Det som är verkligt.

I ett nytt inlägg på sin blogg skriver min
vän Sara om hur svårt det kan vara att
definera vad som är verkligt när man så
länge levt i mörker och gränspsykoser, och
jag kan inte annat än hålla med. Men vem
har egentligen befogenheter att tala om för
oss vilken som är den verkliga världen och
den oundvikliga realtiteten?

Jag har sett mer av världen än vad jag önskar.
Och det jag ser vägrar jag att acceptera som
friskt eller verkligt för den delen. Jag ser
markandsekonomin som förgör världen med
sin hänsynslösa framfart. Miljö, mänskliga rättigheter,
och demokrati är under konstant hot från
de som sitter på världens tillgångar.
Kan någon förklara för mig var friskheten och
normaliteten ligger i så tjocka lagar foundation
att det är omöjligt att se vare sig ansiktsdrag
eller färskiftningar? Kan någon förklara varför
det betraktas som normalt att konsumera
i tonvikt både mat och kläder vi aldrig kommer
att bruka?

Vill någon vara snäll och förklara varför så
många som tillsynes lever fullkommliga
matriellt rika liv går genom sin tillvaro helt
i okontakt med sitt innersta och föraktar
och bespottar sina medmänniskor som inte
kom längre, inte kom långt, som de.
Att älska sin förpackning, men avsky dess
inehåll utan att reklamera, det är verklig
sjukdom. Och den sprider sig, tyst och
effektivt.

Jag definerar verklighet med bara ett mått:
Allt som gör mig starkare och lyckligare, det
är verkligt. Och jag tänker aldrig någonsin mer
gå med på att leva i en värld där det enda sättet
för mig att betraktas som normal och frisk är
att böja huvudet för världen runt om mig
och förneka känslorna i mig.

Det finns inget korrekt sätt att leva,
men nog finns det många säkra sätt att dö på.