.

pirrig.
förväntansfull.

Nu är det över ett år sedan jag självskadade.
Det är otroligt. Hur jag kom hit vet jag knappt
själv. Jag vet bara att jag är obeskrivligt lycklig
och nöjd med mitt liv. Det kommer liksom dagar
då jag är stressad och trött, men jag reagerar inte
längre med kaos och mani, jag svarar med dagsplanering
och långa meditationspauser. Hitta adningen,
ankra, rannsaka och sedan vidare. Tillbaka på banan.
Man skulle nog kunna påstå att jag numera är
inom ramen för vad som är rimligt. "Normal" kanske
man kan kalla det?

När mina värsta hinder består av flyttlådor, damm,
ett prov i skolan eller när jag ska hitta tid att träna så
vet jag att jag är på rätt väg.

Nu är jag ju dessutom lite småförtjust, på många sätt.
Jag har vidgat mina vyer.

Nu ska jag på Bodypump och köra slut på varenda muskel,
och därefter ska jag dricka té med det största och bästa i mitt
liv, Marie naturligtvis. Sedan ska Natalie komma över.

I might aswell try to catch the wind.