pest och död och hungersnöd

Ungefär så sammanfattar jag min dag. Jag är så förbannat trött
så det liknar ingenting, och jag känner mig sjukt pessimistisk.
Jag börjar redan längta efter helgen, galna människor,
sjuka fester, nätter som aldrig riktigt blir dag.

Jag har börjat skriva biografi. Det är mycket svårare än vad man
kan tro. Jag funderar över vilka delar som inte är viktiga nog,
vad kan jag undgå att berätta utan att tappa bilden som helhet?
Vad är fängslande? Hur hittar jag tillbaka till orden när jag ska
beskriva det mörkaste, det mest djupa fårorna?

Helgen har i alla fall varit underbart fin. I fredags var jag
med Fredrik och Mattias på proggkväll där jag även spelade,
varpå vi for på en riktigt bra fest på ålidhem.
I lördags spelade jag in igen och det tog på min energi, så när
jag skulle hänga med Patrik var jag ganska le.
Men på söndagen var jag repad och träffade min andra
hälft Marie på fika. Det var precis lika fint som alltid,
men mitt hjärta sjönk lite när hon berättade att hon
nu beger sig ut på resa igen i mars och är borta
några månader. Fast självklart är jag glad för hennes skull
också, att hon får se världen.

Själv har jag planer som nu känna ganska stillastående.
Jag vet vad jag vill nu, med största säkerhet.
Jag söker in till socionomprogrammet till hösten i Lund,
kommer jag inte in där då (vilket jag mest troligt inte gör)
blir jag kvar i Umeå och pluggar under hösttereminen,
eller, om jag har tur och få ett jobb, så jobbar jag.

Så var det med det.

Höres. typ.