Väntan

ÄR SJUUUKT överpeppad.
Inväntar tid för att åka till
bussstationen.

Vaknade klockan tre inatt,
förväntansfull och glad.
Mamma kom förbi med tunikor
idag, och alla passasde perfekt!
Jag får till och med behålla de
två jag blev mest förtjust i.
Det tycks inte finnas någon
hejd på lyckan idag.

Herregud, solen skiner ju
dessutom. Helt osannolikt.

Ikväll ska jag spela fyllesånger
nykter med den varmaste människan
i världen!

The little things

Bara 45 timmar kvar innan jag sitter på
bussen mot Uppsala och Marie. Jag stannar
där till nästa söndag. Det ska bli filmfestival,
kreativa klubben, fest, debatter och filmkväller.
Men framför allt blir det tid för samtal
man aldrig vill ska ta slut, och kramar man
inte kan få nog av.

Mamma blev räddare i nöden igår då hon
sponsrade mig att införskaffa nya byxor,
då jag inte äger ett ända par. Nada.
Det blev ett par svarta, rätt tajta. Men
otroligt sköna.

Jag har nog straffat mig själv omedvetet
genom att inte skaffa kläder i min egen
storlek då jag faktsikt går ned i vikt.
Men jag insåg när jag tvingades ut i
ett par trasiga mjukisbyxor, att ingen
självkänsla växer av att vara dåligt klädd.
Jag måste unna mig att vara fin under
hela min resa, bry mig om mig själv.

Jag har just nu kort om pengar, men ska
låna fina tunikor av mor innan jag far
på måndag. Jag har tur.

Jag skriver just nu mycket på vad jag hoppas
ska bli en bok, eller åtminstone en lång
novell. När jag börjar på komvux i vinter
ska det bli mitt projektarbete. Jag tror det
kan bli riktigt bra om jag får lite vägledning.

Nu ska jag ägna mig åt helt vanliga saker
som att handla och laga mat. Jag
känner knappt av tröttheten just nu,
jag känner mig nöjd.

Kärlek.

Det onårbara.

Idag har varit en lugn dag i reflektionens tecken.
Jag har simmat, gymmat, och bubbelbadat.
Jag har ändå varken kännt mig nöjd eller tillfreds.
Tankarna har bara varit på det onårbara, det
där jag tror mig vara en omöjlighet, och det faller
en skugga över min prestation.

Det finns något djupt mänskligt i martyrskapet.
Jag sätter mig själv i ett lidande som ibland
är övermäktigt istället för att ta kontrollen
tillbaka och göra något konsruktivt. Men det
är som om själva möjligheten att misslyckas
gynnar det självvalda martyrskapet. För visst
är det synd om mig. Väldigt, väldigt synd om mig.

Och visst är det synd om oss alla, trots att vi
lever i ett någrolunda bekvämt läge. Jag påstår
inte att vi inte har rätten eller anledning nog
att lida, men ibland känns det som om det
är en folksjukdom att ge upp och inte försöka.
Inte ens rösta för en politik som skulle kunna
förminska lidande och främja möjligheter.

Vi är ett martyrens folk, och just idag ber jag
mig själv att skärpa mig!

.

Said walk on over to the bit of shade
I will rap you in my arms,
and you know you´ll be saved.

Let me sign.

Spegelbild

Jag fick någon gång höra att det är bra att ställa
sig framnför spegeln och yttra högt och klart minst
tre saker du tycker om, rent fysiskt. Så jag tänkte att
jag skulle prova. Jag ställde mig framför spegeln och
kände mig ytlig, det kändes som om övningen mer
än någonting annat fokusera på det som syns, och det
som egentligen är helt oväsentligt. Så jag bestämde mig
för att pröva något annat.

Jag tände alla lampor så att jag kunde se mig själv
tydligt, alla drag, alla brister. Sedan försökte jag
se bortom allt det där, se in i mina ögon.
Det var svårt, men efter ett tag så var det som om
jag såg något mer än en blank yta. Det var som om
jag såg rakt in i mig själv. Och det jag kände var ren
kärlek. Det kändes som om ren kärlek levde
någonstans bortom. Och det gav mig en känsla av
stolthet. Jag kan älska, och det är möjligt att
rikta den gåvan utåt, projicera den på ytan,
trots att den är inrelevant.

Om jag fortsätter skåda bortom, så kanske jag
kan finna någonting som gör det möjligt att
älska mig själv igen. Det finns något som gör
en människa obeskrivligt vacker, och det är
dags att återfinna det.

Du har blivit utvald

Jag blev nyss uppringd av en telefonförsäljare som
berättade för mig att just jag blivit utvald och kunde
vinna mellan 500.000 tusen och en miljon, helt
utan kostnad. Jag skrattade, och sa sedan med dödligt
allvar i rösten "Jag spelar inte av rent gudfruktiga skäl,
jag vill stå på god fot med herren". Det blev fullkomligt
tyst i luren. Det kändes uppenbart att försäljaren aldrig
stött på den typen av avfärdning. Han lär närmast föskräckt
och sa snabbt: "ehm, ja, tack då." och la på.

Men efteråt så sitter jag och känner att jag önskar
att någon faktiskt ringde och berättade för mig
att jag är utvald till något speciellt. Att jag har en
plats i något stort sammanhang. Jag kan förstå varför
människor reagerar med entusiasm ibland vid just
den meningen. Du har blivit utvald. Vi ser dig. Vi vill
ge dig en chans till något stort. Så skönt att få bryta
banden med vardagen.

Men ändå vet jag, jag är utvald. Mina vänner väljer mig,
men framförallt, jag väljer mig. Jag väljer att ständigt
sträva efter ett bättre liv. Just nu bättre hälsa.
Och det går bra. Idag har jag tränat mycket och
känner mig nöjd. Imorgon ska jag på bodypump.
På lördag blir det fest hos vänner i deras kollektiv,
och som plus i kanten följer Josefin med.

Jag är utvald. Jag väljer mig.

Fokus.

Det gäller att hålla fokus på målen, se dem framför
sig, våga vidröra dem och tro på att de kan bli
verklighet. Jag är, om jag får säga det själv, ganska
bra på det. Just idag känner jag beslutsamheten
pumpa i ådrorna, jag tror verkligen på mig själv
idag. Jag har en lång väg framför mig, men det här
är mitt sista stora hinder. Det är jag mot vikten.
Jag längtar efter att äntligen kunna se mig själv
med klara ögon och fullt acceptera det jag ser.
Jag är redo för det nu. Nu är det bara fysiska hinder
kvar, och de kan knappast vara de mest svåröverkomliga.
Det tror jag inte.

Det finns en vacker framtid, och jag vill vara mig
själv helt och hållet när jag möter den. Jag är
påväg. Jag längtar efter att mina konutrer ska
återvända, längtar efter stolt hållning och stadig
blick. Längar efter berättigad triumpf.

Då är det dags att flytta, då är det dags att
bestämma riktning i livet. Då är jag nog mer
redo än någonsin förr. Den stora utmaningen,
avklarad.

.

Well, jag är nog lite smygmunter.

Jag har varit duktig idag. Trots att jag varit sömnlös i
två nätter så tog jag mig upp och for och tränade. Även
fast jag finner det något obehagligt just nu. Därför känns
det skönt att fara på morgonen, då det är rätt folktomt.
Jag fortsätter med min hälsosamma livsstil, trots att
det är svårt. Det är mönster som behöver brytas som
sitter i benmärgen. Djupt, rotat. Men idag känns det
som om jag kan klara av det, kampen mot vikten.
Jag har övervunnit så mycket, så varför skulle det här
vara omöjligt? Det är tanken på omöjligheten som
förstör möjligheten.

Senare träffade jag min fina mor och käkade lunch,
varpå vi tittade lite på second handkläder och jag
följde henne till tåget. Jag har fina föräldrar.

Dock något besviken, min Bonesbox har inte kommit
som lovat, så inget maraton i helgen.

Jaja. Jag överlever nog.