Vackra människor.

Först och främst :
Jag har dreads. Jajebus. Igår hade jag tråkigt,
och jag tog mig an utmaningen. Jag har alltid varit
svag för dreads, och nu har jag dem. Det ser rörigt ut.
Härliga, underbara oordning! Jag skulle kunna skriva om
mitt hår i all oändlighet såklart, men det är inte därför jag
bloggar idag. På vägen till bibblan stötte jag på vaktmästaren
från Strömbäck som jag skapade starka band till under min
tid där. Hela jag sprack upp i ett innerligt leende, och jag ville
stå kvar på kyrkbron hela eftermiddagen och tala med honom.
Han är verkligen en ovanlig man. Musiker som han är så
talade vi mycket om det, om min musik och om hans. Han
var min mentor på strömbäck, helt klart. Han är rak, rolig,
och aldrig rädd för att framstå som märklig. När jag berättade
om mina planer på att plugga musik till hösten blev han
glad och sa till mig att hålla hårt i mina drömmar och mitt skapande,
och att han hoppades att jag skulle satsa på ett kreativt liv.
Han lovade att dyka upp på nästa konsert, och avslutade vårt samtal med de väl valda orden :
"Life is too fucking beutiful not to spend doing what you were born to do, and girl, you were born to sing." Med de orden lämnade han mig, med en varm och hoppfull känsla. Det är fint att bli trodd på, det är fint att känna att livet är mer än karriär och pengar, om än bara för en kort stund en torsdagseftermiddag.