.

Jag har sovit gott nu några nätter, och jag är glad.
Sömnen påverkar mig mer än andra tror jag. Känsligt
ämne. Avgörande. Men de senaste dagarna har jag
verkligen gjort bra saker för mig själv. Jag har
beslutat mig för att packa upp mina saker igen och
stanna i min lägenhet ett tag till. Jag kommer ju bo
här i alla fall tre månader till, och jag orkar inte bo
bland kartonger och kala väggar. Så snart alla mina
saker var på plats igen lättade tyngden och jag kände
mig hemma igen. Mina saker är otroligt viktiga för mig.
De har ett affektionsvärde jag inte kan förklara.
Men jag gissar på att det beror på att de varit med mig
så länge och känns trygga. Oavsett var jag bott, vad jag gjort,
hur jag mått, så har min omgivning åtminstone sett
någorlunda likadan ut.

Jag spenderade gårdagen med Natalie, och jag kände
en berusning som inte hade med alkohol att göra.
Vi har varit vänner länge, och skrattet ligger aldrig
långt borta i hennes närvaro. Vi firade själva livet och
dansade tills svetten rann. Det kändes. Det var fint att
få släppa allt för en natt och bara vara Malin.

Idag ska jag vara med min familj. Vi ska fira min mormor
och hennes födelsedag. Jag älskar verkligen att få vara
med dem, samlade. Allihop. Tillsammans. Det värmer
hjärtat. Just att känna att vi är en enhet och att vi
hjälps åt och kan lita på varandra.

Nu blir jag något sentimental, jag vet. Det är ett sådant
inlägg. För just nu känner jag att jag har mina nära att
tacka för att jag alltid reser mig upp, rakryggad och
stolt. En utekväll, bubblande skratt, familjekärlek,
en helg i Uppsala, ett avsnitt av bones, höstäpplen
och vaniljljus. Livet är så fyllt av mirakel.