chockladgegga

Mitt liv må vara en karusell fylld av inte riktigt färdiga tankar, mitt liv må vara seghetsklibb på alla fronter, men det smakar sött i munnen. Mitt seghetsklibb har blivit chocklad.

Just nu kunde jag faktiskt inte önska mer av min tillvaro, utom möjligen energi nog att tillbringa mer tid med de jag tycker om. I övrigt så känns julen i tristessen och rastslöheten mindre då den sticker hål på bubblan. Jag känner mig inte isolerad just nu, jag känner mig försiktigt imponerad av det mesta jag ser. Var snön alltid såhär vit och magisk i solen? Var julen inte längre bort med barndomsskratt i säcken? Var kyssarna såhär välsmakande i en vinterstorm när den drar över mig och skrämmer mig till lydnad? Jag är trollbunden av livet.

Idag har jag packat mina tillhörigheter och snart beger det sig hem till min trygghetsfront och kramar av mamma. På juldagen ska jag hem till Fredrik och hans familj i Övik fram tills på söndag och på lördag har jag spelning på sliperiet. Min första riktigtiga spelning! Jag håller på att gå upp i atomer redan av nervositet och förväntan.
Nojig är jag också. Jag vill inte bli sjuk.
Men ja, hursomhelst så är jag glad.
Just idag, just den här dagen väljer jag
att smaka på livets sötma.

Varken eller.

Äntligen hemma, om så bara för några timmar.
Frihetsluften leker i mina lungor och allt känns rent och okonstlat. För några sekunder kan jag gömma kaoset i väggarna på avdelningen och låta det stanna där. Jag ser fram emot att skrivas ut igen, självfallet, men med det följer också missmodet. Tänk, tänk om kaoset följer med mig ut när jag lämnar vita väggar och ostimulerande rum och ut i världen igen. Orkar jag med den dansen själv? Var det inte min bristande kompetens som lade in mig? Jag vet inte. Kanske var det kompetensen som la mig på avdelningen. Jag valde att låta kontrollen över mitt liv vara någon annans när jag var uppmärksam på mina färdighetsbrister. Men med de vita väggarna försvinner också ansvaret över sitt eget liv. Man seglar omkring på sina vågor av tristess, men de verkliga livet lämnar man för en stund. Nu måste det alltså plockas upp igen och som vanligt får jag ställa frågan om och om igen. Vill jag det, är det värt det, en gång till?

Ja.

Ja, jag tror det.

Det är svårt nu. Svårare än det varit på många år. Jag är älskad och omfamnad av den hårdaste verkligheten. Nu kommer det, och jag var inte beredd. Allt som jag så effektivt suddat ur mitt liv slår mig med full kraft och det känns som en rejäl baksmälla som aldrig klingar av ordentligt. Trots att ångesten bosatt sig i kroppen så vill jag ändå. Jag vill inte tillbaka, där har jag redan varit, tack så mycket. Nu kämpar jag framåt med varje krafttag jag har. Exponerar, bryter ihop, läker, och exponerar igen. Och där någonstans tar orden slut. Förnuftet säger att jag är på väg, känslan skriker i highpitch , vänd om!

Mind before murder sägs det.
Jag kör på mind.

God jul.

God jul, älskade lillebror.
Det här är din låt.

Oh Brother

http://www.myspace.com/malinnystrm

Jag och fredrik har firat vår lilla julfton.
Jag har fått biljetter till Bob Dylan i globen
i mars. Vi far tillsammans. Det är nice att leva.

Gåvan

"du vet att verkligheten är inte alltid så verklig."

Älskade fina vackra. Du är din egen räddning.
Ingen himmel över dig och ingen stelfrusen mark
under dig kan bära dig till högre höjder.
Men jag vill inte se dig halka med blicken uppåt
och fötterna på jorden. Jag vet att du är dragen till de båda.
Med gåvan blickar du upp mot himmelen och ser
frälsning, och du är neddragen av tyngdkraftens orubblighet.
Du är, du är något helt annat.
Du är gjord av ren sanning,
du andas verkligheten
den är inte så
verklig.

Snälla, välj att gå de tunga stegen framåt
istället för att flyga. Snälla, en sekund till?
Ge mig varje tung tår så ska jag slicka dig ren
från sorg.

Snälla, välj livet.
Det är ingen gåva, det är starka klara sanningar
som blir till rakbladsvassa skrik. Du är inte, inte
frälst, du är förlorad. I mina svagaste stunder
vågar inte ens jag tro. Jag har tappat min tro till vargarna.

Men jag älskar dig.
Och det ska jag göra alltid vännen, alltid.

-

Betala räkningar , check!

Jag har just fått ett kex med brieost på. Vardagslyx, ett ord som jag i de flesta sammanhang föraktar. Men just nu flyter jag på vågor av jaglöserallt i allmänhet. Jag har fixat i ordning en bunt papper igen och tagit itu med allt det som känns som en omöjlighet när det klär mig i svart. Istället låter jag varje seger smeka mig vit och jag får lov att skaffa fram en luftmadrass och glassa. Mina tillgångar är rätt små, men jag lyckas ändå få det att gå ihop. Jag har till och med marginaler att betala oväntade räkningar. Den ni!

Det kan bero på en drastisk livsstils förändring.
Jag köper helt enkelt ingenting som jag inte behöver. Jag köper inte nya kläder, jag köper i princip inget smink alls, inga smycken, inga mer små tingeltangel, och heller inte en massa fika.
Helt enkelt : Jag sysslar inte med tramsig konsumtion. Mina största utgifter ligger i kultur och mat. Det enda egentligt livsnödvändiga, det som gör mig levande. Jag kom på för någon tid sedan exakt hur trist det är att konsumtionen har tagit över mitt liv, att lyckan ligger i en ny outfit, en ny stil, ett till andetag i tillväxtens mönster. Hur tragiskt det är att vi tror att konsumtionen ger oss liv och ork och inspiration när den i själva verket tar ifrån oss allt som är unikt, men framför allt tär på det enda vi faktiskt kan säga att vi har, jorden vår. Tillväxt omnämns som något vackert. I- lands benämningen baseras på det stora vilken tillväxt man har. Tillväxt är produktion. Mode är produktion och konsumtion, i huvaligen vilka mängder! Jag tycker inte att det är nödvändigt att byta garderob var och varannan månad därför att Blondinbella tycker om att vara chic. Jag är, och kommer alltid vara, en människa med tankar och personlighet, och det kan och vill jag aldrig mer förklä i massproduktionens förvirrade förtvivlan. Jag är inte kapitallakej, jag vill leva som något mer.

Annars så ser vardagen rätt spännande ut.

Jag och mina råttor och Fredrik lever rätt mysigt här. Men nu börjar min flytt på allvar. Idag börjar de med tapetseringen som senast blir färdig på fredag, så i helgen så flyttar jag in på riktigt. Det känns fantastiskt roligt! Dessutom är jag bjuden på trevlig fest med trevligt folk i helgen. Imorgon är det studiebesök på Aros. Det ser jag också fram emot. Då slipper jag sjukgymnastiken.

Allan Edwalls bitterglada små dansande falska toner leker i mina öron.