.

Saknad. Det är huvudtemat för dagen.
Jag var hemmavid igår, gick igenom
förråden efter kläder eftersom vi ska
hålla i en klädbytardag några vänner och jag.
Jag hittade min gamla svarta bok. Den som
jag skrev mest i under perioden "malin är
17-18 år och superdeprimerad".

Det var tungt att läsa igenom den. Jag genomsyrades
av en saknad som var otroligt stark. Vänner man läser om
som försvunnit under åren, gamla pojkvänner
som betytt en hel värld för att sedan endast stå i
bakgrunden.

Och så saknar jag min Marie idag också. Hon är
fortfarande på resande fot, och ännu dröjer det
länge innan vi ses igen. Att vara utan henne länge
är som att dränera världen från solljus lite i taget.

Men trots det är jag faktiskt ganska glad, om
än lite trött. För när jag satt ned och lästa orden
som mitt tonårsjag skrivit ned i skenande panikångest
måste jag faktiskt le. Le för att jag gör henne rättvisa
som inte kompromissar min egen lycka eller på
annat sätt låter livet rinna mig ur händerna.

Jag kan faktiskt känna att jag kommit otroligt
långt på vägen. Det kan faktiskt pigga upp mig
nu när allt känns lite för mycket. Imorgon
kommer jag att vakna upp till en av de kanske
viktigaste dagarna i mitt liv.

Jag hoppas allt går väl, gör det inte det så
vet jag åtminstone en sak : Jag har alltid
kvar mig själv, och min styrka vågar jag lite på!