.

Noterat : solen är vacker.

Snart hämtar pappa upp mig, och därefter
blir det umgänge och gemensam matlagning.
Känns skönt med sällskap, jag känner mig
lite ensam trots att jag knappt har gjort annat
än att umgås med människor den här veckan.
Jag tror att ensamheten kändes mer påtaglig
då Marie ringde tidigare idag. Det var som att
dra upp för fönstret. Hela jag kändes lyft,
tills vi la på. Men vi ses snart igen, och det
är faktiskt inte mer än 9 månader innan vi
bor i samma stad igen. Längtar mer än allt.

Igår var jag på Viva Vägledning och diskuterade
kurser att läsa på komvux i vinter. Jag har
bestämt mig för att läsa heltid, trots att jag bara
saknar en kurs för att ta mig in på min utbildning,
men jag behöver det ekonomiska stödet, och
det är ju dessutom inte så dumt att bara studera
sådant man är intersserad av heller.

Jag har varit på en kortare promenad idag,
och vädret ler mot mig. Jag känner mig
optimistisk idag, faktiskt.

.

Så många dörrar, öppna.
För många drömmar, bortglömda.
Så många ord, aldrig sagda.
Så mycket tid, förlorad.
Så många andetag, räknade.
För många känslor, undanbedda.
För mycket skam, hemlig.
Så mycket vackert, som aldrig fick plats.
Så mycket kärlek, som försvann.
Så mycket omänskligt, för ofta.
Så mycket mörker, kompakt.

Så många höstlöv, räknade.
Så mycket nytt, outforskat.
Så vackra människor, skänker glädje.
Så mycket styrka, växer.
För mycket fokus, felaktigt tollererad.

Det är dags att tänka om, välja spalt.
Välja rätt.

.

Jag har sovit gott nu några nätter, och jag är glad.
Sömnen påverkar mig mer än andra tror jag. Känsligt
ämne. Avgörande. Men de senaste dagarna har jag
verkligen gjort bra saker för mig själv. Jag har
beslutat mig för att packa upp mina saker igen och
stanna i min lägenhet ett tag till. Jag kommer ju bo
här i alla fall tre månader till, och jag orkar inte bo
bland kartonger och kala väggar. Så snart alla mina
saker var på plats igen lättade tyngden och jag kände
mig hemma igen. Mina saker är otroligt viktiga för mig.
De har ett affektionsvärde jag inte kan förklara.
Men jag gissar på att det beror på att de varit med mig
så länge och känns trygga. Oavsett var jag bott, vad jag gjort,
hur jag mått, så har min omgivning åtminstone sett
någorlunda likadan ut.

Jag spenderade gårdagen med Natalie, och jag kände
en berusning som inte hade med alkohol att göra.
Vi har varit vänner länge, och skrattet ligger aldrig
långt borta i hennes närvaro. Vi firade själva livet och
dansade tills svetten rann. Det kändes. Det var fint att
få släppa allt för en natt och bara vara Malin.

Idag ska jag vara med min familj. Vi ska fira min mormor
och hennes födelsedag. Jag älskar verkligen att få vara
med dem, samlade. Allihop. Tillsammans. Det värmer
hjärtat. Just att känna att vi är en enhet och att vi
hjälps åt och kan lita på varandra.

Nu blir jag något sentimental, jag vet. Det är ett sådant
inlägg. För just nu känner jag att jag har mina nära att
tacka för att jag alltid reser mig upp, rakryggad och
stolt. En utekväll, bubblande skratt, familjekärlek,
en helg i Uppsala, ett avsnitt av bones, höstäpplen
och vaniljljus. Livet är så fyllt av mirakel.

Så många val

Jag har spenderat en underbar tid i Uppsala,
och jag längtar till nästa gång jag får känna
Maries armar om mig, höra flogstaskriket,
och gå på studentaktiviteter, känslan av att
få vara en del av något stort.

Jag lider just nu av beslutsångest. Inte lika
dramatiskt som det låter dock, faktum är
att jag mår riktigt bra, men efter en tid
i Uppsala är jag mer kluven än någonsin.
Vad vill jag? Vad är jag? Vilka är mina mål?

Det ända jag lyckats konstatera är att jag
vill vara med i en utvecklingsprocess.
Hjälpa människor framåt. Det har jag vetat
länge, men hur? Ska jag bli skötare, lärare,
kurator, sjukgymast eller sjuksköterska?
Vilken stad ska jag bo i? Den frågan får jag
svar på så fort jag vet var Marie tänkt bosätta sig.
Det är nämnligen så att jag tänker rätta mig
därefter. Marie är min familj, utan blodsband,
och det är en del av min familj jag gärna
skulle vilja vara nära en tid nu.

Så många val... så många möjligheter, men,
så få svar.

klart står dock i alla fall att jag bör plugga upp
Matte B och Naturkunskap B då det krävs
av så gott som alla utbildningar jag vill gå.
Hade jag vetat det så hade mina val på
folkhögskolan kanske sett annorlunda ut,
men då vet jag förvisso inte om jag klarat av
att gå ut med högsta betyg.

Nuet känns långsamt, trots att det går så fort.
Jag vill att tiden ska stanna av en stund, för
jag känner att den inte räcker till. Jag känner
att jag står i vänteläge och bara ser den rinna
iväg. Jag vill att livet ska börja nu.

Hejdå Umeå.

Om bara 5 timmar sitter jag på en buss till
Uppsala och Marie. Jag är så tacksam över att
jag är frisk, så jag kan njuta av alla saker som
är inplanerade. Mest ser jag fram emot balen
imorgon. Min väska är packad med klänningar.
pumps och kavajer. Även locktång, platttång,
och diverse hårprodukter.
Jag är helt redo.

Men jag ser såklart mer fram emot att bara få
sitta i Maries mysiga korridorrum och dricka
té med ingefära, som vanligt.

Tycker bussresan ska bli jättemysig. Ska se
på film och läsa böcker och vila. Sov inte så
mycket inatt till följd av förväntan. Ville bara
stiga upp.

Vi hörs senare Umeå.

.

Jag räknar sömnlösa nätter i all oändlighet,
för de är för många att räkna. Jag sjunger mörkervisor
i natten och hoppas på en lugnande sopranstämma
att ta över där min djupa röst inte längre bär.

Jag vill somna, och drömma sommardrömmar.
Vidröra doften av ljung och sýren, känna smaken
av bär i förnöjd mun.

"I was broken for sutch a long time,
but its over now. Is it over now?"

Låt mig sova. Jag önskar inget hellre än att dimman
ska omsluta mig. Omslut mig. Mörker, göm mig.

Åh, Pattinsson!

Fortsätter hänföras av Let me sign, men har nu
en ny favorit med den fantastiska Robert Pattinsson,
nämnligen I was broken. Han sjunger med en röst
så själfull att varje hårstrå på min kropp reser sig upp.

Idag har jag varit med Natalie hela dagen. Och en stund
med Johannes i sällskap med Isac och Anna. Helt oplanerat.
Vi bara stötte ihop på stationen. Det resulterade i festplaner,
på fredag blir det förfest hemma hos mig, och sedan utgång.

Jag är tokless på min lägenhet! Jag behöver något nytt.
Verkligen. Men det är sjukt svårt att få något.
Mina låder står oupppackade och hånar mig. Funderar
på att packa upp en del ändå, bara så det blir lite mer
mysigt här tillsvidare. Men det känns så onödigt om jag
lyckas få tag på något inom någon månad.

.

Hur gör man när man vill vara nära
hur gör man när man vill andas i samma takt
hur gör man när man knappt kan leva
utan någon man inte ens mött

Varför känns närheten skrämmande
varför är tryggheten så svårfångad
varför är övergivenheten så fasansfull
när inget ännu gått förlorat

Sannolikt kommer himlen att rämna
sannolikt kommer hjärtat att sluta slå
sannolikt kommer hösten passera

Men varför låter jag slutet stoppa tiden
innan tiden runnit ut
hur älskar man någon
när man blivit lämnad
förut

Min andra hälft

Idag har varit en märklig dag, men jag känner att
det förmodligen är en av de bästa dagarna jag haft
på länge, även om jag känner mig förbryllad. Allt var
över så fort. Snabba beslut. Har inte vant mig, än.

Jag har också träffat pappa, och jag känner för varje
gång att jag växer tillsammans med honom. Jag känner
ett förtroende och en geniun glädje i hans sällskap.

Men dagens höjdpunkt var ändå ett långt samtal med
Marie. Hon bor i Uppsala, så långt ifrån, varje centimeter
är en rymd. Vi pratade på om allt möjligt. Allt är så
enkelt med syster. Så självklart. Jag kan knappt vänta
tills jag får omfamna henne igen och viska sanning i
hennes öra. Min bästa, min andra hälft.
Jag far härifrån den 16:e september och åker hem den
20:e. Fyra dagar får vi.

Nästa gång får hon komma och bo hos mig.
Och så småningom, när allt är mer ordnat än nu,
så flyttar jag dit hon är. Hon är utan tvekan det
närmsta man kan vara utan blodsband.

Nu lyssnar jag på Robert Pattisons "let me sign" igen
och ryser av välbehag. Rökelsen fyller rummet.
Ljuset brinner svagt. Kroppen slappnar av.
Jag tror nog att den närmsta tiden kommer präglas
av just allt detta vardagliga lugn.

Jag är mer än redo.

.

Robert Pattinson - Let me sign
Jag gråter varje gång, även nu. Framkallar känslor så
stora att de knappt får plats i kroppen. En längtan, efter
något så hjärtskärande äkta att det inte går att ifrågasätta.

Mannen är ett geni.

" Standig there by the broken tree
her hands were al twisted when she pointed at me
I was damned by the light coming from her eyes
she spoke with a voice that disrupted the sky
She said "walk on over, yeah, to the bit of shade
I will wrap you in my arms, and you´ll know you been saved"

Vinglad

Idag har jag spenderat min tid ute i ingenstans med
mamma och Stefan. Jag har druckit vin
(och är fortfarande vinglad), lärt ut och spelat gitarr,
sett bedårande vildkatter, ätit god mat, och känt mig
älskad.

Det var meningen att jag skulle fortsätta min kväll
med utgång med Natalie. Tyvärr blev hon kallad
att jobba tidigt imorgon, men det tar vi igen nästa helg!

Bland höstlöv och mina tända ljuslyktor trivs jag,
men ändå finns en underton av något påtagligt
mörkt. Jag känner en viss otålighet. Jag vill hitta
något att bygga på, något tryggt. Jag känner mig
så plågsamt vanlig när jag längtar efter en stor
lägenhet att inreda, och en fin partner att kyssa
och utforska världen med.

Men det är vad jag längtar efter. Vad jag vill ha.
Det känns extra mycket efter besöket hos mamma
och Stefan där de bokstavligt talat bygger sin framtid.
Men jag borde väl ändå inte ha så bråttom, de tog dem
ju hela livet att komma dit,

Jag hoppas jag kommer dit. Jag är väl rädd att missa
tåget till lyckan, färgerna och livet. Som om jag ska bli
kvar på hållplatsen i ett obehagligt vinterväder eller nått.

Nog med dysterheter.

Imorgon ska jag träffa pappa, vilket som vanligt känns
kul. Min far är mycket lättsam att ha att göra med.

Nu ska jag sova och drömma om omöjligheter.

pepp

Idag känner jag mig full av liv.
Jag har varit på myrorna och köpt en supersöt prickig
klänning för 80 kr. Sedan strosade jag på stan i någon
timme innan jag for hem och lagade mat.

Ikväll blir det fest med massor av fina vänner och
jag ska njuta av pausen från gråheten och fira
mitt humör! Jag ska till och med dricka lite vin.

Jag kollar förfullt på lägenheter just nu och drömmer
drömmar om att få inreda en tvåa och verkligen
stadga mig lite i något som liknar ett hem. Någonstans
där jag kan växa och känna mig trygg. Jag blir nog kvar
här ett tag trots allt, men det känns inte illa.

Imorgon är det prideparad. KOM!

kärlek.

Pride, första dagen

Idag har jag spenderat eftermi
dagen/kvällen
på pridefestivalen. Där träffade jag lisa och evelina
som jag inte träffat på hur länge som helst! Det var
supertrevligt och vi ska försöka dra ihop någon
fest imorgon. Fredrik verkade peppad också.

Idag har jag köpt biljetter till uppsala, ska snart
få träffa Marie igen. Vi får en långhelg ihop. :)

Jag trodde helgen skulle bli tråkig och menlös,
men nu vill jag utforska nya relationer. Nya
vänner, nya bekantskaper, Gamla fina också.

Imorgon väntar fest med nyfunna vänner och
förhoppningsvis med Frerik, och en lunchprommis
med bästa Natalie. På lördag blir det
mer pridehäng, och dessutom en träff med pappa.
Min helg blir suverän.

Just nu känns hösten fin. Jag har lycka i mig
efter en lyckad kväll.

Update

Solen gör sitt. Ett strålande anlete gör sitt.
En ledig dag gör sitt. En hastig kram från en vän gör sitt.
Orken att städa gör sitt. Ett ordentlig lunch gör sitt.

Förutsättningarna känns bättre, inte lika hopplöst.
Jag tror att jag för tillfället mår ganska bra.
Jag bestämde mig för att träna idag, och efter det
besökte jag min mor på hennes kontor och
det värmde i hjärtat att få vara i hennes närhet.
Jag känner att jag har ett väldigt speciellt band till
mamma, och det ger mig mycket att få vara med henne.

Nu ska jag snart städa och göra det fint runt omkring mig
innan jag far till jobbet ikväll för att jobba natt. Kanske
inte min favoritsyssla, men efter att jag går av imorgon
är jag ledig några dagar i alla fall. Det ser jag fram emot.

Men jag funderar. Jag försöker att inte göra det, men
jag känner av en oro som liksom ligger i bakgrunden.
Det känns som om den bidare sin tid, och jag är rädd
för att den ska slå till när jag känner mig som tryggast.
Som om den hade ett eget liv, ett medvetande.
Jag var så säker på, och är det fortfarande på sätt och vis,
att jag var utom fara. Att jag aldrig skulle falla igen.
Det gjorde jag, men inte för hårt. Och jag tror inte det
någonsin blir lika illa, men ... ja.

Oro. Som sagt.

Jag önskar att det varma
kunde övervinna det kalla
Men nu härjar svarta hål
ger livet mig vad jag tål
så ska jag vinna
för jag vägrar försvinna
in i hopplösheten
jag är medveten
och kärleken lever i mig
även utan höstkyssar
från dig.