Ärsh

Marie kom över på lunchen och berättade att hon åker
och hälsar på sin familj i Linköping i typ tre veckor.
Jag begriper inte hur jag ska lyckas leva upp utan hennes
sällskap så länge. Jag har ju såklart andra i mitt liv som också
ger mig glädje, men det är något speciellt med att älska
en vän så mycket som jag älskar henne. Jag inser att mitt
i all otur har jag haft en enorm tur.

Jag ska snart över till Natalie. Det känns super eftersom
det ändå var ett bra tag sedan vi sågs sist.

Jag känner ändå av en oro. Mest över rent praktiska saker
som pengar. Jag har på allvar inte råd med mat längre.
Jag förberder mig på att jag måste rensa mitt hem på allt
ätbart innan månaden är slut. Jag måste helt enkelt leva
på det som finns, och köpa sådant som är billigt. Typ
potatis och vita bönor. suck.

Lyssnar på fattigt barn med hjärna av Cirkus miramar,
och känner igen mig och är nostaligsik över allt
det som varit mitt liv och inser att jag är fri.
Aldrig fri från mitt förflutna, men fri för framtiden.
Jag önskar bara en sak, och det är att jag en gång
ska kunna göra skillnad i världen, att vara en del
av en reformistiska revolution som gör världen för
de som bli kvar bättre.

Vi är fattigt barn med hjärna
Che Guevaras röda stjärna
en storhet som ni aldrig tycks förstå
era tankar dom är giriga och små
era stjärnor, de är gula, och fula
och små, emot de blå.

Det är tid att stanna tiden!