Vi betalar priset

besatthet.

Jag lever hela tiden för ett mål. Att bli friskare, att bli smalare, att bli lyckligare, att bli något större än vad jag är. Jag känner mig så omogen, så totalt dränerad på insikter. Någonstans vet jag naturligtvis att min strävan efter lyckan i sig förhindrar mina chanser att vara lycklig i nuet. Jag är helt enkelt inte en live-for-the-moment typen. Jag lever för förändring, men jag ser ingen definitiv slutstation. "When I stood looking at that perfect sunset, I tell you, I felt like all the the world lay before my feet, that happiness was coming at last. Little did I know that that was happiness, right then, at that moment."

Buddha påstod att all strävan är lidande.
Å andra sidan påstod han också att det ultimata sättet att leva på är i fullkomlig acceptans för det som är. Oavsett vad det gäller. Allt ifrån att inse meningslösheten över att sörja en förlorad ägodel till att inte sörja jordens lidande. Att acceptera sakens tillstånd även när det kommer till global kapitalism och till miljöhotet.

Med andra ord skulle de flesta Buddister förstå varför jag lever på kanten , i det ultimata ruset till det mörkaste bruset. Jag strävar för mycket. Jag varken kan eller vill acceptera min vikt, mitt liv som det är eller politik. Är det vad som gör mig till en olycklig människa? Eller är det bara så att något större strävar åt mig på en global nivå? Kan det inte vara så att mina mål inte är uppsatta av mig? Att min strävan är långt ifrån min egen? Kan det inte vara så att jag sedan dagen jag föddes blev lärd att jag aldrig någonsin skulle bli accepterad för det jag var, och att jag därför alltid som alla andra lever i strävan? Köpa mig smalare, fastare, mjukare. Vara flitig, hårt arbetande, rik?

Jag satte inte ribban, de gjorde det. Alla dessa multinationella svineriföretag och profitgalna komersiella porrbarnchisterna. Alla dessa liberaler som påstår att jag har makten över mitt eget liv, att det är mitt ansvar att bli framgångsrik, att bli lycklig. När man misslyckas gång på gång med det som någonstans samhället förväntar av en, visst blir vi alla lite sjukare, lite mer stressade.

För sanningen är den att det är inte möjligt.

Alla kan inte göra en klassresa, det behövs en bred bas av arbetare som skapar profit, det behövs tjejer med dålig självkänsla för att cosmetika branschen ska gå framåt. Vi , alla vi osäkra stressade och olyckliga människor, vi betalar priset. Jag och de allra flesta måste skapa nya regler och kämpa allt vi har i den mest ickeaccepterande anda vi har för att ställa allt till rätta igen.

Skapa ett samhälle där individen faktiskt kan lyckas att trivas i.