.

Också kommer den stålklädda sparken. Känslan av misslyckande är skoningslös och river upp något i mig som tar hårdare än det mesta. Skrämmer jag bort mina anhöriga? Mina vänner. Tappar de mig nu när jag isolerar mig själv från omvärlden och flyr in i min trygga lilla kupa av kanelljus och böcker. Det kanske jag gör, men jag vet inte längre om min nya livsstil passar till det umgänge jag haft tidigare, men oavsett vad det är känns det tråkigt att inte kunna spontant säga ja till en utekväll, en film eller bara en fika, för jag vet aldrig, och då menar jag aldrig hur jag kommer må. Numera har själva aktiviteten börjat skrämma mig i förväg. Jag ger upp utan testa mer, för jag vet , vet att jag kommer misslyckas. MIn energi kommer ta slut och så kommer jag att sitta i ett hörn av min lägenhet och storgråta. Ungefär så känns det och så ÄR det tyvärr allt för ofta, och jag kan inte förklara varför.

En av de största stressfaktorerna numera är att jag inte kan umgås med gammla vänner eller nya för den delen därför att jag håller på att bli en ny människa. Jag kan inte vara hyper och igång, underhållande eller spretig. Det glada och det guldkantade i mitt liv är den ickemaniska lyckan som jag hittar i en lugn vinkväll hos hamberg eller i ett par uppmuntrande ord fårn marie. Det finns så mycket jag skulle vilja vara för er andra, men det går inte längre. Jag kan inte vara det jag var, det var döden, jag väljer livet.

Men det är inte utan att det går emot,
jag vill ju bli älskad på samma sätt som förr
fast för mindre.