Byter Blogg

Nu lämnar jag denna bloggen och kommer fortsättningsvis att blogga vidare (och mer aktivt) på min hemsida www.malinfrimodig.se, och ni är så välkomna att följa mig där om ni vill. Big love.

.

Nu var det som vanligt oräkneliga ögonblick sedan jag skrev.

Vi har just fått våra tapeter bytta i nästan alla rum i hela lägenheten, och det värmer i hela kroppen att bo här, tillsammans med mitt livs kärlek. Det känns fortfarande främmande att vara lycklig på det sätt som jag är med honom, men att låta sig svepas med i omfamningen och dansa runt naken bara för att det går, och kyssas tills läpparna värker bara för att det är ett sådant förbannat bra rus. Det är just det som gör att det är möjligt att andas rena andetag trots att lungorna ibland tycks suga åt sig bättre av mörkerhimlen än av snön.

Har haft en del spelningar, och det är fantastiskt roligt. Jag har funnit en scentrygghet som öppnar upp så många spännande möjligheter, och att spela tillsammans med Olov är ju verkligen inte dumt! Vi gör oss bra ihop helt enkelt.

Jag längtar så otroligt mycket till julafton då min själ kommer upp till min boning. Maries och min allra första jul ihop! Trots att jag var hos henne alldeles nyss så saknar jag henne ibland så mycket att det blir en fysisk värk i kroppen. Det är vackert att få känna så. Att älska henne så.

Det händer mycket i mitt liv, och oavsett hur det känns, om det är höga toppas eller låga dalar så tror jag ändå att tåget tar sig framåt. Jag vet att det för mig hem tillslut.

Bedore we die

Tillägnad resten av ditt och mitt liv, med lyckliga tongångar
"before we die" finns under musik på www.malinfrimodig.se

Inflytten

Igår höll jag och älsklingen låda i vår 80 kvadratera, och det var så galet fint! Jag tror faktiskt aldrig att jag varit på en trevligare fest. Bara folk som jag tycker om att omge mig med. Det var livliga samtal, för mycket vin, för höga skratt, och jag tror att jag spelade gitarr där någonstans också, och jag fick huvudvärk vid 3 tiden, men det spelade ingen roll. Jag var så genuint jävla barnsligt lycklig. I fredags friade vi ett halvår, och jag kunde inte sluta att sluka min själssambo med ögonen. Det vackraste som hänt mig.

Gick och la oss vid 6 efter en promenad i morgonmörkret. Och jag skrattade innan jag slöt ögonen. Han sover än, och jag har handlat frukost.

Ha en fantastisk söndag. I will.

Hur hamnade jag här?

Min konstanta fråga, min tysta förundran.

Hur lyckades jag ta mig hitta, till den här platsen,

in i den här famnen? Med en stor entusiasm delger

jag de som står mig allra närmast hur gigantisk

min kärlek är. Vilka astronomiska proportioner

och oändliga vidder och och och. Och mina ord tar

slut.

Jag vet inte vilka jag ska välja. Men jag vet att

jag är lycklig. Väldigt lycklig.

Just nu är jag också glad i alla underbara

människor som omger mig också.

Och snart börjar jag på universitetet!

Så dags.

Det som är verkligt.

I ett nytt inlägg på sin blogg skriver min
vän Sara om hur svårt det kan vara att
definera vad som är verkligt när man så
länge levt i mörker och gränspsykoser, och
jag kan inte annat än hålla med. Men vem
har egentligen befogenheter att tala om för
oss vilken som är den verkliga världen och
den oundvikliga realtiteten?

Jag har sett mer av världen än vad jag önskar.
Och det jag ser vägrar jag att acceptera som
friskt eller verkligt för den delen. Jag ser
markandsekonomin som förgör världen med
sin hänsynslösa framfart. Miljö, mänskliga rättigheter,
och demokrati är under konstant hot från
de som sitter på världens tillgångar.
Kan någon förklara för mig var friskheten och
normaliteten ligger i så tjocka lagar foundation
att det är omöjligt att se vare sig ansiktsdrag
eller färskiftningar? Kan någon förklara varför
det betraktas som normalt att konsumera
i tonvikt både mat och kläder vi aldrig kommer
att bruka?

Vill någon vara snäll och förklara varför så
många som tillsynes lever fullkommliga
matriellt rika liv går genom sin tillvaro helt
i okontakt med sitt innersta och föraktar
och bespottar sina medmänniskor som inte
kom längre, inte kom långt, som de.
Att älska sin förpackning, men avsky dess
inehåll utan att reklamera, det är verklig
sjukdom. Och den sprider sig, tyst och
effektivt.

Jag definerar verklighet med bara ett mått:
Allt som gör mig starkare och lyckligare, det
är verkligt. Och jag tänker aldrig någonsin mer
gå med på att leva i en värld där det enda sättet
för mig att betraktas som normal och frisk är
att böja huvudet för världen runt om mig
och förneka känslorna i mig.

Det finns inget korrekt sätt att leva,
men nog finns det många säkra sätt att dö på.

.

Tappar kollen på vad som skrivits, vilka sanningar
som avslöjats. Det var så länge sedan jag uppdaterade.
Åtminstone ett tag sedan jag i detalj beskrev min tillvaro.
Men jag vet verkligen inte vad jag ska säga. Det finns
liksom alldeles för mycket av precis allting. På ett bra sätt.
Mest bra.

Jag har efter mycket vånda och själsökan bestämt
mig för att stanna i Umeå till hösten. Jag har pressat
mig själv, stressat framåt, som om jag varit orolig
för att jag inte riktigt skulle hinna med att leva.
Utan att inse att min jakt på livet kostat mig ett
helt år. Ett år av stress och frånkoppling. Nu har
allting landat, och jag känner mig som en helhet igen.

Jag är inte sjuk. Jag är heller inte fullt funktionell.
Och det måste vara okej. Men det är svårt att acceptera,
att nöja sig med att det arbete jag lagt ned de senaste
fyra åren inte lett mig ändå fram. Men jag måste vila
i att jag kommer dit. Men jag har också omvärderat och
omdefinerat vad "dit" är. Jag kanske aldrig blir akademiker,
och jobbar heltid. Men det kanske jag egentligen inte
vill heller. Allt jag kräver av livet är ett par höns och
en inkomst som jag kan leva på. Och kärlek.

Jag andas och älskar. Sommaren är ljus.