En liten männsika

Psykbryt!

Igår var en fruktansvärd dag, i vart fall i början.
Efter ett långt snack med Åsa bestämde jag mig att
en gång för alla ta tag i skolan. Inga fler ursäkter, bara
närvaro. Jag har sumpat alltför många chanser och jag
hittar ständigt nya otroliga sätt att ställa till det för
mig på. Det är som om jag bestämt mig för att jag
inte får må bra, eller lyckas.

Och naturligtvis är det rädslan för att misslyckas som
gäckar. Jag är rädd för att inte orka hela vägen. Tillräckligt
rädd för att inte våga kliva upp på morgonen och möta
dagen. Men jag bestämde mig återigen för att ta tag
i livet, fatta dess hand och vara den bästa Malin jag
bara kan vara.

Med detta beslut i ryggen klev jag upp igår, redo att
förverkliga min ambition. Jag ställde mig på mitt vanliga
ställe och väntade på att min skjuts skulle komma.
Det gick 5 minuter sedan 10, och sedan 15.
Då tog jag kontakt med min skjuts och det visade sig att
hon hade sovmorgon. Det var för sent för att ta bussen
in och jag insåg att jag sulle missa mina första lektioner.

Jag bröt ihop, totalt.

Jag for hem och grät mig rödögd i flera timmar i väntan
på nästa buss. Ångesten viskade i mitt öra. Du klarar det
aldrig sa den, du är född att förlora och allt du kämpar för
är ouppnårligt, det är redan försent.

Det var länge sedan jag var så uppgiven som jag var igår.
All press tog ut sin rätt helt enkelt. På eftermiddagen for
jag till mamma för att fira hennes födelsedag och då blev
allt något bättre. Min släkt är underbar och jag trivs i deras
sällskap. Det är sorgligt att tänka på att det fanns en tid
då jag isolerade mig ifrån deras kärlek och omtanke, men
glad över att vi äntligen når fram till varandra. Eller snarare,
att de når fram till mig.

Idag har jag samlat mig och sitter i skolbänken.
Jag känner mig åter kompetent och tillfreds.
Jag behövde nog få bryta ihop lite för att orka
kämpa vidare.

cherryo