I ingemansland

Att sitta mitt i natten och vaka framför tevens bleka
sken är något jag känner igen alltför väl. Som inatt,
just nu, igen. Jag vet varför jag inte sover, det är en biverkning,
en fullkommligt förklarlig orsak, men det hjälper
föga när jag sitter och försöker se med oseende ögon
som är grumlade av trötthet. Allt jag önskar nu är att
få vara liten igen och bli vaggad till sömns i en trygg famn
och lyssna till en visa. Just nu saknar jag att lyssna till
någon annans trygga andetag. Någon annans ro,
som kanske kunde smitta av sig.

fuck.

Sitter och lyssnar på Winnerbäck, som om jag verkligen
önskar att få bryta ihop ändå lite mer. Jag känner mig
så självmedömkande, fast det är inte synd om mig,
även om jag vill få det till det. Det är trots allt inte
mer än en sömnlös natt. Men i nattmörkret kan
vilka småsaker som helst bli storslagna mentala
krigsscener.

Förstår inte hur jag ska lyckas hålla uppe modet
en hel dag i skolan. Det är väl bara att bita ihop antar
jag.

Varning för ras.
Krama mig!