.

Tappar kollen på vad som skrivits, vilka sanningar
som avslöjats. Det var så länge sedan jag uppdaterade.
Åtminstone ett tag sedan jag i detalj beskrev min tillvaro.
Men jag vet verkligen inte vad jag ska säga. Det finns
liksom alldeles för mycket av precis allting. På ett bra sätt.
Mest bra.

Jag har efter mycket vånda och själsökan bestämt
mig för att stanna i Umeå till hösten. Jag har pressat
mig själv, stressat framåt, som om jag varit orolig
för att jag inte riktigt skulle hinna med att leva.
Utan att inse att min jakt på livet kostat mig ett
helt år. Ett år av stress och frånkoppling. Nu har
allting landat, och jag känner mig som en helhet igen.

Jag är inte sjuk. Jag är heller inte fullt funktionell.
Och det måste vara okej. Men det är svårt att acceptera,
att nöja sig med att det arbete jag lagt ned de senaste
fyra åren inte lett mig ändå fram. Men jag måste vila
i att jag kommer dit. Men jag har också omvärderat och
omdefinerat vad "dit" är. Jag kanske aldrig blir akademiker,
och jobbar heltid. Men det kanske jag egentligen inte
vill heller. Allt jag kräver av livet är ett par höns och
en inkomst som jag kan leva på. Och kärlek.

Jag andas och älskar. Sommaren är ljus.