OJ!

Hjälp så länge det var jag skrev här!
Det händer så mycket bara, lite för mycket för att jag ska hålla koll.
Jag springer på fest, tar fika, tränar, lever gott. Fast ändå.
Jag saknar ändå. Lite.

Nu är det i vart fall hög tid att göra något åt mitt liv,
så jag börjar plugga på onsdag på folkhögskola!
Plugga upp mina gymnasiebetyg, börja om.
Träffa nya människor och uppleva nya saker.

Jag är glad att jag är en överlevare, liksom alla andra.
Jag stannar kvar på moder jord och älskar allt jag ser.
Inte rädd mer, bara förväntansfull.

Då var det dags!

så är det

Nu kanske det börjar bli dags att summera sommaren. Sammanfatta alla upplevelser och avsluta kapitlet av årstiden. Det känns sorgligt, men inget jag inte kan uthärda. Jag tar med mig mycket vackert. Många vackra stunder av rena andetag och kärlek likt poesi. Både tagen och skänkt.

Göteborg, Morrisey, Mikael Wiehe, Arvika, Trysunda, Urkult.

I korthet helt enkelt.

Att se min barndomshjälte stå och sjunga övertygande och gripande fick mig att känna en gång för alla att jag vill stanna. Stanna i kärleken och i smärtan. Det finns något poetiskt över alla skeenden. Det kanske är dags att använda sig av det svarta och skapa vackra ting. Som små juveler att hänga runt halsen, min kamp som smycken, vackra minnen, inte bara svarta och meningslösa utan värdefulla och lärorika. Spara dem. Vårda dem. Som små juveler runt halsen.

Även om det har varit en aning påfrestande att resa runt så så har det varit värt det. Varenda uns och sting av irritation. Jag har haft mer kul i sommar än vad jag haft under hela det här året. All musik. Alla människor. All kärlek. Om jag vore troende skulle jag tacka högre makter för allt fint jag får uppleva. Istället tackar jag de jag får dela dem jag får uppleva det med.

Fredrik.
Fredrik.

Du är en saga, för god för att vara sann.
Jag kan inte med ord eller handling förklara,
min kärlek. Du får mina ord.

Alla mina ord, till de tar slut.
och någonstans där kommer
alltid kärleken till dig ligga
och vara, på något sätt,
alltid.