Fyjävlafan

Helt SINNESSJUKT vad mycket plugg
det är nu. PBL, ProblemBaseratLärande.
PBL. Om det finns ett helvette på jorden
så tror jag banne mig att jag funnit det.
Det är så mycket att göra, och jag är osäker.
Osäker på min egen förmåga att prestera.
Jag känner mig farligt nära kanten idag.

Imorgon är det prov, så helgen kommer
vara pluggfri, och då kommer det nog att
lätta, men fortfarande... Det värsta har jag
framför mig. Nu efter lunchrasten har jag
en lektion på mig att lära mig riktigt grundligt
om vatten, vattenrening, vattenkemi, vattenfördelning,
vattenmyndigheter, vattenlagar, vattenegenskaper...
The list goes on and on. Och ja, jag vette fan.
Hur?

Jag ska göra mitt yttersta, och plugga mycket
hemma ikväll också, men jag vet inte om det
kommer att räcka. Jag känner att jag inte räcker.
Det gör jag typ jämt, men mer nu än någonsin.
Ändå försäkrar min omgivning mig om att jag är
kapabel och att jag kommer att klara det.
Vad är det de ser som inte jag kan se, och har de
rätt? Har jag fel?

Jag lärde mig för länge sedan mitt värde,
och trots att många år har gått och många
händelser har lagts till det förflutna så
hemsöka jag ändå av vem jag var. För jag
känner att jag fortfarande är där, att jag är
flickan som gömde sig från värden och inte
kunde lära sig utan att kriga för det.

Hur släpper man sitt förflutna och börjar
se sig själv med nyktra ögon? Se hur långt
man kommit och att förutsättningarna inte
är desamma?

Jag. Vet. Inte.