
rikta den gåvan utåt, projicera den på ytan,
trots att den är inrelevant.

Om jag fortsätter skåda bortom, så kanske jag
kan finna någonting som gör det möjligt att
älska mig själv igen. Det finns något som gör
en människa obeskrivligt vacker, och det är
dags att återfinna det.