Inga ord

Jag har tappat min förmåga att kommunicera. Alla ord känns malplacerade i munnen. Jag försöker förklara och jag känner ett sting av irritation när de som står mig nära står som frågetecken inför mig. Jag är rädd att min oförmåga att prata kanske betyder att jag faktiskt sagt allt som kan sägas. Tänk om jag pratat mig stum? Tänk om jag inte hittar tillbaka till ordflödet.

Jag känner mig inte riktigt som mig själv. Men å andra sidan var det länge sedan jag kände mig hemma i mig själv. Flera flera år sedan. På tiden jag var anorektisk och manisk. Utåt sett var det nog det mest förmånliga. Människor tycktes uppskatta den fasaden. Nu känner jag inget annat än tom saknad efter den typen av flykt. Så länge man ser frisk och glad ut så ställs inga obekväma frågor och jag slipper glömma orden när mitt känsloliv går på autopilot.

Jag vet inte varför jag längtar efter allt det där. Det var ju inget vidare, men det var åtminstone skönt att vara en yta. Det var så mycket lättare. Det här är inte lätt.

ärsh.