Feministjävel!

Jag vill bara inflika en uppfattning:
Jag rakar inte benen. Inte alls. Inte mer.
För jag är less. Jag är människa, och det växer
hår på min kropp, helt naturligt, och jag fattade
aldrig medvetet ett beslut att sluta avlägsna det
från mina ben, det bara blev så. Och jag är glad
att det blev så. Det är omstädnigt, onödigt, och det
kliar. Och det är befriande att inte ständigt fundera
på om mina kroppsdelar ser korrekta ut eller inte.
Det är väl ändå min kropp? Så jag slutade, helt enkelt.

Detta personliga ställningstagande gjorde mig ganska
snart väldigt medveten om exakt hur infekterad och
snedvriden feministdebatten faktiskt är. Jag får ganska
ofta höra, från bårde kvinnor och män, att det är okej
att jag väljer på det här sättet, för mina hårstrån växer
ganska diskret och behagligt fram, det smyger och de syns
inte. Detta får mig att önska att de växta fram som en
aggressiv skog i mörka nyanser. Det är ju vansinnigt!
Jag är alltså tillåten att inte raka mig, för det syns ju ändå
inte att jag låter bli?

Det är precis lika naturligt att kvinnor har hår som män,
det varken mindre hygieniskt eller märkligare. Men det
som gör min mest konfunderad är varför det uppfattas som
så provokativt. Allt jag gör är ju att leva mitt liv så som det
passar mig. Att det omedelbart blir en feministisk fråga är ju
inte helt oväntat, men det är obegripligt. Säger det inte ganska
mycket om vårt samhälle när den så otroligt viktiga feminisktdebatten
enbart nu handlar om hurvida det är rätt att kvinnor rakar
sig eller inte? Borde den inte egentligen handla om det bisarra
i att vi fortfarande diskuterar saken, och att det fortfarande inte
är en självklarhet att låta bli?

Däri ligger det verkliga probelemet, och den sanna utmaningen.
Vad är det som driver oss till att driva med kvinnan som
"liknar" en man...

Vackra människor.

Först och främst :
Jag har dreads. Jajebus. Igår hade jag tråkigt,
och jag tog mig an utmaningen. Jag har alltid varit
svag för dreads, och nu har jag dem. Det ser rörigt ut.
Härliga, underbara oordning! Jag skulle kunna skriva om
mitt hår i all oändlighet såklart, men det är inte därför jag
bloggar idag. På vägen till bibblan stötte jag på vaktmästaren
från Strömbäck som jag skapade starka band till under min
tid där. Hela jag sprack upp i ett innerligt leende, och jag ville
stå kvar på kyrkbron hela eftermiddagen och tala med honom.
Han är verkligen en ovanlig man. Musiker som han är så
talade vi mycket om det, om min musik och om hans. Han
var min mentor på strömbäck, helt klart. Han är rak, rolig,
och aldrig rädd för att framstå som märklig. När jag berättade
om mina planer på att plugga musik till hösten blev han
glad och sa till mig att hålla hårt i mina drömmar och mitt skapande,
och att han hoppades att jag skulle satsa på ett kreativt liv.
Han lovade att dyka upp på nästa konsert, och avslutade vårt samtal med de väl valda orden :
"Life is too fucking beutiful not to spend doing what you were born to do, and girl, you were born to sing." Med de orden lämnade han mig, med en varm och hoppfull känsla. Det är fint att bli trodd på, det är fint att känna att livet är mer än karriär och pengar, om än bara för en kort stund en torsdagseftermiddag.

Oh my,

Hur känns det Sverige?

Igår lades statsbudgeten. Gratulerar! Skattesänkningar,

och överaskande nog, den största andelen till de rikaste.

Hur detta skall "motivera" oss andra lata, odugliga

stackare att arbeta mer vet jag inte. Det finns inte plats

på toppen åt alla. Hela vårt ekonomiska system bygger

enkom på att det finns ett fåtal toppplatser, och en bred

arbetarbas som den vilar på. Men även vi får ju vår

beskärda del av kakan. Genomsnittsinkomsttagaren får

hela 360 kronor mer varje månad. HURRA! Och allt vi

behöver ge upp är vår sjukvård, vår skola, och vår äldreomsorg.

Bra deal.

Men låt oss ej glömma: de höjs skatt på tobak och alkohol.

Som Anders Borg så klokt resonerade: "Det ska löna sig att

arbeta snarare än att sitta hemma och supa och röka".

Ja. För när spriten är några kronor dyrare, då kommer

alkoholismen att upphöra. Det är klart att de förstår och

botar sina syndfulla livsstil om det kostar på lite. De kan

ju alltid söka ett jobb. För det är klart att det finns jobb,

bara man är enträgen. Ja... just det.

Jag har sökt 20 jobb den senaste veckan. Jag anstränger mig.

Jag behöver inte sämre sjukvård för att motiveras till att

slippa svälta och bli hånad och spottad i ansiktet av samhället.

En hyllning

Jag har drömt en fantastisk sömn inatt, och jag vaknade, fylld av skönhet och kärlek. Och jag ägnade en snabb tanke på alla de fina som gör mitt liv vackert. Det här inlägget är tillägnat er, som ständigt fyller mitt liv med mening och inspiration. Och vilja. Vilja till utveckling. Ni som utmanar, utan att få mig att känna mig underlägsen. Ni som erbjuder mig en axel att gråta mot, men som aldrig låter mig begrava mig i mina vardagliga sorger. Ni som skrattar med mig, trots att det egentligen inte var så lustigt. Ni som har tålamod nog att lyssna på mig när jag för femtielfte gången citerar sånger och filmer. Jag älskar er. Och fan vad jag älskar vädret. Fan vad jag älskar optimismen, och kontrasten. tacktacktack.

Så jävla fucked!

Okej. Thats it! Nu säger jag det en gång för alla: JAG VILL INTE HA EN VADDERAD JÄVAL BH! Jag vill inte skapa illsionen av gigantisk byst som mirakulöst har hamnat strax under nyckelbenet. Under hela min tonårstid och större delen av mitt vuxna liv har jag våndats och skämts över min älskade byst. Dess form, dess placering, dess storlek. Nu är det över. Jag har fått nog. Jag sänder en uppmaning till alla ni underbara kvinnor som läser: Små som storbystade, hängiga eller fasta, stora eller små bröstvårtor, samma eller olika stora, oavsett färg, dina bröst är unika! Älska dem, för om de kunde tala skulle de tala om hur desperat de vill bli älskade och även hur mycket de älskar dig. De är en del av dig. Och varje centimeter är värd att prisas till skyarna! Modeskapare är befängda mina bröst får gärna hänga och varför är en bristning en brist? Är det inte egentligen ganska friskt, att du en gång också var i puberteten, hur kan du inte vara medveten, om hur vacker du är? För perfektioner är till för idioter.

Intensivt, men positivt.

Jees. De senaste dagarna har jag verkligen fått ta reda på vad jag är gjord av, och jag är allt annat än missnöjd. Jag är så förbannat stolt över mig själv. Låten jag hoppas på att få spela in till helgen är en hyllningslåt till mig själv, en aningen självupptaget, jag vet. Men är det inte på tiden att jag rent musikaliskt också lämnar det eviga självföraktet när jag faktiskt känner mig så stark och kompetent? Idag är det vårdag i Umeå, och jag längtar efter mycket. Snart ska jag åka hem till far, och om inte så många dagar kommer min älskade Marie till Umeå, och jag känner att jag skulle kunna explodera av kärlek! Och Olovkyssar. Olovkyssar. Mums. Tack vårdag. Tack.

Poppitopptopp

Dag Vag. Yes. Få melodier får mig mer på peppen! Idag ska jag fortsätta med mitt skrivarprojekt, och planera lite inför flytten i höst. Och i sommar med för den delen. Tänker flytta ur den deppiga lilla källaren i Maj, trots att jag stannar kvar i Umeå (och förhoppningsvis jobbar). Var jag ska bo är oklart än så länge. Men jag har en känsla av att det löser sig. Fick trevliga besked från skatteverket igår. Kommer få en trevlig summa tillbaka i sommar! GLASS! Ikväll ska jag krama på Olov. Skönheten omger mig.