.

" Ensamheten trycker, som ett par skor som är
för små. För varje steg man tvingas ta, blir det
svårare att gå. Det är då man vill få gömma sig,
och gråta som ett barn, när man jämnför hur det är,
med hur det hade kunnat va."

- Hoola bandoola band.

Det är så märkligt. Menar, idag har det varit extremt socialt.
Jag tog en kompisfika på förmiddagen och for över till mattias
för att repa och umgås innan spelningen. Där fanns också
Fredrik, Gabbi och Lisa. Senare så gick vi hela patrasket ned
för att spela på ett arrangemang som Kommunistiska Partiet
ordnade. Jag var först ut. Det gick väl ganska halvljummet i
mitt tycke, men det fick duga.

Efteråt hängde vi hela gänget hos Mattias innan vi for ut
på scharinska för att spendera kvällen och natten med
att lyssna på bra reaggy och dansa oss svettiga. Jag var
tillslut tvungen att ge upp dock, mitt illamående tog över.

Allt det där kändes så bra och var så trevligt,
men ändå så kan jag inte hjälpa att känna mig
så otroligt ensam här i min lilla etta på östteg.
efteråt.

Just idag hade jag gett vad som helst för att få
krypa in i en trygg kärleksfull famn, eller bara
ha Marie i närheten, så jag kunde lägga huvudet
mot hennes axel.

Jag känner mig ensam.
Ensam och lite ledsen.

Men det är bara att blicka framåt. Man har helt
enkelt inget val. För att döda ensamheten måste
man acceptera att man ibland lever i symbios med
den.

idag (när jag har vaknat)
ska jag och Patrick baka
pepparkakor och dricka te.