att inte orka bära en annan människa

Jag vidrörde för första gången
döden,
när du föll ihop
brast hela visionen
om livet

Jag skrek,
och det skriket,
det ljud jag lät få liv
för dig
dör aldrig

Jag betraktade din likblekhet
och drogdansen på din näthinna
och det tog hårt
tog emot
att lämna dig så

Men

Vad skulle jag annars gjort?
Att vända om, att välja bort
handlade om inget mindre
än valet om liv och död
du var döden,
jag valde livet.

sömnlös

Jag har sovit grymt bra det här lovet, tokmängder med sömn,
men nu verkar det som om det är slut med det. För idag.
Jag känner mig rastlös och orolig, för att människor är så knepiga,
och det blir så småningom ofta min uppgift att klura ut,
förstå, analysera en annan tills mitt hjärta blöder och kroppen
stannar av i sitt arbete.

Det är väl det som hänt idag.

Jag har fikat med underbara männsikor idag, både med Johannes
och Ida, men känner mig ändå helt uppfylld av oro, och jag vill
poängtera om ni läser det här att det inte har något att göra med er,
ni är fantastiska.

Nyår ser riktigt ljust ut. Först samlas vi hela gänget hos anna på
middaf varpå vi drar till ålidhems kanske största fest för kvällen!
Livet rullar på, även om man ibland kan bli lite tagen på mattan.

kräm

Jul, då.

Jag har firat en lugn och skön jul,
typ helt ointressant egentligen.

Var tomte, jag hade tydligen käkat upp mina renar pga det ekonomiska
världsläget. Jag fick jättefina julklappar. Favoriter är min nya fina minipc,
och 60 rökelsepinnar. Annars var det lite av varje. Pengar, presentkort,
stickade sockar ochsåvidare.

Jag börjar längta efter att komma hem och träffa folk nu,
efter några dagar till skogs blir jag alltid rastlös.
På annandagen blir det festligheter med Ida och Natalie.

Later dudes

ARGH!

Alltså, det vi alla visste, eller åtminstone misstänkte är nu
alltså bekfräftat. Såg på aktuellt nu alldeles nyss att Israels
föredetta försvarsminister erkänner att den Israeliska militären
olovligen tagit organ från döda Palestiner. Jag mår illa.

Och jag känner mig inte ens förvånad över att ingen kommenterar.
Det var knappt en notis på nyheterna. Det här är ju bara en
ytterligare sak i raden av vidrigheter som Israeler utsätter
Palestiner för dagligen. Har vi verkligen inte mer hjärta än att
bara rynka lite på näsan och fortsätta att äta våra micromaträtter?

Muren, krigsövergrepp, bosättningar, dagliga trakasserier, avstängning
av vatten, el och sjukhus. Förhindringar av mat och
förnödenhetstarnsporter. Och ändå så pratar man, när man är som
mest radikal, att gränserna skall
dras tillbaka till vad de var år 1948. Ehm...

Jag tycker man kan kräva mer av ett land som israel. Jag tycker till och
med att det är rimligt att ifrågasätta dess existens. Och nej, jag är
inte Nazist, som de flesta av er vet så slår mitt hjärta hårt för vänstern.
Antisemitkortet är dock flitigt framdraget av Israeliska politiker som
vill fortsätta sina erövringståg, i kapitalets namn.

Jag blir så less.

läs inte bara, gör något för i helvette!

...

Älskade Marie idag, och det kändes ända in i själen, som
vanligt. Du är min syster utan blodsband. Men det som
binder oss samman är starkare än vänskap, starkare än
blodsband. Du är min röda stjärna i en mörkblå värld.

Kärkek.

Saknar Patrik. Mycket.

Annars taggar jag vidare inför imorgon. Det bli Bodypump
och natalie. Senare i veckan hoppas jag att jag hinner träffa
Fredrik också, innan jag firar jul med mina superfina nära.
På annandagen blir det fest med Ida och sällskap!

Taggar.

MAHG!

Jag är arg.

Det är skrämmande högerframfart, det är dålig tv samt fruktansvärd
reklam, tillverkad för ett enda syfte. Få mig att känna mig som en
dålig, otillräcklig människa vars enda räddning ligger i hårinpackningar
och någon ny tid av wonderwomenfoundation. LEEEEEESSSSSS!

Konsumera. Gör det. Jag lovar, ni blir lyckligare.
Och så kan vi ha skrytartävling sedan, som vi bjuder in småsmåsmå barn
till och påpekar att de har bäbishull och att det är okvinnligt och
oattraktivt. Och så kan vi bjuda småpojkarna på porr så att de förstår
hur världen fungerar och vilken plats i den som de tilldelats.

tv3,4,5,6,8 MTV, CNN, BBC, porrindustrin, varenda vesäntlig tidning,
samtliga är de organ, de är propagandamedel för att få dig att förstå
att du ska vara lugn och snäll, inte prata för högt, inte skratta åt fel
saker, vilken status du är värd som man respektive kvinna,
sexualtrendsättare, och de gör skillnaden.

Jag HATAR att folk fortfarande går omkring och pratar om frihet.
Som om friheten någonsin varit närvarande eller ens existerat.
Vi lever i en mentaldiktatur och våra fria tankar har vi låst in
på order av de som har makten att påverka något i våra liv.
Vi är INTE fria gott folk.

Och jag känner mig så liten. så så liten.

...

Vilken dag, säger jag bara.

Jag har lidit mig igenom terapitimmen och jag tror jag slutade
andas vid något tillfälle. Mycket tungt. Jag har förvisso fått
mysa med en trevlig filur en stund idag, men ack, man vill
alltid ha mer än man får. Även så denna dag.

Jag får träffa Johannes imorgon som är hemma på jullov,
vilket känns kul. Annars taggar jag för torsdag då det blir
knytjulafton med flickorna från strömbäck och på fredag
så kanske det blir fest, om folk inte bangar det vill säga.
På lördag får jag omfamna älskade Marie igen. Känns helt sjukt
att hon varit ifrån mig så länge. Nästan en månad.

jaja. Jag svamlar. Återkommer när jag har något vettigt att säga.

...

God jul och gott nytt år.

Det krävdes inte mer än så och världen rasade samman för
ett ögonblick. För en kort stund var jag inte mer än ett litet
barn som just blivit övergiven av sina föräldrar. Världen stannade
av och jag slutade andas. Men sedan kom andetagen tillbaka
och jag vågade öppna ögonen igen, men nu hade liksom
en hinna av smuts lagt sig över min julpyntade tillvaro.

Skammen är så lättväckt, känslan av att vara så otroligt
alltigenom värdelös. Som om han bestämde mitt värde och
världsordningen. En gång i tiden gjorde han faktiskt det,
och jag måste hela tiden påminna mig själv om att så inte längre
är fallet om jag inte låter honom göra det.

Jag är en vuxen kvinna nu, och jag vet mina fel och brister men
också mina styrkor. Jag vet att jag inte har gjort något fel
och att skulden jag känner är en produkt av det dåliga
samvetet han en gång präntade in som ett evigt brännmärke
i min kropp. Jag vet allt det där, men jag kan ändå inte
hjälpa att några tårar letar sig över kanten.

Jag saknar honom, och skulle så gärna vilja att vi kunde fungera,
att vi kunde nå fram till varandra. Men jag förstår inte honom,
hur jag än försöker, och han förstår definitivt inte mig. Så är det.
Kanske borde jag bli sams med det faktumet och bara lämna
saken att bero föralltid.Jag vet inte vad jag ska göra,
annat än att andas och validera mig själv. Imorgon är en ny dag,
en dag utan julkort och familjeångest. Imorgon blir en bra dag,
om jag kan tillåta mig det.

att ha det bra.

Jorå, det går fint, tackar som frågar.

Jag är jävlarimig duktig. Jag tar ansvar för mitt eget liv och
min framtid. Jag håller mig fri från allt som är destruktivt
och lägger all min energi på skolan och på musiken.
Jag tillåter mig dessutom att njuta av närheten och värmen
från en annan människa. Jag går liksom konstant omkring
med fjärilar i magen och bomull i huvudet. Det känns verkligen
att jag har det bra.

Ikväll ska jag spela på Hamnmagasinet och DU får gärna komma
och dra med dig alla du känner. Det kommer bli fett. Det är
massvis med gratis kultur under hela kvällen.
Indipendecefilmer och konserter och mysigt fika.
Common Culture of Umeå fror the win! Sjukt bra initiativ.

Min bror kommer, det gör mig alldeles varm. Han är utan
tvekan en av det viktigaste personerna i mitt liv och jag
önskar jag kunde visa honom det lite oftare. Om mamma.
Jag kan inte nog understryka hur mycket jag älskar människan.
Hon som räddat mig undan mörkret, hon som gett mig
all sin kärlek, hon som kan få mig att skratta även under
mina mest hopplösa stunder. Mamma är grejjer!

Jag har slagit in mer paket idag och de ligger under min
julgran och ser hemtrevliga ut. Dock så kikade jag på mitt
konto nyss, och det ser allt annat än ljust ut, men jag
tror att jag ska klara mig. Nu är det inte länge kvar
innan mina ekonomiska bekymmer är över.
Längtar till mitten av januari.

en månad to go.

later

fårfårlamm

m.

Vilken typ hel abslout fabulöst grym helg jag haft!
I fredags var en del av klassen ute på shcarinska för
att titta på punk. Det var riktigt trevligt, och så var
Fredrik där. Vi var de enda, förutom Amanda, som
faktiskt stannade tillräkligt länge för att se någon punk.
Det var en superskön morshpit må jag säga!

På lördagen begav jag mig till Skellefteå för att spela på
E4:an. Spelningen gick över förväntan och jag tror att
det möjligen kan vara den bästa spelningen jag gjort
hitills. Eller ja, åtminstone i klass med. Kreti och Pleti
var grymma som vanligt och musikhuset stod för pizza.
Patrick var där opch lyssnade, vilket kändes topp!
Vi fick sova i ett tärt litet motellrum med suspekta överslafar
tillsammans med Fredrik och Mattias.

I söndags så var jag ganska trött, men passade på att träffa
Natalie. Vi fuskade lite och åt lussebullar, men vi tränar
idag, BODYPUMP! så, det är lungnet.

hörs

I skrivande stund

Vad krävs för att göra en dag?

ett stycke amerikansk vaktmästare
en sandra
och en glad mor.

Idag efter att jag och Sandra hållit i morgonsamlingen
och spelat så kom den amerikanska vaktmärstren fram
till mig och var helt lyrisk på ett väldigt amerikanskt vis,
med mycket gestikulerande och många svåra ord.
Han ville rekomendera mig till några av sina musikerkolegor,
och jag fick så mycket beröm att jag rent började rodna.

Men det kändes SÅ bra. Snuskigt bra.
Egot ligger på topp idag efter det.

Sandra var så otroligt duktig idag, och modig. Hennes
allra första spelning, den gjorde hon bra. Det är inte så
vanligt att göra en första bra spelning.

Ringde mor såhär på kvällkvisten och blev alldeles varm.
Jag älskar henne, hjärtat ut och in och hatten av för henne.
Har i övrigt tränat (dock inte allt för entusiastiskt) och
färgat om håret, rött såklart.

layteir

Kreativ

Tankarna får inte plats i huvudet.

Det känns som en omöjlighet att tolka alla signaler min
kropp sänder ut till överarbetade hjärnceller. Jag har mycket
att tänka över för tillfället. Jag kan inte bestämma mig, jag
kan inte resonera logiskt, jag kan inte skilja på nu och då.

Jag skrev faktiskt en låt om just det igår. Då och nu, vad som
var och hur jag var. Jag skrev kanske främst om min rädsla,
min uppgivenhet. Jag är så fruktansvärt utled på att jämnt
gå omrking och fasa för framtiden. Naturligtvis upptar det här
mycket mindre del av mitt liv än vad det kanske framställs som
just nu, men det är ständigt där ändå, det gnagande, som en
påminnelse om att jag kanske aldrig blir helt fri.

Den dagen.

Jag vill våga, vara modig nog att lämna tryggheten för ävenytr.
Jag vill höstkyssas utan att känna av kylan som biter sig in i
huden, vill släppa taget som illusionen. Men,

hur gör man?

Annars så har jag det faktiskt riktigt bra. Det flyter äntligen
på med plugget igen, jag känner att jag har kontroll, och det
är en skön känsla. Snart har jag prov i samhällskunskap, och
jag har sällan känt mig så äckligt självsäker inför ett prov.
I got it in the bag folks!

Julen börjar närma sig. Jag längtar. Funderar starkt på att sätta
upp min julgran redan nästa vecka. Jag tycker om att få njuta av
den på länge som möjligt. Tror det finns något lätt fruedianskt
behov till grunden. Vi satte aldrig upp julgranen innan dagarna före
julafton, så när jag själv får bestämma så åker den upp tidigt!

Jag saknar Marie TokMycket! Hon har varit borta i typ nästan
tre veckor. Utan henne blir Umeå liksom inte riktigt samma
stad. I all sin glans, utan Marie blir det bara pretantiöst och
pinsamt.

Vidare

Kajnon

Vilken kanondag jag haft!

Det som vanligtvis är den värsta dagen på veckan för
mig visade sig vara veckans kanske bästa. Trots en lång
och arbetsam dag så är jag fylld av energi. Jag har hälsat
på farmor och farfar för första gången på ett och ett halvt år.
Det var såklart väldigt nervöst, men det gick hur bra som
helst, och jag cyklade därifrån med en varm härlig känsla
i magen. Det blev inte sämre av att jag såg att pengarna
kommit idag! Dock vet jag att det kommer bli tufft även
den här månaden ekonomiskt, men jag ska göra mitt
bästa för att pengarna ska räcka. Idag hade jag åtminstone
råd att köpa mjölk. He, tragiken.

Dessutom har jag städat ordentligt i hela lägenheten,
så det är inte heller ett stressmoment. Jag har förvisso
en massa läxor som ligger och maler i bakhuvudet,
men just nu lägger jag det åt sidan. Jag orkar inte
vara orolig jämt. Jag har trots allt kommit långt med
mycket av mina arbeten idag. Jag känner mig nöjd.

Jag har även handlat lite julklappar. Till både mamma,
Stefan och mormor. Jag känner mig glad över att jag
vet att de kommer uppskatta dem. Imorgon ska jag
köpa till lillebror. Sedan har jag faktiskt inte så många
fler att köpa till. De flesta av mina nära och kära har jag
en överenskommelse med, nämligen att vi inte ska byta
pengar, det är trots allt ganska tramsigt med konsumtion.

later

Besatthet

Jag skriver igen, och jag skriver om allt.

Allt. Om livet, om min föreställning om döden, om kärleken,
om hatet, om ljuden, och om tystnaden. Hela min varelse vill
förmedla något. Vill hitta ett sätt att skriva där det jag säger
låter vesäntligt för någon. Tänk om jag också fick beröra med
mitt språkbruk och mina ord?

Passande nog så har vi just fått i uppgift på svenskan att skriva
en kort novell och jag är helt exalterad! Dock så tror jag att jag
har skapat en omöjlig historia. Jag känner att jag inte riktigt
begriper mig på min huvudperson och hennes motiv.

Fast det löser sig säkert, vi behöver nog bara bekanta oss lite
mer. Hon är i vart fall intressant och spännande.

Nej, nu ska jag återgå till studierna.

dikt

Skrivertokmycketjustnu.

Hitills har min helg varit utan anmärkningar.

I fredags ver hela klassen på oleary´s för att fira
Patrick som fyllde 24 i lördags. Gratulerar hjärtligt.
Det blev en mysig kväll och jag cycklade hem och
kände inte av kylan som bet sig fast i min kropp.
Jag kände bara värme, och lycka, över att ha fått
träffat och lärt känna så mycket fina människor.

Idag, eller ja, tekniskt sätt igår, hade jag spelning på
sliperiet. Det kändes också riktigt bra, rösten var hel
och jag fick några ryggdunk. Annars var det som alltid
trevligt att umgås med fredrik, mattias och de andra.

Nu ska jag försöka att sova och när jag vaknar
väntar UV möte och träning. Vidare vet jag inte, än.

En liten männsika

Psykbryt!

Igår var en fruktansvärd dag, i vart fall i början.
Efter ett långt snack med Åsa bestämde jag mig att
en gång för alla ta tag i skolan. Inga fler ursäkter, bara
närvaro. Jag har sumpat alltför många chanser och jag
hittar ständigt nya otroliga sätt att ställa till det för
mig på. Det är som om jag bestämt mig för att jag
inte får må bra, eller lyckas.

Och naturligtvis är det rädslan för att misslyckas som
gäckar. Jag är rädd för att inte orka hela vägen. Tillräckligt
rädd för att inte våga kliva upp på morgonen och möta
dagen. Men jag bestämde mig återigen för att ta tag
i livet, fatta dess hand och vara den bästa Malin jag
bara kan vara.

Med detta beslut i ryggen klev jag upp igår, redo att
förverkliga min ambition. Jag ställde mig på mitt vanliga
ställe och väntade på att min skjuts skulle komma.
Det gick 5 minuter sedan 10, och sedan 15.
Då tog jag kontakt med min skjuts och det visade sig att
hon hade sovmorgon. Det var för sent för att ta bussen
in och jag insåg att jag sulle missa mina första lektioner.

Jag bröt ihop, totalt.

Jag for hem och grät mig rödögd i flera timmar i väntan
på nästa buss. Ångesten viskade i mitt öra. Du klarar det
aldrig sa den, du är född att förlora och allt du kämpar för
är ouppnårligt, det är redan försent.

Det var länge sedan jag var så uppgiven som jag var igår.
All press tog ut sin rätt helt enkelt. På eftermiddagen for
jag till mamma för att fira hennes födelsedag och då blev
allt något bättre. Min släkt är underbar och jag trivs i deras
sällskap. Det är sorgligt att tänka på att det fanns en tid
då jag isolerade mig ifrån deras kärlek och omtanke, men
glad över att vi äntligen når fram till varandra. Eller snarare,
att de når fram till mig.

Idag har jag samlat mig och sitter i skolbänken.
Jag känner mig åter kompetent och tillfreds.
Jag behövde nog få bryta ihop lite för att orka
kämpa vidare.

cherryo

.

" Ensamheten trycker, som ett par skor som är
för små. För varje steg man tvingas ta, blir det
svårare att gå. Det är då man vill få gömma sig,
och gråta som ett barn, när man jämnför hur det är,
med hur det hade kunnat va."

- Hoola bandoola band.

Det är så märkligt. Menar, idag har det varit extremt socialt.
Jag tog en kompisfika på förmiddagen och for över till mattias
för att repa och umgås innan spelningen. Där fanns också
Fredrik, Gabbi och Lisa. Senare så gick vi hela patrasket ned
för att spela på ett arrangemang som Kommunistiska Partiet
ordnade. Jag var först ut. Det gick väl ganska halvljummet i
mitt tycke, men det fick duga.

Efteråt hängde vi hela gänget hos Mattias innan vi for ut
på scharinska för att spendera kvällen och natten med
att lyssna på bra reaggy och dansa oss svettiga. Jag var
tillslut tvungen att ge upp dock, mitt illamående tog över.

Allt det där kändes så bra och var så trevligt,
men ändå så kan jag inte hjälpa att känna mig
så otroligt ensam här i min lilla etta på östteg.
efteråt.

Just idag hade jag gett vad som helst för att få
krypa in i en trygg kärleksfull famn, eller bara
ha Marie i närheten, så jag kunde lägga huvudet
mot hennes axel.

Jag känner mig ensam.
Ensam och lite ledsen.

Men det är bara att blicka framåt. Man har helt
enkelt inget val. För att döda ensamheten måste
man acceptera att man ibland lever i symbios med
den.

idag (när jag har vaknat)
ska jag och Patrick baka
pepparkakor och dricka te.

mummel

AJ!

Jag har så FRUKTANSVÄRT ont i alla leder av vaccinet jag
tog igår. Det känns som träningsvärk i hela kroppen gånger
hundra. Jag kan knappt gå för tillfället. Helt sjukt. Och det
värsta är väl egentligen att jag börjar tvivla på huruvida jag
borde ha tagit det över huvud taget. Det har kommit in massvis
av rapporter om att vaccinet inte var tillräckligt testat och
att kvicksilvret det innehåller aldrig riktigt går ur kroppen.
Jees.

I alla fall for jag till skolan med massiv smärta och led mig
igenom en halv dag. Den senare halvan. Suck. Naturkunskap.
Hjälp. Jag försöker liksom förtvivlat börja angagera mig i det
och finna någonting med det jag gillar, men det går inte.
Vi är inte kompartibla. Tyvärr.

Jag hade tänkt att träna idag, men det finns ju absolut inte
en chans att det blir av. Jag får ta det imorgon istället.
Imorgon så blir det förutom träning till att uträtta små
ärenden på stan (mamma fyller år på måndag) och gå
på konstert med Patrick. Känns kul.

Nu ska jag anstränga mig och se till att städa lite här.
Det är ingen katastrofzon, men det är heller inte neat.

cherreyo.

.

Oh my,

Är helt slut! Idag började idrotten på skolan och vi spelade
innebandy. Jag hade glömt hur roligt det är med lagsport
och hur mycket jag faktiskt tycker om det. Annars har det
varit en fridfull dag trots dålig sömn. Jag känner mig stolt att
jag klev upp och kämpade fast jag var trött. Vi har haft en
mycket intressant disskution på psykologin om kommunikation
och hur olika vi alla utrycker oss och vilken slagkraft språk
och ord kan ha. Sedan gick vi även in på en del härskartekninker
och det var som vanligt intressant att höra vad alla tycker
i frågan. Det var en ovanlig tollerans för feminism i min
psykologigrupp.

Nu efter skolan ska jag cyckla direkt till ålidhems vårdcentral
och vaccinera mig. Känner mig fortfarande lite skrämd av allt
prat om biverkningarna, men hellre det än döden. Jag ligger
ju i alla tre riskgrupper.

Jag är kvinna, i nedre tjogoårsåldern och jag är astmatiker.
Just att jag är astmatiker är den starkaste drivkraften till
att faktiskt genomföra det här.

Efter det ska jag svänga förbi Fredrik en stund, varpå jag
hoppas på en god natts sömn.

Dagen

oh jesus.

Som tidigare nämnts så sov jag inget inatt.
Jag satte tappert på mig mina kläder och tänkte
verkligen fara till skolan, men kollapsade av trötthet
på hallgolvet och somnade där. Jag vaknade ett par
timmar senare och bestämde mig för att stanna
hemma. Jag skulle ändå bara hunnit till sista lektionen.

Jag har istället ägnat dagen åt vardagligheter som
att handla, laga mat och träna.

Imorgon är det spelning på UmeTV! Det känns hur
kul som helst, men också väldigt nervöst. Menar,
även om det är en liten pytteliten kanal så är
det ändå TV! Ju.

Nu har jag inget mer att tillägga.
Det är som det är, helt enkelt,
idag också.

I ingemansland

Att sitta mitt i natten och vaka framför tevens bleka
sken är något jag känner igen alltför väl. Som inatt,
just nu, igen. Jag vet varför jag inte sover, det är en biverkning,
en fullkommligt förklarlig orsak, men det hjälper
föga när jag sitter och försöker se med oseende ögon
som är grumlade av trötthet. Allt jag önskar nu är att
få vara liten igen och bli vaggad till sömns i en trygg famn
och lyssna till en visa. Just nu saknar jag att lyssna till
någon annans trygga andetag. Någon annans ro,
som kanske kunde smitta av sig.

fuck.

Sitter och lyssnar på Winnerbäck, som om jag verkligen
önskar att få bryta ihop ändå lite mer. Jag känner mig
så självmedömkande, fast det är inte synd om mig,
även om jag vill få det till det. Det är trots allt inte
mer än en sömnlös natt. Men i nattmörkret kan
vilka småsaker som helst bli storslagna mentala
krigsscener.

Förstår inte hur jag ska lyckas hålla uppe modet
en hel dag i skolan. Det är väl bara att bita ihop antar
jag.

Varning för ras.
Krama mig!

Pink Floyd

How I wish, how I wish you were here.
We're just two lost souls
Swimming in a fish bowl,
Year after year,
Running over the same old ground.
What have we found
The same old fears.
Wish you were here.

Ska snart iväg på gymmet och träna lite. Funderar på att
boka Bodypump såhär på eftermiddagen. Jag har kommit
underfund med att det är den träningstypen som passar mig
bäst. Jag behöver en halvsadist som skriker på mig för att
jag ska ge allt jag har. Det är så himmla kul! Och utmanande.

Ska hinna med en del innan ikväll då jag och Patrick ska
på verket och lyssna på bra musik. Som sagts tidigare så
spelar bästa Kreti och Pleti. Jag b e o r d r a r er att gå dit och delta.
Det kostar bara ynka 50 kronor. Till och med jag har råd.

Nu : städning och havregrynsgröt!

Ärsh

Marie kom över på lunchen och berättade att hon åker
och hälsar på sin familj i Linköping i typ tre veckor.
Jag begriper inte hur jag ska lyckas leva upp utan hennes
sällskap så länge. Jag har ju såklart andra i mitt liv som också
ger mig glädje, men det är något speciellt med att älska
en vän så mycket som jag älskar henne. Jag inser att mitt
i all otur har jag haft en enorm tur.

Jag ska snart över till Natalie. Det känns super eftersom
det ändå var ett bra tag sedan vi sågs sist.

Jag känner ändå av en oro. Mest över rent praktiska saker
som pengar. Jag har på allvar inte råd med mat längre.
Jag förberder mig på att jag måste rensa mitt hem på allt
ätbart innan månaden är slut. Jag måste helt enkelt leva
på det som finns, och köpa sådant som är billigt. Typ
potatis och vita bönor. suck.

Lyssnar på fattigt barn med hjärna av Cirkus miramar,
och känner igen mig och är nostaligsik över allt
det som varit mitt liv och inser att jag är fri.
Aldrig fri från mitt förflutna, men fri för framtiden.
Jag önskar bara en sak, och det är att jag en gång
ska kunna göra skillnad i världen, att vara en del
av en reformistiska revolution som gör världen för
de som bli kvar bättre.

Vi är fattigt barn med hjärna
Che Guevaras röda stjärna
en storhet som ni aldrig tycks förstå
era tankar dom är giriga och små
era stjärnor, de är gula, och fula
och små, emot de blå.

Det är tid att stanna tiden!

Lugn

jag hade just slagit mig till ro och var rastlös och allmänt
irritabel, jag behövde något att göra. Just precis som jag
tänkte ge upp och helt enkelt gå och lägga mig så ringer
Marie. Hon och Hampus frågade om jag ville hänga med
till fortet och köra lite hinderbanor, och jag bangade såklart
inte. Det har varit utmanande och mycket roligt.

Det bästa är att nu är det verkligen fullt upp. Både imorgon
och på lördag. Förutom allt det andra roliga som händer imorgon
så ska Marie komma över på lunch. Jackpot!

dagen minus, dock : Min ventilation är kass,
så det luktar fiskos i hela lägenheten.
dagens plus, såklart : Fortet, bodypump och "padre parton"

Nu tror jag att jag tillsist kanske kan varva ned.

far and out

smile

"alla talar med varndra om det ena eller andra,
några talar om nått riktigt viktigt, men,
Det blir mycket snack också!"

Jag ska snart till iksu för ett Bodypumppass och jag känner mig taggad!
Senare ska jag bara ha en lugn dag. Laga mat, lyssna på musik
som betyder något för mig och plugga. Tänkte se om mina favoritfilmer
igen. ^^

Imorgon kommer Patrick hem från södra trakterna och vi ska
ta en hel kväll åt att spela tvspel tills ögonen blöder. På lördag
är det spelning på verket som jag ska gå på. Bland annat spelar
Kreti och Pleti. DET FÅR NI INTE MISSA!

chill.

ny låt!

Ny låt utlagd på hemsidan.
Den här gången inspirerad av storheter som Tom Waits
och Elliott Smith. Den är lite underlig, men jag gillar hur
det tillslut lät. Resultatet går att återfinna på:

www.malinfrimodig.se

Idag har jag haft en riktigt skön dag. Jag sov länge,
som vanligt. Tog en lång morgonpromenad, köpte
höstäpplen och drack te, och luchade med Marie.
Sedan har jag försökt plugga, med blandat resultat.
Hela eftermiddagen och kvällen fram till nu har jag
spenderat hos Mattias och spelat in den nya låten.

Imorgon har jag ingen som helst aning om vad jag ska
göra, men det är lungt. Jag hittar säkert på något.

^^

far and out

Ah.

Pirr. Mentalt glädjeskutt!

Idag har inte varit särskilt produktiv, men jag är mycket
tillfreds. Jag började med en riktig långsovare och klev inte
ur sängen före elva. Efter det slötittade jag på en av mina
favoritfilmer "vuxna människor" och drack te. Det kändes
skönt. Nu har jag kommit in i lovrytmen.

Efter ett tag så diskade jag koppar. Var mindfull och övade
på andningsteknik, sedan mediterade jag en stund. Jag
har äntligen tillräckligt med inre ro för att meditera, och jag
älskar det!

Jag beslutade mig ändå för att göra något med dagen, så jag
for och simmade. Har dock sådan otrolig träningsvärk sedan
igår, så jag satt mest i bubbelpoolen. Chill.

Efter det for jag till mormor och åt middag tillsammans med
lillebror, och kusin Sanna. Det var mysigt, och mycket god
mat. Det fanns till och med två olika desserter efteråt!

Nu väntar en tidig kväll. Jag ska försöka vrida tillbaka dygnet
lite. Imorgon kommer Marie över på lunch och sedan på
eftermiddagen ska jag till Mattias och spela in.

Far and out!

Vakum

Mitt internet och min dator sjunger på sista versen.

Det tar ungefär 5-6 minuter för att starta upp en sida,
Och när den väl laddat klart och man vill klicka sig
vidare så tar det ytterligare 3-4 minuter. Så är det.
Vad less jag blir! Men men, jag ska önska mig pengar
till en ny bärbar dator i julklapp. Skulle underlätta mitt
skolarbete också, att inte behöva spara så mycket på
skolans datorer som nästan aldrig fungerar heller.

Idag vaknade jag tidigt, trots att jag la mig så sent.
Men jag känner mig pigg, så jag klagar inte.
Vädret lämnar väl mycket att önska, men.. ja.
Trivialt.

Idag har jag bokat pass på iksu. Både bodypump och
aquapass. Det ska bli skönt. I övrigt så händer inte så mycket,
det är mer imorgon det blir saker. Lunch med nattis,
och middag hos mormor med min superbror. Det
blir min favoritmat också.

Trots att jag inte ska göra något speciellt idag har jag
ändå gjort mig till och lockat håret och sminkat mig.
Tror det mest är för att jag inte ska bli galen och
uttråkad.

Det är trist att aldrig ha pengar. Faktiskt.
Det är ju liksom då som möjligheterna finns
till aktivitet. Jag skulle vilja kunna gå en runda
på stan och köpa ljus och rökelse, kanske en
ny tröja, men som sagt, jag är fattig. Speciellt
det här månaden. Nu tror jag att jag har typ 700
spänn kvar för resten av månaden. Men om bara
två månader så får jag mitt studiemedel, och det
blir mycket pengar jämfört med nu. Då kanske jag
kan leva ett drägligt liv.

Jaja. Nu har jag inget mer att skriva om.

söndagssammanfattning.

"You can not find peace by avoiding life, lennord."

Jag har sett "The hours" och gråtit våldsamt.
Det var otroligtskönt. Närhelst jag behöver kanalisera
frustration och sorg så ser jag på The hours och
Eternal sunshine of the spotless mind.Två historier om
trasighet och plågade själar. Men också om kärlek.
Den kärlek man delar med en partner, med en gammal vän,
eller sina barn. Min absoluta favoritreplik i The hours är
närsinnesjuka Virginga Wolf säger "you can not find peace
by avoiding life".Så sant. Hela sanningen sammanfattad i en replik.

Jag tog en promenad för att skaka av mig rastlösheten,
och det funkade. Nu känner jag mig mycket lugnare och mer fridfull.
Men jag funderar över hur jag ska lyckas hålla rastlöshetenborta nu
när jag har lov. Jag kan ju inte sysselsätta mig varje timme. Ibland
finns dötid. Och jag blir verkligen inte vidare glad när det uppstår.
Visst, jag kan hantera det, men hur njuter man av det? Det är nästa
steg tror jag. Att lyckas göra ingenting och känna frid.Nu verkar det
i alla fall som om det blir inspelning i veckan. Antingen onsadag
eller torsdag är det sagt. Jag har en bunt med låtar, men jag har
valt ut en som jag tror vi kan göra riktigt intressant.
Tack högre makter för att jag fann musiken.

Jag har suttit och gjort listor idag också. Skrivit mycket i min
röda bok, och listorna är över vad jag vill uppnå, både i närmsta
framtiden och senare. Jag vill se till inom en snar framtid att ha
tio låtar att skicka ut till bolag på demo. Jag vill köpa en röd hylla
(eller överta någon annans) he.

Jag har till och med gjort julklappslistor.
Jag vet vad jag ska köpa till mina närmaste.
Nu gäller det bara att ekonomin håller någorlunda.

far and out

hmpf

.

Igår spenderade jag hela eftermiddagen med Fredrik,
först hemma hos mig, sedan hemma hos honom där jag
åt en delikat middag bestående av torr havregrynsgröt
och juice. he. Det var mycket trevligt.

Efter den absolut enastående middagen for jag över till
Marie. Väl där gjorde vi det vi gör bäst. Prata. Hon är
min insiktsfabrik och jag är hennes. Jag älskar henne
verkligen, No matter how far away, I will always love you.

Sedan bar det av till fest i kollektivet. Det var mindre fantastiskt.
För det första var det tokfylla. Helt okej, jag är inte så pryd och
snofsig av mig, men de många jag pratade med var direkt
otrevliga. Jag och marie var nyktra, och det fick vi ordentligt
med skit för. Vi var tråkiga aom inte drack och gick in i den
suddiga gemenskapen. En tjej började till och med påpeka
att hon var måttet för hur en frisk och välmående individ bör
se ut. Till saken här att människan var mycket smal.
Jag vet att det inte borde påverka mig nämnvärt, men det
gjorde det. Jag blev direkt illamående och arg, trots att
jag förstår att tjejen uppenbart har problem med sin självkänsla
som måste hävda sig på det där sättet.

Marie och jag gav upp efter några timmar och gick
istället hem till henne och drack te halva natten.
Te är inte så viktigt, det är mer vad vi ger varandra
under sådana här prövande nätter. Hon är min
klippa.

Idag ska jag fara och simma lite tror jag.
Hamberg har inte hört av sig, så jag antar
att det inte blir inspelning idag, vilket kanske
är bra, jag har ingen röst.

far and out

Trött

Nu är jag hemma igen.

Jag och bosse gav allt på klätterväggarna och i gymmet.
Nu är jag behagligt trött. Efter träningen hängde vi hemma
hos Bosse och jag färgade hans hår i en mörkare nyans.
Det vart supersnyggt!

Nu ska jag bara ta det lung och ladda för imorgon.
Idol närsta!

Sådärja

!

Nu är den sista lektionen snart över och jag är fri.
Realtivt. Jag menar, jag har fortfarande läxor som
ska göras över lovet (the basterts gave it to us).
Men ändå. Sovmorgon varje dag. Träffa alla.

Längtar tills jag kommer hem för då ska jag klättra
igen. Det har jag inte gjort på år, och det blir med
brabosse. Efteråt tänkte vi gymma också. Dubbletrouble.
Ikväll vet jag inte hur det blir riktigt.
Om jag känner för att vara multisocial så väljer jag att
fara till mimmi som jag har hört ryktas ska ha en
liten hemmafest. Det skulle vara roligt, men om
jag är helt slut efter träningen så ska jag bara se
idol med Bosse. Det blir mycket Bosse idag.
Det känns underbart med ny vänskap.

På lördag ska jag träffa Fredrik. Vad vi ska göra är
för tillfället oklart, men troligtvis blir det väl en
fika. Det blir bra. Sedan på kvällen ska jag och Marie
på fest! Den här gången blir det av. Jag är taggad.
Till veckan så har jag inte hunnit planera in mer
än middag hos mormor, te med Olivia och kanske
också Sara. Någon gång under veckan hinner jag
nog träffa Natalie också. Jag saknar henne.
Jag har haft fullt upp med skolan, hon med arbete
och militären. Vi har liksom gått om varandra.
Men eftersom det nu är lov blir jag ju mer tillgänglig.
På söndag hoppas jag att herr Hamberg har tid
med mig, då spelar vi in!

Upptäckte just att det slutat snöa.
Bra. Jag bröjade få lite lätt ångest.

Ne, nu ska jag nog sätta mig och spela
piano till min skjuts slutar sin lektion.

Far and out

Lov

.

Nu börjar lovet för mig, mentalt. Den här dagen har varit
overkill. Jag har mest fysiskt varit med på alla lektioner,
mentalt vet jag inte riktigt vart jag har varit. Men, nu är
det över. Imorgon har jag bara en lektion, och den är
på eftermiddagen, så jag får en lång sovmorgon. Skönt.

Dock så måste jag ringa FK imorgon bitti. Det är tjavs,
som vanligt. Nu gäller det mitt studiemedel, eller ja,
frånvaron av mitt studiemedel. Det är nämligen så att
man tydligen inte får studiemedel i december månad,
vilket är när jag behöver det från eftersom jag då inte
längre har dubbelhyror och därför tänker avsäga mig
både mitt bostadsstöd och aktivitetsersättning. Men,
då står jag alltså helt utan pengar till i mitten av januari.

Vilken människa som helst förstår ju att det inte
kommer gå. Så, jag ska be FK om hjälp den här månaden.
Jag hoppas på det bästa. Annars har inte föräldrarna råd
med julklappar till vare sig mig eller någon annan.

A workingclass hero is something to be

Nu är dock nu. Och just nu är jag, eller borde känna mig,
bekymmersfri. Jag ska utnyttja den här tiden till
att laga mat i lugn och ro, dricka te och se på
Natural Born Killers igen och Battle Royal.

Känner för lite våld.

far and out

Yesyesyesyes

Nu är provet avklarat i psykologi, och det gick
utmärkt! Jag hade alla svaren redo, och analyser
av varje påstående och fråga, allt efter teorierna.
Jag vet att jag skryter litegrann, men jag är så
glad, så stolt. Just nu känner jag mig helt och
fullt övertygad om att jag kommer klara av att
gå de här två terminerna (en av dem är ju snart
över) och få min gymnasiekompetens!

Då ska jag ha stor studentfest och fira ordentligt.
Ge mig själv studenten jag aldrig fick.

"Just idag är jag stark, just idag mår jag bra."

nada

Vaken, hela natten.

Det var lönlöst. Jag vred och jag vände på mig och kved i
mörkret innan jag tillslut bara gav upp och insåg att sömnen
skulle utebli helt inatt. Så jag kokade femhundratusen koppar
indian chia te med kanel i och maratonpluggade inför
psykologiprovet idag, samt inför naturkunskapsprovet imorgon.
Det försvårdes ju såklart av min sömnduckenhet, men jag
är stolt att jag använde tiden till något konstruktivt.

Konstigt nog är jag faktiskt glad idag. Jag känner mig duglig
och redo. Det känns skönt att äntligen börjat känna att jag
har koll, överblicka vad jag måste företa mig.

Idag började jag med Conserta. Jag undrar om det kan ha
något att göra med att jag är så fokuserad som jag är idag,
trots en mycket dålig natt? Tåls att tänka på.

Nu är dessutom den sista räkningen betald. Jag betalade min
skolavgift idag, och även om resultatet efter räkningarna och
utgifter för dubbelhyran inte gjorde mig glad i hågen direkt
så känns det ändå bra att veta att jag kan lägga det åt sidan nu.
Ett problem mindre liksom.

Idag blir det till en sista kraftansträngning inför provet imorgon,
och sedan kan jag, välförtjänt, njuta av ett höstlov som redan
är fullbokat. Dock bara med energigivande saker.

fyfan vad jag är duglig.
Jag bara myser vid tanken.

jarå

Produktiv.

Jag har hunnit med mycket idag. Mängder av mycket.
Ringa viktiga samtal, lämna igen nycklar till "en Kaj",
kolla upp pakethämtning, färdighetsträning, EKG-undersökning,
åsa-möte, samt en massa plugg.

Och vet ni? Idag fick jag ä n t l i g e n min conserta,
medicin för ADHD. Nu hoppas jag på bättre tider för
mitt pluggande och min koncentration. En vanlig
biverkning just i början brukar vara ökad ångest, men
jag tror jag kan hantera det, faktiskt. Jag har lärt mig
så otroligt mycket användbara färdigheter i DBT.

Det var faktiskt någonting jag tänkte på idag på
färdighetsträningen, att jag kunde svara exakt på
vilka valideringsfärdigheter som man bör använda
i olika situationer, och dessutom upptäcka att jag
har en massa bra exempel på när jag har gjort just det,
använt mina färdigheter. Det FUNKAR faktiskt,
i vart fall för mig. Äntligen något som passar mig,
efter alla år av sökande och mängder av olika
terapier.

Imorgon är det fruktade provet i psykologi och utvecklingsteori.
Mycket intressant men fruktansvärt rörigt. Teorierna går liksom
in i varandra. Men är det något jag kan vara stolt över så är
det att jag åtminstone försökt, ordentligt. Jag har tokpluggat,
och jag ämnar att plugga lite till innan jag ska sova.
Om det inte märks att jag har ansträngt mig blir jag nog lite
deppad, men som sagt, jag har gjort så gott jag kunnat.

Min tvkontroll pajade just. Yeees.
Suck. Världen går en väg och min vilja en annan.

Ljusglimtar.

Jag dör.

Jag har inte mindre än ÅTTA läxor att ta itu med,
tre av dem prov. Och inte små prov i stil med läxförhör,
utan sissådär 30-40sidorsprov! Helvetica vad trött jag är.
Jag försöker fokusera men nu orkar jag helt enkelt inte
mer. Åtminstone inte för idag.

Min ADHD-hjärna har gett upp, tackat för sig och tagit
semester. Jag kan för mitt liv inte koncentrera mig.
Nu sitter jag och käkar pepparkaksdeg. haha.
Så ynkligt.

Om en stund kommer Natalie hit och det ska bli mysigt,
få rå om lite grann. Det finns ljusglimtar i ett hopplöst
stressat sinne. Och så får jag samtal från P ikväll,
och så ska jag och bosse fara och klättra på fredag.

På lördag är det troligen stor höstlovsfest som
gäller. Känns kul. Det är faktiskt mycket som känns
utmärkt, det är bara lite svårt att se när man har
känslan av att drunkna i siffror och bokstäver.

Till alla ni fina vänner som läser,
tack för att ni berikar mitt liv så.

Hela registret

Plugget, plugga, pluggat.

Det är plugg som gäller idag. Gårdagen var trevlig,
Marie och jag hela dagen. Vi tog oss ingenstans dock.
Vi tog kontakt med precis alla vi känner och det verkade
ett tag som om det skulle bli en hemmafest trots allt,
men folk bangade. Tråkigt, men vi hade kul ändå.

Jag klippte mig igår. Marie kom hem till mig med en
sådan härlig nyklippt frisyr, så jag kunde inte stå
emot mer, det var bara att bege sig nedåt stan.
Nu har jag lugg.

Jag har tänt massvis med ljus och hela lägenheten doftar
lavendel.

hörs

skit!

mummel.

Den här dagen börjar lite tveksamt måste jag säga. Det
var meningen att jag skulle träffa Patrick idag, han skulle
komma sig från strömbäck. Men det visar sig att jag i all
hast skrivit upp fel nummerordning, så jag har istället för
Patricks nummer nummret till någon håkan.
Suck.

Jag känner mig sjukt frustrerad. Såg så mycket fram emot
att hänga, men jag antar att det får bli en annan gång. Istället
så kommer Marie hit om några timmar. Var vi ska festa loss
ikväll är ännu oklart. Det brukar lösa sig i sista minuten och jag
antar så är fallet idag också.

Senare.

.

Idag kommer alla skriva om att det regnar,
och om hur melankoliskt det känns, för det
är ju höst nu. Och man dras ned i alla brungröna
lövströmmingar på marken, och cement i hjärtat.

Så känner jag också idag.

Jag vet inte, kanske är det för att det i största
allmänhet inte går som jag planerat. Som jag vill.
Jag vill att vi två ska dansa höstdans och stanna
så, händerna i varndras. Men musiken tystnade,
och natten svalde mig hel. Igen. Och jag längtar,
så förbannat mycket! Inga tankar är hela,
allt är som splitter för vinden.

Ikväll så kommer jag befinna mig i min lägenhet,
och där kommer jag förmodligen drabbas av den
stora ledan. Jag har blivit van att göra något
varje dag, så nu, när ingen har tid och inget händer,
ja, då blir jag rastlös, irriterad och orolig.

Det kanske är bra, fast det inte känns så. Få lite tid
att ta igen plugget som jag missat. Kanske träna lite,
slita ut kroppen ordnetligt.

vi får se.

.

Suck.

Naturkunskapsprovet gäckar mig. Jag måste lida av en
genetisk fallenhet för att misslyckas med allt vad fysik,
kemi, och matematik beträffar. Vi har visserligen inte gjort
provet än, men jag har en stark känsla att det inte kommer
gå så bra. Naturligtvis skulle det gå bättre om jag hade en
något mer possitiv attityd mot det hela, men jag kan för min
själv inte uppbringa det!

Igår blev jag erbjuden att sitta i klubbstyrelsen för Ung Vänster.
Jag sa inte blankt nej, men jag har svårt att se hur det skulle
fungera med mitt redan tämjligen hektiska schema. Jag sitter
ju redan i Distriktstyrelsen. Men , ja. Vi får se.

Igår var jag och demonstrerade mot Eupolitik. Och sedan
besökte jag min älskade mormor där jag blev kvar några
timmar. Känns alltid bra att spendera tid med henne.

Ikväll ska jag förmodligen cyckla upp en sista gång till min
hyresvärd och lämna igen nycklarna. Känns skönt. Nu när
jag faktiskt trivs så bra som jag gör i min nya lägenhet
känns det inte alls vemodigt att lämna igen nycklarna och
diverse.

Ska se om jag hinner träna också.
I helgen blir det festligheter som
vanligt, troligtvis med Marie.

såläng

På skolan, som vanligt.

Som avnligt.

Jag har, återigen, inte så mycket tid till att skriva
ett utförligt inlägg om vad som händer i mitt liv.
Idag har jag mest bara vaknat, druckit morgonte,
svurit över kallt lägenhetsgolv och drömt mig bort
till bättre tider.

Inte för att jag på något sett har det speciellt illa,
men det tär att gå upp varje morgon och gå till
skolan, sätta sig ned och prestera på kommando.

Jág längtar till helgen, till befrielse, till hemmafest
och kyssar i en yrande dans. Snart så...

Lite snabbt

Jag är nu färdigflyttad!

Min dator är ännu inte inkopplad,
så jag passar på att skriva en snabb
rad på skolan och berätta att min blogg
inom kort kommer vara igång igen.

Lite snabbt kan jag bara vittna om
att det blev hur mysigt som helst i
lägenheten, trots ful trälist.

Ikväll kommer troligtvis anton över
och hänger en stund, och jag har köpt
två nya stora tekoppar för tillfället.

hej

.

go down and out

Första textraden i en ganska provokativ låt jag just nu
jobbar på. Inspirationen hämtas just nu av Dirty Diana.
Sjukt bra låt.

Idag har jag, förutom att komponera, städat massa med
moder sol. Det börjar arta sig. Känner mig inte lika stressad
idag som tidigare dagar. Det värsta är liksom över.
Redan imorgon börjar vi flytta över saker från språkgränd
till teg. Så ja, det här är min sista natt på språkgränd.
Och det känns underligt. Mycket underligt.

Nåväl. Ikväll ska jag och Marie på hemmafest, och jag
hoppas på en intensiv kväll.

later

.

Jordgubbsdoft i lägenheten.

Det här är bland de sista kvällarna jag spenderar på språkgränd
nummer tolv. Här har jag skapat mitt första riktiga hem,
här har jag trivts. Men nu är det alltså tid för en flytt och idag
var jag och mamma och tittade på hur det såg ut... det var fantastiskt
fult och hårt till utseendet. Brädpanel halva väggen, som i en bastu,
och en ful äggul nyans som inte alls passade där i vardagsrummet.
I sovalkoven var det ännu värre. Det var BLÅ väggar. Jag avsyr
blått.

Men som sagt, hyran är bra och det går nog att göra det mysigt.
Vi ska ju ändå måla om inom någon månad, det är bara att härda.
Jag och mor köpte ny soffa idag. Min lägenhet är för liten för
min förra. Vi hann bara gå in genom dörrarna på jysk när jag såg den.
Det var en uppenbarelse! Där var den, en röd, liten soffa!

Känner mig behagligt trött. Blir till att sova nu,
och imorgon ska jag och Marie göra stan.

later

.

pirrig.
förväntansfull.

Nu är det över ett år sedan jag självskadade.
Det är otroligt. Hur jag kom hit vet jag knappt
själv. Jag vet bara att jag är obeskrivligt lycklig
och nöjd med mitt liv. Det kommer liksom dagar
då jag är stressad och trött, men jag reagerar inte
längre med kaos och mani, jag svarar med dagsplanering
och långa meditationspauser. Hitta adningen,
ankra, rannsaka och sedan vidare. Tillbaka på banan.
Man skulle nog kunna påstå att jag numera är
inom ramen för vad som är rimligt. "Normal" kanske
man kan kalla det?

När mina värsta hinder består av flyttlådor, damm,
ett prov i skolan eller när jag ska hitta tid att träna så
vet jag att jag är på rätt väg.

Nu är jag ju dessutom lite småförtjust, på många sätt.
Jag har vidgat mina vyer.

Nu ska jag på Bodypump och köra slut på varenda muskel,
och därefter ska jag dricka té med det största och bästa i mitt
liv, Marie naturligtvis. Sedan ska Natalie komma över.

I might aswell try to catch the wind.

Only love can kill a demon.

Jag är inne på Natural Born Killers.
En av tidernas kanske skarpaste filmer.

Nu är flyttningsprocessen i full gång och jag är T R Ö T T !
Det är städning hela tiden. Jag drömmer drömmar om att
damma, så pass påtagligt är det. Det är så mycket att rensa ut,
för i min lilla nya lägenhet får inte allt tingeltangel plats.

Dock vet jag ju knappt hur den nya lägenheten ser ut,
har ju aldrig varit där. Men jag litar på Anettes omdöme
och ärligt talat så får det se ut hur det nu vill för 2200
i månaden.

Idag har jag pustat alla fönster och packat ihop alla mina böcker
samt större delen av mina filmer. Jag har sparat några ickepackade
för att kunna ha som avkoppling efter alla slitsamma dagar.
Däribland finns såklart Natural Born Killers,
Eternal sunshin of the spotless mind, och ja, harrypotterfilmerna.
En härlig kopp té med ingefära och en banan and Im all set.

Det kommer bli kärft de här månaderna med dubbelhyra, men det
ska gå. Knaggligt, men ändå.

sålänge

Tricky.

Du är så tricky. Very, very tricky.

Du är svårläst. Du är lite som en sport,
och hela mitt väsen vill vinna. Du är full av liv
i en livlös höst och jag är ett rött höstlöv,
fast i en virveldans. Och som vi dansade, du och jag.
Jag har våt cement i huvudet och och ¨
du är banbrytande.

Jag har bytt bana.

tricky, very tricky.

!

Well the music plays and you display
your heart for me to see,I had a beer
and now I hear you calling out for me
And I hope that I don't fall in love with you.

- Tom waits

Jag är besatt av den här låten just nu. Jag känner så mycket.
Just nu, utöver den milda stressen jag får från skolaarbetet
har en ny varm känsla bosatt sig i mitt bröst. För att stanna?
Idag har jag bakat bullar inför vår hemmafest/myskväll hos
mig imorgon. Det verkar som det blir uppåt tolv personer.
Eventuellt fler. Det blir ost och vin och Tom waits och fantastiskt
sällskap. Taggar inte provet imorgon, kan jag påstå.
Jag är absolut inte tillräckligt påläst, men jag satsar inte
alltför hårt på det här provet. Det får gå bäst det vill,
jag har viktigare saker att tänka på och göra. Och
mina tankar är hursomhelst lite för fokuserade på andra
saker än plugget. Ofrivilligt naturligtvis, men...

I think I just fell inlove, with you.

Guldkorn

Aggggh.

Jag har så mycket att göra att jag just nu inte
förmår miggöra något alls. Vi har PBL vecka i skolan.
Lite kortdragetkan man säga att man under två veckor
arbetar kring etttema, som i år är Kina. Låter ganska chill,
men tro mig,det är det inte. När de menar att vi ska studera
kina så menar de verkligenALLT med kina. Ví snackar politisk
historia sedan den förstadynastin, vi snackar kulturpolitik,
vi snackar statsskick... the list goes on an on.

Och vi har två prov också, på dessatvå veckor.
Jag antar att jag borde vara tacksam att domåtminstone
delat upp fanskapet i två delar. Det är då det kan kännas
fint med en Bosse man kan sjunga med i kyrkan och
filosofera fritt med, det är då det kan kännasgudaskänkt
att ha en stund med Marie på kvällskvisten, och det ärdå
det kan kännas alldeles sagolikt att få ha fest i helgenoch att
en massa nya fina bekantskaper kommer dit.
Det är då det känns som om de här två proven bara är en biroll
i the story of my life.

Dödströtta ben

Jag har träningsvärk.
Igår var en utomordentlig dag! Först deltog jag och Marie
i prideparaden, men vi gick ganska snart därefter och hängde
på bibblan ett tag. Marie lånade några psykologiböcker och
jag mest tittade på. Därefter for vi hem ock käkade på varsit håll,
för att några timmar senare träffas och bege oss till Olov på förfest.
Olyckligtvis kunde Marie inte stanna, hon hade en annan fest
hon lovat att vara på. Efter ett tag kom Peter och Johan
(jag tror åtminstone att han heter så). Det var mycket trevligt.
Det strömmade in en hel del folk och efter ett tag så gick vi
som fyllt 20 på Shape Up. Därav träningsvärken.
Vi dansade säkerligen sammantaget i 3 timmar. Exkulsive pauser.

Och nu, nu väntar en födelsedagsmiddag hos min älskade
mormor som fyller 74 år idag! Jag har köpt diverse deckare
som jag tror hon kommer uppskatta.
Så, hörs.

Get up, stand up!

Jag kan knappt tro att mitt liv ser ut som det gör.
Varje morgon när jag kliver upp i ottan sträcker jag
på mig och kurrar som en förnöjd katt.

Det finns så mycket skönhet i världen och jag är törstig,
törstig på nya upplevelser, ord med mening och musik.
Jag har av en ren händelse lyckats få tag på både en
pianist och en basist samt en trummis. Trummisen ska
jag träffa idag, och det känns supernervöst. Det känns
lite som att ha en första dejt med någon, även om det
verkligen inte är på det viset.

Skolan fortgår och jag lär mig nya saker. Inte bara faktaböcker,
utan också om mig själv och kanske framförallt om människor.
Min tolerans är högre än någonsin förr, och därför har jag
träffat många nya underbara vänner.

Get up, stand up stand up for your right!
Jafan. Det är min förbannade skyldighet
och rättighet att leva väl.

Tidig hemkomst

Puh!

Har varit på mycket trevlig hemmafest hos Axel, men blev fort trött och hängde därför på Marie att fara efter sissådär tre timmar. Jag noterar att jag är en mycket mer tolerant människa numera. I vart fall om man ska jämnföra med för bara något år sedan.

Vi förde en livlig disskution om hur man deffinerar kön, om barns uppfattning av genus, samt könskvotering. Naturligtvis uppkom åsikter som inte på något sätt återspeglar mina egna, men istället för att ryta som ett ilsket lejon och skrika att alla ä dumma i huvudet så tog jag det hela med ro och upptäckte att om man bara låter människor prata till punkt är det ganska kul att bolla olika åsikter mellan varandra. Det måste liksom inte vara på liv och död, och ibland så måste faktiskt ingen vinna, det räcker med att delta i samtalet eftersom det ger något att förstå, kanske inte gilla, men förstå andra människors synpunkt.

Det kommer att göras om.
Goda tilltugg och rödvinsfilosofer är min grejj helt enkelt.

Att verkligen älska

Jag ska fatta mig kort, denna gång.

Jag har haft turen att älska många och mycket.
Jag har haft turen att träffa enastående människor,
och med stolthet kunnat känna att vi stått varandra
mycket nära. Men ingen kärlek i världen kan
jämnföras med den jag delar med Marie.

Ingen.

Marie har just lämnat mig för att gå hem igen,
och efter sig har hon lämnat mig i en varm känsla.
En känsla av att vara altigenom älskad, accepterad.

Min bästa vän.
Det värmer mig att veta, världen är aldrig alltigenom kall.

Samson

You are my sweetest downfallI loved you first,
I loved you first Beneath the sheets of paper lies my truth
I have to go, I have to goYour hair was long when we first met

Samson went back to bed
Not much hair left on his head
He ate a slice of wonder bread and went right back to bed
And history books forgot about us and the bible didn't mention us
And the bible didn't mention us, not even once

You are my sweetest downfallI loved you first,
I loved you firstBeneath the stars came fallin' on our heads
But they're just old light, they're just old light
Your hair was long when we first met

Samson came to my bed
Told me that my hair was red
Told me I was beautiful and came into my bed
Oh I cut his hair myself one night
A pair of dull scissors in the yellow light
And he told me that I'd done alright
And kissed me 'til the mornin' light, the mornin' light
And he kissed me 'til the mornin' light

Samson went back to bed
Not much hair left on his head
Ate a slice of wonderbread and went right back to bed
Oh, we couldn't bring the columns down
Yeah we couldn't destroy a single one
And history books forgot about us
And the bible didn't mention us, not even once

Nu blir jag sådär sentimental och patetisk igen.
Mycket beroende på att jag för tillfället är sjuk.
Man får liksom så mycket tid att begrunda sitt liv.
Ikväll är det fest, igen, och som det ser ut en bra en.
Problem? Jag är för sjuk för att gå.

Så vad gör jag istället?

Jag plågar mig själv med melankolisk musik och
rastlöst läsande i dåliga böcker. Jävla skitdag.

You are my sweetest downfall , I loved you first

OJ!

Hjälp så länge det var jag skrev här!
Det händer så mycket bara, lite för mycket för att jag ska hålla koll.
Jag springer på fest, tar fika, tränar, lever gott. Fast ändå.
Jag saknar ändå. Lite.

Nu är det i vart fall hög tid att göra något åt mitt liv,
så jag börjar plugga på onsdag på folkhögskola!
Plugga upp mina gymnasiebetyg, börja om.
Träffa nya människor och uppleva nya saker.

Jag är glad att jag är en överlevare, liksom alla andra.
Jag stannar kvar på moder jord och älskar allt jag ser.
Inte rädd mer, bara förväntansfull.

Då var det dags!

så är det

Nu kanske det börjar bli dags att summera sommaren. Sammanfatta alla upplevelser och avsluta kapitlet av årstiden. Det känns sorgligt, men inget jag inte kan uthärda. Jag tar med mig mycket vackert. Många vackra stunder av rena andetag och kärlek likt poesi. Både tagen och skänkt.

Göteborg, Morrisey, Mikael Wiehe, Arvika, Trysunda, Urkult.

I korthet helt enkelt.

Att se min barndomshjälte stå och sjunga övertygande och gripande fick mig att känna en gång för alla att jag vill stanna. Stanna i kärleken och i smärtan. Det finns något poetiskt över alla skeenden. Det kanske är dags att använda sig av det svarta och skapa vackra ting. Som små juveler att hänga runt halsen, min kamp som smycken, vackra minnen, inte bara svarta och meningslösa utan värdefulla och lärorika. Spara dem. Vårda dem. Som små juveler runt halsen.

Även om det har varit en aning påfrestande att resa runt så så har det varit värt det. Varenda uns och sting av irritation. Jag har haft mer kul i sommar än vad jag haft under hela det här året. All musik. Alla människor. All kärlek. Om jag vore troende skulle jag tacka högre makter för allt fint jag får uppleva. Istället tackar jag de jag får dela dem jag får uppleva det med.

Fredrik.
Fredrik.

Du är en saga, för god för att vara sann.
Jag kan inte med ord eller handling förklara,
min kärlek. Du får mina ord.

Alla mina ord, till de tar slut.
och någonstans där kommer
alltid kärleken till dig ligga
och vara, på något sätt,
alltid.

Dagsljuset

Dålig popp poppas i högtalarna.
Det är molnigt, men hey.

Jag är fortfarande exalterad över vad som väntar.
Packningen har påbörjats. Nu hoppas vi bara på att
biljetterna från Arvika kommer snart,.
De måste komma imorgon,
annars är vi pretty much screwd.
Men, det är morgondagens problem.

Jag känner mig mer och mer fri. Jag har börjat förstå
betydelsen av ensamheten. Den är så otroligt viktig
och värdefull. Jag lär mig sakta att lite på mig själv,
att veta att jag klarar mig. Det är av stor betydelse.

Jag vill inte vara snärjd av rädsla till de jag älskar utan
våga älska dem i ljuset och i mörkret, alltid trygg i mig själv.
En enda vetskap : jag är aldrig ensam, jag har mig själv.

Fredrik far till övik idag, som ofta numera. Och från början
tycks jag mig minnas en orolig flicka med flackande blick
och panik i magen. Nu ser jag mig i omgärdad av ett lungt
sken och jag ger värde åt den här tiden. MIN tid.

Nu, just idag, väljer jag bort rädslan.
Just idag väljer jag att fara till bibblan och dricka te,
just idag väljer jag att inte oroa mig,
att bli lämnad, det händer, men, och detta men ger mig styrka,
det finns alltid något kvar.

En smygande självsäkerhet.
jo, jag kan faktiskt klara mig själv,

Men jag har turen och privilegiet
att få omges av så mycket vackert.
Och det uppskattar jag till fullo,
kanske mer dessutom när jag inte är rädd.

mhm

suck

Lost, lost together we´re found.

Hon har varit borta i 5 månader, 3 dagar och typ en timme. Då och då har hon hemsökt mig med ett kittlande skratt i sömnen och jag har vaknat fylld av en saknad så stark att den hotade spränga sönder mitt hjärta. Hon är magisk, underbar. Hon är utan blodsband min syster, den person som jag delar en slags undermedveten själsligt samförstånd med. Ingen kan ta hennes plats, för hon känner mig, djupare än de flesta. Hon har skrapat av lager efter lager och sett mitt allra innersta. Hon vet att jag älskar henne, och jag vet att hon älskar mig. Marie. Nu är hon äntligen hemma. Efter många långa dagar av inget mer än sms kontakt så kunde vi prata länge. Jag ville aldrig sluta. Underbara syster, vackraste syster. Hemma i Sverige igen. Vi ses inte förren i juli, men marie, du bor i varje andetag. bara så du vet, jag kommer aldrig lämna dig. Allt kan rasera, men inte vi.

yesyes

Jag har vunnit tävlingen om Gulddunken 2009!
För er som inte har den blekaste om vad jag pratar om så kan jag berätta att gulddunken är ett pris som delas ut av P4 Västerbotten varje år. I tävlingen finns 8 finalister som under året gallrats ut av många hoppfulla som skickat in sina demos till Programmet Hembränt.

Finalen hölls på Harrys i Umeå. Jag gick in med en neutral inställning till det hela då de andra bidragen var mycket bra. Jag såg det lite som en kul grejj såhär på fredagseftermiddagen. Diverse släkt var där med mig samt älskade Fredrik och min producent Mattias Hamberg.

När beslutet från juryn lästes upp så skrek jag rakt ut, sansad människa som jag nu är.
Carolina miskovsky försökte internljuva mig, det var förgäves. Jag snubblade över orden i lyckoruset.

Nu är det bara att hålla öronen på spänn då jag spelas av P4 hela sommaren. I sommar hålls även tävlingen till svensktoppen direkt som jag deltar i.

Sist men inte minst ett stort tack till Mattias Hamberg, Visionär och konstnär.

Vi betalar priset

besatthet.

Jag lever hela tiden för ett mål. Att bli friskare, att bli smalare, att bli lyckligare, att bli något större än vad jag är. Jag känner mig så omogen, så totalt dränerad på insikter. Någonstans vet jag naturligtvis att min strävan efter lyckan i sig förhindrar mina chanser att vara lycklig i nuet. Jag är helt enkelt inte en live-for-the-moment typen. Jag lever för förändring, men jag ser ingen definitiv slutstation. "When I stood looking at that perfect sunset, I tell you, I felt like all the the world lay before my feet, that happiness was coming at last. Little did I know that that was happiness, right then, at that moment."

Buddha påstod att all strävan är lidande.
Å andra sidan påstod han också att det ultimata sättet att leva på är i fullkomlig acceptans för det som är. Oavsett vad det gäller. Allt ifrån att inse meningslösheten över att sörja en förlorad ägodel till att inte sörja jordens lidande. Att acceptera sakens tillstånd även när det kommer till global kapitalism och till miljöhotet.

Med andra ord skulle de flesta Buddister förstå varför jag lever på kanten , i det ultimata ruset till det mörkaste bruset. Jag strävar för mycket. Jag varken kan eller vill acceptera min vikt, mitt liv som det är eller politik. Är det vad som gör mig till en olycklig människa? Eller är det bara så att något större strävar åt mig på en global nivå? Kan det inte vara så att mina mål inte är uppsatta av mig? Att min strävan är långt ifrån min egen? Kan det inte vara så att jag sedan dagen jag föddes blev lärd att jag aldrig någonsin skulle bli accepterad för det jag var, och att jag därför alltid som alla andra lever i strävan? Köpa mig smalare, fastare, mjukare. Vara flitig, hårt arbetande, rik?

Jag satte inte ribban, de gjorde det. Alla dessa multinationella svineriföretag och profitgalna komersiella porrbarnchisterna. Alla dessa liberaler som påstår att jag har makten över mitt eget liv, att det är mitt ansvar att bli framgångsrik, att bli lycklig. När man misslyckas gång på gång med det som någonstans samhället förväntar av en, visst blir vi alla lite sjukare, lite mer stressade.

För sanningen är den att det är inte möjligt.

Alla kan inte göra en klassresa, det behövs en bred bas av arbetare som skapar profit, det behövs tjejer med dålig självkänsla för att cosmetika branschen ska gå framåt. Vi , alla vi osäkra stressade och olyckliga människor, vi betalar priset. Jag och de allra flesta måste skapa nya regler och kämpa allt vi har i den mest ickeaccepterande anda vi har för att ställa allt till rätta igen.

Skapa ett samhälle där individen faktiskt kan lyckas att trivas i.

Äntligen

Någon gång måste livet ta en vändning och
utvecklas till något större, något bättre.

Jag tror det händer.

Jag lever hand i hand med mina drömmar nu, och det har sällan kännts så skönt att ha livet som det gör just nu. Det spelar ingen roll om jag har en nedgång längre, för den börjar mer och mer likna en sunkig dag för en sunkig vanlig svensk. Jag har börjat känna att jag trots allt inte är så annorlunda. I vart och ett liv finns det pålgsamma minnen, svidande trauman, om än vissa starkare än andras. Men vi delar alla dagar som vi är less, stressade, ledsna och trötta. Det känns trösterikt att komma på att jag faktiskt börjar vara där nu. Där en dålig dag faktiskt inte är mer än en dålig dag och i min nya verklighet även grå, trista dagar. Men framförallt dagar fulla av närliggande skratt. Jag är glad igen. Genuint glad. Inte manisk, inte neurotisk, utan bara glad, Glad över att få finnas med allt vad det innebär. Glad att jag tog mig igenom stormiga hav och kom ut ren på andra sidan.

Nu planerar jag min framtid.

Sommaren 2010 är mitt mål att ha flyttat härifrån. Bort från Umeå och det som har varit, för att skapa något nytt, i Göteborg. Där vill jag även ta upp studierna igen. Jag kan knappt tro det själv, att jag vill plugga, men jo det vill jag. Efter så lång tid bakom slutna väggar och med misär skriver i pannan är jag redo för något nytt.

Någon gång måste livet ta en vändning och
utvecklas till något större, något bättre.

Jag tror det händer.

Ny låt

ny låt utlagd på www.malinfrimodig.se

tiden har stannat

Jag kan inte uppbåda energi till att göra någonting bra för mig själv. Jag vill bara sova. Sova bort tid och rum och låtsas under mina filtar att jag aldrig blev till, att jag är ofödd. Det är för mycket att sortera, för mycket kaos. Det enda jag kan tänka på är min kropp, jag kan inte ens förmå mig att ägna min tid åt något viktigt, bara min kropp. Jag andas och lever ångest. Jag klarar inte av att se mig själv i spegeln. Jag är rädd för att jag ska spy ned mitt hallgolv.

Jag kan inte ens bota mig själv med träning, allt tycks mig totalt meningslöst.
Som paralyserad av mina egna tankar. Fixerad vid ett enda mål : gå ned i vikt.
nu. snabbt. på en gång. Men det går inte. Jag vet att det är en långsam process,
i alla fall om man inte vill skada kroppen. Förvisso har jag inget vidare emot det
heller, det är inte min kropp.

Det är konstigt.

Själva strävan efter en smalare kropp driver mig till att inte vilja något alls,
jag tror det är för att det känns så övermäktigt. Jag vet vad de flesta tänker,
de ser inte att en viktnedgång är nödvändig, men det gör jag.
Jag står inte ut. Varenda sekund är skärvor av tistel i halsen.
Det har varit såhär, så många gånger förut.

when will it ever end?

Äntligen

NU har jag skapat en hemsida, där kan man ladda ned min musik gratis, läsa blogg som jag från och med nu skall föra där och hålla koll på kommande spelningar. Enyoy

http://www.malinfrimodig.se/

Renoldlad glädjedans

"Take me in your arms, take me in your arms and love me."

Oh my. Den här dagen har lämnat varma spår över hela kroppen. Jag har känt mig kompetent och full av energi. När jag vaknade efter en natt med närmare 11 timmars sömn som dessutom var utan pillertrillande, valde jag att gå ut på en promenad till stan i det vackra vädret. Mp3n lät jag ligga kvar hemma och lyssnade istället på fågelsången. Den var rik i harmonin.

När jag väl kommit ned på stan gick jag till älskade bibloteket och betalde av min skuld så jag kunde låna böcker igen. Sedan tänkte jag egentligen ta en buss tillbaka hem, men det gjorde jag inte. Jag tog promenaden hem också och kände en berusande stolthet. Jag tycker om när jag gör något för min självkänsla. Den växer med de små prestationerna.

När jag kom hem så var min lägenhet städad sedan igår, så jag bara njöt av att få bo i min egen ordning som numera dessutom är hälsosam. Jag unnade mig själv att baka bullar i rökelsedimma och efterår satt jag bara och degade i soffan med bullar och mjölk. Det kanske inte var så speciellt, men det kändes, bara att det kändes, då måste det betyda något. Något som är stort. Det betyder att jag är kapabel att älska mig själv och marken jag står på.

Nu är jag hemma hos min älskade och jag vill inget mer än att bara få somna i den tryggaste famnen jag vet.

"and yet, you can take me in your arms, and love me"
- Morrisey

.

Morrissey - One day goodbye will be farewell

Det finns inget annat älskling.
Bara vår kärlek. Din sammetslena
smeksamma röst som elektrisk puls
mot min hud.

" one day, when I die, I want to go to hell"

I hear you babe.

oseendet

Alla dagar flyter ihop till ett töcken, varje tanke följer tristessens invanda banor och min kropp gör det den måste göra på ren mekaniknivå. Laga mat, ät mat, diska tallrik. Sätt på kläderna, cykla till iksu, torka bort att snö från byxorna, träna, ät en banan, cyckla hem, läsa, sova. Samma sak varje dag. Jag har äntligen fått lite rutin i mitt liv och ändå är jag missnöjd. det känns så ospännande.

igår fick jag krydda. Ibland bryts livets mönster av ett abstrakt inslag, som en extra bra dag med npgon man älskar. Jag fick min dos av fredrik. Inatt lyssnade jag på varje andetag till mina blev tunga och jag somnade, brevid den personen jag älskar mest i världen. Det slår mig då och då att jag kan vara lycklig för det, att jag har turen att få uppleva så mycket kärlek. Men jag behöver så mycket mer. Jag väntar på att världen ska erbujda mig en kvällunderhållningspass på någon sunkig bar på irland där jag ska spela the pouges. Jag väntar på att vinna 10.000 kr och fara till gambia. Jag väntar på att få börja plugga igen. Kanske musikalubidlingen på strömbecks. Så mycket drömmar. Var och en av dem har jag för avsikt att uppleva. Men allting är satt på hold.

Hold the line.
håll ut.
det kommer.

Inga ord

Jag har tappat min förmåga att kommunicera. Alla ord känns malplacerade i munnen. Jag försöker förklara och jag känner ett sting av irritation när de som står mig nära står som frågetecken inför mig. Jag är rädd att min oförmåga att prata kanske betyder att jag faktiskt sagt allt som kan sägas. Tänk om jag pratat mig stum? Tänk om jag inte hittar tillbaka till ordflödet.

Jag känner mig inte riktigt som mig själv. Men å andra sidan var det länge sedan jag kände mig hemma i mig själv. Flera flera år sedan. På tiden jag var anorektisk och manisk. Utåt sett var det nog det mest förmånliga. Människor tycktes uppskatta den fasaden. Nu känner jag inget annat än tom saknad efter den typen av flykt. Så länge man ser frisk och glad ut så ställs inga obekväma frågor och jag slipper glömma orden när mitt känsloliv går på autopilot.

Jag vet inte varför jag längtar efter allt det där. Det var ju inget vidare, men det var åtminstone skönt att vara en yta. Det var så mycket lättare. Det här är inte lätt.

ärsh.

Lite flyt, trots allt.

Just nu i skrivande stund är jag riktigt nöjd. Jag sitter och njuter av välbefinnande. Jag har fått besked om bostadstillägg från försäkringskassan och jag är beviljad 90 % av kostnaden för min hyra fram till juni 2010. Med andra ord, nästan ett och ett halvt år. Nu behöver jag inte ha ångest varje gång besked från banken kommer. För er som inte vet vad bostadstillägg är så är det ganska simpelt. När man är sjukskriven kan man få aktivitets ersättning, en inkomst, till mat och de basala behoven och om man har en lägenhet med eget kontrakt kan man få hjälp med hyran så man fortsatt kan ha minimistandard åtminstone.

Jag firade med att köpa ett par nya skor.

Jag hade tänkt att mina förra skulle behöva stå ut med en månad till. Beskedet kunde inte kommit lägligare, min ena sula gick nämligen av HELT när jag var på stan.

Trots förkylning och hosta så känner jag mig glad. Jag vet att när den är över så kan jag fortsätta träna flitigt. Min kroppsliga befrielse är välkommen, äntligen har jag energi över att bygga min kropp som jag vill ha den. Och i helgen är det Club Greyscale med Natalie och förhoppningsvis Sara och Olivia. Annars ska jag mysa med mannen som fyller år på torsdag. Jag har har present och jag planerar även en tårta.

Och ja, jag ger upp.
Den är bra.
Lady gaga
pokerface.

Besvärligt.

Och tinisen, jag saknar dig.
Vi borde träna jag är friskare.

Tills vidare

hej.

Because your worth it

Reklam. Hell´s kitchen, reklam, reklam, zappa, nyheter, reklam,

Jag har spenderat mången eftermiddagar framför dumburken på sistone. Sakta men säkert känner jag hur det förvrider mitt sinne och mörklägger alla sanningar, som den att jag har ett värde, detta alldeles eget självklart värde och en rätt att vara, precis som jag är. Jag är vad jag tror är i åldern ideal, jag är kvinna, 19 år gammal... Men snart går det utför. Snart kommer rynkorna att sprida sig som små snokar under ögonen och snart är förfallet ett faktum då jag behöver en ny foundation och helst en consealer på de där osmickrande mörka ringarna under ögonen. Ni vet, de där man får efter för många vakna nätter då man frågar sig själv ; Är det något fel på mig?

Reklamen förklarar snällt och vänligt att det må vara, men det går at åtgärda. Det finns hela kit jag kan "skämma bort mig" med. Jag kan få mjuk följsamt hår, perfekt hy, en hårfärg som ser helt naturlig ut när allt jag vill är att faktiskt bara leva naturellt, inte på låtsas, inte genom perfektion, utan bara naturell jag, okonstlad och oförfalskad.

Men jag kan inte välja den vägen. Det är så gott som omöjligt. Dumburken och dess lakejer sitter i samma båt och ror i land med höga vinster på min själsliga bekostnad, och ändå sitter jag kvar med samma åldersnojja och fobi.

Because your worth it.
Var jag inte mer värd än så?

.

Också kommer den stålklädda sparken. Känslan av misslyckande är skoningslös och river upp något i mig som tar hårdare än det mesta. Skrämmer jag bort mina anhöriga? Mina vänner. Tappar de mig nu när jag isolerar mig själv från omvärlden och flyr in i min trygga lilla kupa av kanelljus och böcker. Det kanske jag gör, men jag vet inte längre om min nya livsstil passar till det umgänge jag haft tidigare, men oavsett vad det är känns det tråkigt att inte kunna spontant säga ja till en utekväll, en film eller bara en fika, för jag vet aldrig, och då menar jag aldrig hur jag kommer må. Numera har själva aktiviteten börjat skrämma mig i förväg. Jag ger upp utan testa mer, för jag vet , vet att jag kommer misslyckas. MIn energi kommer ta slut och så kommer jag att sitta i ett hörn av min lägenhet och storgråta. Ungefär så känns det och så ÄR det tyvärr allt för ofta, och jag kan inte förklara varför.

En av de största stressfaktorerna numera är att jag inte kan umgås med gammla vänner eller nya för den delen därför att jag håller på att bli en ny människa. Jag kan inte vara hyper och igång, underhållande eller spretig. Det glada och det guldkantade i mitt liv är den ickemaniska lyckan som jag hittar i en lugn vinkväll hos hamberg eller i ett par uppmuntrande ord fårn marie. Det finns så mycket jag skulle vilja vara för er andra, men det går inte längre. Jag kan inte vara det jag var, det var döden, jag väljer livet.

Men det är inte utan att det går emot,
jag vill ju bli älskad på samma sätt som förr
fast för mindre.