Feministjävel!

Jag vill bara inflika en uppfattning:
Jag rakar inte benen. Inte alls. Inte mer.
För jag är less. Jag är människa, och det växer
hår på min kropp, helt naturligt, och jag fattade
aldrig medvetet ett beslut att sluta avlägsna det
från mina ben, det bara blev så. Och jag är glad
att det blev så. Det är omstädnigt, onödigt, och det
kliar. Och det är befriande att inte ständigt fundera
på om mina kroppsdelar ser korrekta ut eller inte.
Det är väl ändå min kropp? Så jag slutade, helt enkelt.

Detta personliga ställningstagande gjorde mig ganska
snart väldigt medveten om exakt hur infekterad och
snedvriden feministdebatten faktiskt är. Jag får ganska
ofta höra, från bårde kvinnor och män, att det är okej
att jag väljer på det här sättet, för mina hårstrån växer
ganska diskret och behagligt fram, det smyger och de syns
inte. Detta får mig att önska att de växta fram som en
aggressiv skog i mörka nyanser. Det är ju vansinnigt!
Jag är alltså tillåten att inte raka mig, för det syns ju ändå
inte att jag låter bli?

Det är precis lika naturligt att kvinnor har hår som män,
det varken mindre hygieniskt eller märkligare. Men det
som gör min mest konfunderad är varför det uppfattas som
så provokativt. Allt jag gör är ju att leva mitt liv så som det
passar mig. Att det omedelbart blir en feministisk fråga är ju
inte helt oväntat, men det är obegripligt. Säger det inte ganska
mycket om vårt samhälle när den så otroligt viktiga feminisktdebatten
enbart nu handlar om hurvida det är rätt att kvinnor rakar
sig eller inte? Borde den inte egentligen handla om det bisarra
i att vi fortfarande diskuterar saken, och att det fortfarande inte
är en självklarhet att låta bli?

Däri ligger det verkliga probelemet, och den sanna utmaningen.
Vad är det som driver oss till att driva med kvinnan som
"liknar" en man...