fårfårlamm

m.

Vilken typ hel abslout fabulöst grym helg jag haft!
I fredags var en del av klassen ute på shcarinska för
att titta på punk. Det var riktigt trevligt, och så var
Fredrik där. Vi var de enda, förutom Amanda, som
faktiskt stannade tillräkligt länge för att se någon punk.
Det var en superskön morshpit må jag säga!

På lördagen begav jag mig till Skellefteå för att spela på
E4:an. Spelningen gick över förväntan och jag tror att
det möjligen kan vara den bästa spelningen jag gjort
hitills. Eller ja, åtminstone i klass med. Kreti och Pleti
var grymma som vanligt och musikhuset stod för pizza.
Patrick var där opch lyssnade, vilket kändes topp!
Vi fick sova i ett tärt litet motellrum med suspekta överslafar
tillsammans med Fredrik och Mattias.

I söndags så var jag ganska trött, men passade på att träffa
Natalie. Vi fuskade lite och åt lussebullar, men vi tränar
idag, BODYPUMP! så, det är lungnet.

hörs

I skrivande stund

Vad krävs för att göra en dag?

ett stycke amerikansk vaktmästare
en sandra
och en glad mor.

Idag efter att jag och Sandra hållit i morgonsamlingen
och spelat så kom den amerikanska vaktmärstren fram
till mig och var helt lyrisk på ett väldigt amerikanskt vis,
med mycket gestikulerande och många svåra ord.
Han ville rekomendera mig till några av sina musikerkolegor,
och jag fick så mycket beröm att jag rent började rodna.

Men det kändes SÅ bra. Snuskigt bra.
Egot ligger på topp idag efter det.

Sandra var så otroligt duktig idag, och modig. Hennes
allra första spelning, den gjorde hon bra. Det är inte så
vanligt att göra en första bra spelning.

Ringde mor såhär på kvällkvisten och blev alldeles varm.
Jag älskar henne, hjärtat ut och in och hatten av för henne.
Har i övrigt tränat (dock inte allt för entusiastiskt) och
färgat om håret, rött såklart.

layteir

Kreativ

Tankarna får inte plats i huvudet.

Det känns som en omöjlighet att tolka alla signaler min
kropp sänder ut till överarbetade hjärnceller. Jag har mycket
att tänka över för tillfället. Jag kan inte bestämma mig, jag
kan inte resonera logiskt, jag kan inte skilja på nu och då.

Jag skrev faktiskt en låt om just det igår. Då och nu, vad som
var och hur jag var. Jag skrev kanske främst om min rädsla,
min uppgivenhet. Jag är så fruktansvärt utled på att jämnt
gå omrking och fasa för framtiden. Naturligtvis upptar det här
mycket mindre del av mitt liv än vad det kanske framställs som
just nu, men det är ständigt där ändå, det gnagande, som en
påminnelse om att jag kanske aldrig blir helt fri.

Den dagen.

Jag vill våga, vara modig nog att lämna tryggheten för ävenytr.
Jag vill höstkyssas utan att känna av kylan som biter sig in i
huden, vill släppa taget som illusionen. Men,

hur gör man?

Annars så har jag det faktiskt riktigt bra. Det flyter äntligen
på med plugget igen, jag känner att jag har kontroll, och det
är en skön känsla. Snart har jag prov i samhällskunskap, och
jag har sällan känt mig så äckligt självsäker inför ett prov.
I got it in the bag folks!

Julen börjar närma sig. Jag längtar. Funderar starkt på att sätta
upp min julgran redan nästa vecka. Jag tycker om att få njuta av
den på länge som möjligt. Tror det finns något lätt fruedianskt
behov till grunden. Vi satte aldrig upp julgranen innan dagarna före
julafton, så när jag själv får bestämma så åker den upp tidigt!

Jag saknar Marie TokMycket! Hon har varit borta i typ nästan
tre veckor. Utan henne blir Umeå liksom inte riktigt samma
stad. I all sin glans, utan Marie blir det bara pretantiöst och
pinsamt.

Vidare

Kajnon

Vilken kanondag jag haft!

Det som vanligtvis är den värsta dagen på veckan för
mig visade sig vara veckans kanske bästa. Trots en lång
och arbetsam dag så är jag fylld av energi. Jag har hälsat
på farmor och farfar för första gången på ett och ett halvt år.
Det var såklart väldigt nervöst, men det gick hur bra som
helst, och jag cyklade därifrån med en varm härlig känsla
i magen. Det blev inte sämre av att jag såg att pengarna
kommit idag! Dock vet jag att det kommer bli tufft även
den här månaden ekonomiskt, men jag ska göra mitt
bästa för att pengarna ska räcka. Idag hade jag åtminstone
råd att köpa mjölk. He, tragiken.

Dessutom har jag städat ordentligt i hela lägenheten,
så det är inte heller ett stressmoment. Jag har förvisso
en massa läxor som ligger och maler i bakhuvudet,
men just nu lägger jag det åt sidan. Jag orkar inte
vara orolig jämt. Jag har trots allt kommit långt med
mycket av mina arbeten idag. Jag känner mig nöjd.

Jag har även handlat lite julklappar. Till både mamma,
Stefan och mormor. Jag känner mig glad över att jag
vet att de kommer uppskatta dem. Imorgon ska jag
köpa till lillebror. Sedan har jag faktiskt inte så många
fler att köpa till. De flesta av mina nära och kära har jag
en överenskommelse med, nämligen att vi inte ska byta
pengar, det är trots allt ganska tramsigt med konsumtion.

later

Besatthet

Jag skriver igen, och jag skriver om allt.

Allt. Om livet, om min föreställning om döden, om kärleken,
om hatet, om ljuden, och om tystnaden. Hela min varelse vill
förmedla något. Vill hitta ett sätt att skriva där det jag säger
låter vesäntligt för någon. Tänk om jag också fick beröra med
mitt språkbruk och mina ord?

Passande nog så har vi just fått i uppgift på svenskan att skriva
en kort novell och jag är helt exalterad! Dock så tror jag att jag
har skapat en omöjlig historia. Jag känner att jag inte riktigt
begriper mig på min huvudperson och hennes motiv.

Fast det löser sig säkert, vi behöver nog bara bekanta oss lite
mer. Hon är i vart fall intressant och spännande.

Nej, nu ska jag återgå till studierna.

dikt

Skrivertokmycketjustnu.

Hitills har min helg varit utan anmärkningar.

I fredags ver hela klassen på oleary´s för att fira
Patrick som fyllde 24 i lördags. Gratulerar hjärtligt.
Det blev en mysig kväll och jag cycklade hem och
kände inte av kylan som bet sig fast i min kropp.
Jag kände bara värme, och lycka, över att ha fått
träffat och lärt känna så mycket fina människor.

Idag, eller ja, tekniskt sätt igår, hade jag spelning på
sliperiet. Det kändes också riktigt bra, rösten var hel
och jag fick några ryggdunk. Annars var det som alltid
trevligt att umgås med fredrik, mattias och de andra.

Nu ska jag försöka att sova och när jag vaknar
väntar UV möte och träning. Vidare vet jag inte, än.

En liten männsika

Psykbryt!

Igår var en fruktansvärd dag, i vart fall i början.
Efter ett långt snack med Åsa bestämde jag mig att
en gång för alla ta tag i skolan. Inga fler ursäkter, bara
närvaro. Jag har sumpat alltför många chanser och jag
hittar ständigt nya otroliga sätt att ställa till det för
mig på. Det är som om jag bestämt mig för att jag
inte får må bra, eller lyckas.

Och naturligtvis är det rädslan för att misslyckas som
gäckar. Jag är rädd för att inte orka hela vägen. Tillräckligt
rädd för att inte våga kliva upp på morgonen och möta
dagen. Men jag bestämde mig återigen för att ta tag
i livet, fatta dess hand och vara den bästa Malin jag
bara kan vara.

Med detta beslut i ryggen klev jag upp igår, redo att
förverkliga min ambition. Jag ställde mig på mitt vanliga
ställe och väntade på att min skjuts skulle komma.
Det gick 5 minuter sedan 10, och sedan 15.
Då tog jag kontakt med min skjuts och det visade sig att
hon hade sovmorgon. Det var för sent för att ta bussen
in och jag insåg att jag sulle missa mina första lektioner.

Jag bröt ihop, totalt.

Jag for hem och grät mig rödögd i flera timmar i väntan
på nästa buss. Ångesten viskade i mitt öra. Du klarar det
aldrig sa den, du är född att förlora och allt du kämpar för
är ouppnårligt, det är redan försent.

Det var länge sedan jag var så uppgiven som jag var igår.
All press tog ut sin rätt helt enkelt. På eftermiddagen for
jag till mamma för att fira hennes födelsedag och då blev
allt något bättre. Min släkt är underbar och jag trivs i deras
sällskap. Det är sorgligt att tänka på att det fanns en tid
då jag isolerade mig ifrån deras kärlek och omtanke, men
glad över att vi äntligen når fram till varandra. Eller snarare,
att de når fram till mig.

Idag har jag samlat mig och sitter i skolbänken.
Jag känner mig åter kompetent och tillfreds.
Jag behövde nog få bryta ihop lite för att orka
kämpa vidare.

cherryo

.

" Ensamheten trycker, som ett par skor som är
för små. För varje steg man tvingas ta, blir det
svårare att gå. Det är då man vill få gömma sig,
och gråta som ett barn, när man jämnför hur det är,
med hur det hade kunnat va."

- Hoola bandoola band.

Det är så märkligt. Menar, idag har det varit extremt socialt.
Jag tog en kompisfika på förmiddagen och for över till mattias
för att repa och umgås innan spelningen. Där fanns också
Fredrik, Gabbi och Lisa. Senare så gick vi hela patrasket ned
för att spela på ett arrangemang som Kommunistiska Partiet
ordnade. Jag var först ut. Det gick väl ganska halvljummet i
mitt tycke, men det fick duga.

Efteråt hängde vi hela gänget hos Mattias innan vi for ut
på scharinska för att spendera kvällen och natten med
att lyssna på bra reaggy och dansa oss svettiga. Jag var
tillslut tvungen att ge upp dock, mitt illamående tog över.

Allt det där kändes så bra och var så trevligt,
men ändå så kan jag inte hjälpa att känna mig
så otroligt ensam här i min lilla etta på östteg.
efteråt.

Just idag hade jag gett vad som helst för att få
krypa in i en trygg kärleksfull famn, eller bara
ha Marie i närheten, så jag kunde lägga huvudet
mot hennes axel.

Jag känner mig ensam.
Ensam och lite ledsen.

Men det är bara att blicka framåt. Man har helt
enkelt inget val. För att döda ensamheten måste
man acceptera att man ibland lever i symbios med
den.

idag (när jag har vaknat)
ska jag och Patrick baka
pepparkakor och dricka te.

mummel

AJ!

Jag har så FRUKTANSVÄRT ont i alla leder av vaccinet jag
tog igår. Det känns som träningsvärk i hela kroppen gånger
hundra. Jag kan knappt gå för tillfället. Helt sjukt. Och det
värsta är väl egentligen att jag börjar tvivla på huruvida jag
borde ha tagit det över huvud taget. Det har kommit in massvis
av rapporter om att vaccinet inte var tillräckligt testat och
att kvicksilvret det innehåller aldrig riktigt går ur kroppen.
Jees.

I alla fall for jag till skolan med massiv smärta och led mig
igenom en halv dag. Den senare halvan. Suck. Naturkunskap.
Hjälp. Jag försöker liksom förtvivlat börja angagera mig i det
och finna någonting med det jag gillar, men det går inte.
Vi är inte kompartibla. Tyvärr.

Jag hade tänkt att träna idag, men det finns ju absolut inte
en chans att det blir av. Jag får ta det imorgon istället.
Imorgon så blir det förutom träning till att uträtta små
ärenden på stan (mamma fyller år på måndag) och gå
på konstert med Patrick. Känns kul.

Nu ska jag anstränga mig och se till att städa lite här.
Det är ingen katastrofzon, men det är heller inte neat.

cherreyo.

.

Oh my,

Är helt slut! Idag började idrotten på skolan och vi spelade
innebandy. Jag hade glömt hur roligt det är med lagsport
och hur mycket jag faktiskt tycker om det. Annars har det
varit en fridfull dag trots dålig sömn. Jag känner mig stolt att
jag klev upp och kämpade fast jag var trött. Vi har haft en
mycket intressant disskution på psykologin om kommunikation
och hur olika vi alla utrycker oss och vilken slagkraft språk
och ord kan ha. Sedan gick vi även in på en del härskartekninker
och det var som vanligt intressant att höra vad alla tycker
i frågan. Det var en ovanlig tollerans för feminism i min
psykologigrupp.

Nu efter skolan ska jag cyckla direkt till ålidhems vårdcentral
och vaccinera mig. Känner mig fortfarande lite skrämd av allt
prat om biverkningarna, men hellre det än döden. Jag ligger
ju i alla tre riskgrupper.

Jag är kvinna, i nedre tjogoårsåldern och jag är astmatiker.
Just att jag är astmatiker är den starkaste drivkraften till
att faktiskt genomföra det här.

Efter det ska jag svänga förbi Fredrik en stund, varpå jag
hoppas på en god natts sömn.

Dagen

oh jesus.

Som tidigare nämnts så sov jag inget inatt.
Jag satte tappert på mig mina kläder och tänkte
verkligen fara till skolan, men kollapsade av trötthet
på hallgolvet och somnade där. Jag vaknade ett par
timmar senare och bestämde mig för att stanna
hemma. Jag skulle ändå bara hunnit till sista lektionen.

Jag har istället ägnat dagen åt vardagligheter som
att handla, laga mat och träna.

Imorgon är det spelning på UmeTV! Det känns hur
kul som helst, men också väldigt nervöst. Menar,
även om det är en liten pytteliten kanal så är
det ändå TV! Ju.

Nu har jag inget mer att tillägga.
Det är som det är, helt enkelt,
idag också.

I ingemansland

Att sitta mitt i natten och vaka framför tevens bleka
sken är något jag känner igen alltför väl. Som inatt,
just nu, igen. Jag vet varför jag inte sover, det är en biverkning,
en fullkommligt förklarlig orsak, men det hjälper
föga när jag sitter och försöker se med oseende ögon
som är grumlade av trötthet. Allt jag önskar nu är att
få vara liten igen och bli vaggad till sömns i en trygg famn
och lyssna till en visa. Just nu saknar jag att lyssna till
någon annans trygga andetag. Någon annans ro,
som kanske kunde smitta av sig.

fuck.

Sitter och lyssnar på Winnerbäck, som om jag verkligen
önskar att få bryta ihop ändå lite mer. Jag känner mig
så självmedömkande, fast det är inte synd om mig,
även om jag vill få det till det. Det är trots allt inte
mer än en sömnlös natt. Men i nattmörkret kan
vilka småsaker som helst bli storslagna mentala
krigsscener.

Förstår inte hur jag ska lyckas hålla uppe modet
en hel dag i skolan. Det är väl bara att bita ihop antar
jag.

Varning för ras.
Krama mig!