Kreativ

Tankarna får inte plats i huvudet.

Det känns som en omöjlighet att tolka alla signaler min
kropp sänder ut till överarbetade hjärnceller. Jag har mycket
att tänka över för tillfället. Jag kan inte bestämma mig, jag
kan inte resonera logiskt, jag kan inte skilja på nu och då.

Jag skrev faktiskt en låt om just det igår. Då och nu, vad som
var och hur jag var. Jag skrev kanske främst om min rädsla,
min uppgivenhet. Jag är så fruktansvärt utled på att jämnt
gå omrking och fasa för framtiden. Naturligtvis upptar det här
mycket mindre del av mitt liv än vad det kanske framställs som
just nu, men det är ständigt där ändå, det gnagande, som en
påminnelse om att jag kanske aldrig blir helt fri.

Den dagen.

Jag vill våga, vara modig nog att lämna tryggheten för ävenytr.
Jag vill höstkyssas utan att känna av kylan som biter sig in i
huden, vill släppa taget som illusionen. Men,

hur gör man?

Annars så har jag det faktiskt riktigt bra. Det flyter äntligen
på med plugget igen, jag känner att jag har kontroll, och det
är en skön känsla. Snart har jag prov i samhällskunskap, och
jag har sällan känt mig så äckligt självsäker inför ett prov.
I got it in the bag folks!

Julen börjar närma sig. Jag längtar. Funderar starkt på att sätta
upp min julgran redan nästa vecka. Jag tycker om att få njuta av
den på länge som möjligt. Tror det finns något lätt fruedianskt
behov till grunden. Vi satte aldrig upp julgranen innan dagarna före
julafton, så när jag själv får bestämma så åker den upp tidigt!

Jag saknar Marie TokMycket! Hon har varit borta i typ nästan
tre veckor. Utan henne blir Umeå liksom inte riktigt samma
stad. I all sin glans, utan Marie blir det bara pretantiöst och
pinsamt.

Vidare