I wont let you down

Jag tänker på det lilla barnet igen. Och tonåringen.
Jag tänker på mig själv, när jag är nära att ge upp.
Då tänker jag på att jag är skyldig mig själv för alla
gånger jag blivit sviken lämnad och utsött, att efter
det så måste jag klara vad som helst. Och det gör jag
också. Jag tar mig samman gång på gång och fixar skolan,
trots att det tar emot just nu.

Men det är just det som är grejjen, det är just nu.
Varken då eller sedan. Just nu gäller det, och jag
måste inte agera som jag gjort tidigare under stress,
jag kan välja en annan väg, en bättre väg.
Jag kan välja att fortsätta plugga mig till bra betyg,
istället för att sova bort dagarna. Jag kan välja att
vara modig istället för att kuva mig när människor
försöker trycka ned mig, jag kan välja att våga.

Och det gör jag också. Och då, då känner jag
mig bättre igen. Efter bara några dagar vänder
det alltid igen, för jag arbetar för det.

Nu är det bara idag och imorgon kvar,
sedan är alla läxor klara för den här veckan,
en helt fri helg väntar. En helg med utgång,
fika, och allmänn avslappning.

Jag kan, för jag vill!