...

God jul och gott nytt år.

Det krävdes inte mer än så och världen rasade samman för
ett ögonblick. För en kort stund var jag inte mer än ett litet
barn som just blivit övergiven av sina föräldrar. Världen stannade
av och jag slutade andas. Men sedan kom andetagen tillbaka
och jag vågade öppna ögonen igen, men nu hade liksom
en hinna av smuts lagt sig över min julpyntade tillvaro.

Skammen är så lättväckt, känslan av att vara så otroligt
alltigenom värdelös. Som om han bestämde mitt värde och
världsordningen. En gång i tiden gjorde han faktiskt det,
och jag måste hela tiden påminna mig själv om att så inte längre
är fallet om jag inte låter honom göra det.

Jag är en vuxen kvinna nu, och jag vet mina fel och brister men
också mina styrkor. Jag vet att jag inte har gjort något fel
och att skulden jag känner är en produkt av det dåliga
samvetet han en gång präntade in som ett evigt brännmärke
i min kropp. Jag vet allt det där, men jag kan ändå inte
hjälpa att några tårar letar sig över kanten.

Jag saknar honom, och skulle så gärna vilja att vi kunde fungera,
att vi kunde nå fram till varandra. Men jag förstår inte honom,
hur jag än försöker, och han förstår definitivt inte mig. Så är det.
Kanske borde jag bli sams med det faktumet och bara lämna
saken att bero föralltid.Jag vet inte vad jag ska göra,
annat än att andas och validera mig själv. Imorgon är en ny dag,
en dag utan julkort och familjeångest. Imorgon blir en bra dag,
om jag kan tillåta mig det.