You make me feel

Allting känns mycket bättre idag. Trots att jag är pillerbakis så är jag riktigt glad. Det blev akutmycket medicin eftersom min bristande sömn höll på att driva in mig i en ny hypermani. Jag är glad att de skar av dagen så att den fick ett slut för annars hade min förvirrade känsla av förlorad kontroll och diffus stress tagit över min kropp. Allting känns liksom lite lättare efter en god natts sömn. Jag kan inte riktigt längre förstå varför jag i panik mässat högt för mig själv om undergång, inför ett tapetbyte. Den sista biten lades på plats nu när jag säkert vet att jag kommer att få en soffa som jag verkligen vill ha. Den är perfekt! Möbler färdiga för inflyttning i slutet på nästa vecka : Matbord med två stolar, min säng, soffa, tv bord, bambumatta och min nya fina soffa. Och det är allt, än så länge. Jag har ju förstås alla småhyllor och prydnads saker också. Det som fattas mig är väl egentligen bara ett databord av något slag och ett nattduksbord. Jag kan verkligen inte fatta att det är så snart som allt det jag planerat för och kämpar med i månader äntligen kommer att bli klart. Min alldeles egna stora fina lägenhet.

Imorgon ska mamma och jag städa badrummet.
Snubben innan mig dog och ingen hade städat efter honom.
Hans närmaste familj hade tydligen bara packat ihop
hans saker, slängt dem, och lämnat nycklarna.

Det var smutsigt överallt och hela lägenheten stank
cigarettrök och ren ensamhet. Det märktes väl att vem det
nu var som bodde här innan var en ensam människa.
Förmodligen alkis med tanke på sakerna jag hittade.
Känns sorligt. Jag tar vid där någon annan slutade,
och jag tar vid med så mycket livskraft.
Hans verkade stanna av vid de solkiga tapeterna,
som jag nu byter ut.

Melankoliskt blev det.
Men jag ska leva bra där.
Jag känner det.

Annars vill jag mest bara yttra en kärleksförklaring. Jag har egentligen officiellt lagt av med det, för det är i största allmänhet tramsigt, men jag kan inte annat än att ge upp mina principer för Fredrik förtjänar lite cybercredd.

Det har aldrig funnits någon trygghet i mitt liv, ingen baserad på ömsesidig förståelse. Jag har lite planlöst drivit runt och försökt att sysselsätta min ångestfyllda kropp i naiv längtan efter lindring hos vemsomhelst tills den dagen kom då jag insåg att det var mig jag letade efter, och jag tror jag finner mig som trygghetsbas, om än långsamt. Och brevid står du. Tar emot när allting går emot, isblå ögon med uppriktig omtanke och öm kärlek. Jag ser det, och jag litar på den, om än inte helt, så påväg. Innan du kom så sysslade jag med tankeförvirring och ömsom stötte bort vänliga ord och varma famnar, ömsom krävde dem som uppåttjack. Men ja, du är inte det. Du är injecrar ren lycka i mina vener med vardagsgråhet och det absolut ljusa och även det mörkaste av stunder. Där ligger du, med händer som alltid är redo att stryka över en ärrad rygg eller arm, och jag låter dig vara nära mig, trots min rädsla så lägger jag bitar av mitt liv hos dig. Det är det största jag kan ge, och jag har en känsla, en magkänsla, att du vågar göra det samma. Det finns inga utropstecken i min kärlek till dig, bara vilsamma punkter.

Jag litar på dig. Verklig tillit.
Inte ett starkt om eller men,
utan med dig är det som ett självklart
varför inte? Jag ser mig själv hos dig,
på ett eller annat sätt för en lång tid.

Att älska är ett för litet ord,
Tacksamhet är löjeväckande.
Du är rent liv och jag behöver det vi
har som lyckorus eller måndagsgnabb.
Nyanserna där emellan.

Jag älskar dig. Villkorslöst och mycket.
Snart ett år har passerat och många tankar
och många ord... Men det som ändå alltid
faller på plats är orden : jag älskar dig.

De smakar som honung i munnen.