Jag kan inte uppbåda energi till att göra någonting bra för mig själv. Jag vill bara sova. Sova bort tid och rum och låtsas under mina filtar att jag aldrig blev till, att jag är ofödd. Det är för mycket att sortera, för mycket kaos. Det enda jag kan tänka på är min kropp, jag kan inte ens förmå mig att ägna min tid åt något viktigt, bara min kropp. Jag andas och lever ångest. Jag klarar inte av att se mig själv i spegeln. Jag är rädd för att jag ska spy ned mitt hallgolv.
Jag kan inte ens bota mig själv med träning, allt tycks mig totalt meningslöst.
Som paralyserad av mina egna tankar. Fixerad vid ett enda mål : gå ned i vikt.
nu. snabbt. på en gång. Men det går inte. Jag vet att det är en långsam process,
i alla fall om man inte vill skada kroppen. Förvisso har jag inget vidare emot det
heller, det är inte min kropp.
Det är konstigt.
Själva strävan efter en smalare kropp driver mig till att inte vilja något alls,
jag tror det är för att det känns så övermäktigt. Jag vet vad de flesta tänker,
de ser inte att en viktnedgång är nödvändig, men det gör jag.
Jag står inte ut. Varenda sekund är skärvor av tistel i halsen.
Det har varit såhär, så många gånger förut.
when will it ever end?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar