Det finns bara en sanning.

Idag är fjärde dagen på raken jag inte sovit alls. Jag gick in i en hypermani för en vecka sedan och har helt enkelt inte kommit ur den. Dagarna har kantats av vansinniga projekt och till större delen av tiden kommer jag inte ihåg varken vad jag sagt eller gjort. Den enda sanningen är tröttheten. En leda som kliar över hela kroppen. De flesta tror att manier är en höjdpunkt, en euforisk lycka och en känsla av kontroll. Det är det inte. En mani kan såklart te sig på olika sätt beroende på vilken person man är, vilka hemligheter och svagheter man har, vilka knappar som kan tryckas på, men i mitt fall är en mani ett tillstånd av konstant stress och ångest som är så hög att den blir vit. Den blir alldeles ren och man försvinner i den. Medvetande existerar inte, tills ångestattackerna kommer som stadiga hjärtslag med hammarkraft. Jag satt uppe i timtal och rev ut alla fotografier ur mina foto album och hade med snarast tvångsliknande besatthet börjat alfabetisera dem, och placera ut dem i exakt ordning efter år. Till detta tillkommer att jag absolut skulle skriva en personlig låt text till vart och ett av fotografierna som översteg 200. Med andra ord, jag är ganska trött. Inte bara trött på grund av för många tankar som inte hinner tänkas klart, inte bara trött för att jag sovit maximalt 5 timmar den senaste veckan, nej, det är en fixerad tanke på hur hopplöst allting kan kännas.

Inatt vankade jag av och an i lägenheten medan Fredrik sov. Jag kan inte hjälpa det. Varje gång han somnar så är det som ett rejält slag i ansiktet. Förödmjukelsen jag känner är min, och den är stor. Är det så desperat? Så farligt, att vara övergiven? Jag är inte övergiven. Jag har så mycket vackert som står stadigt för mig, som är villigt att bära mig genom eldhavet, men ändå. Jag kan inte annat än att känna skräck. När jag går omkring i lägenheten med medicin som vägrar fungera i mitt maniska tillstånd kan jag inte mer än gråta våldsamt över att då är nu och nu är då. Det har aldrig varit annorlunda. I perioder går allt bra, jag är en välfungerande individ som klarar de mindre dalarna och höjderna. Men så kommer de andra faserna, där min kontroll över världen förvinner och jag med den. Nu är då.

Denna ständigt gnagande frågan.
Är jag värd det jag har? Verkligen?
Och om jag har det, hur vet man,
Att det är verkligt?

Jag har lurat mig själv till falsk trygghet så många gånger, just på grund av den rädsla som har präglat hela mitt liv. Håll om mig, se mig, validera min existens, för jag vet inte hur man gör. Jag har inte glömt bort, jag vet helt enkelt inte hur man gör. Jag ser ett vuxet barn. Utåt är jag en trasig vuxen ung kvinna, men jag är ett vuxet barn, delad i tu och jag kan inte tejpa ihop.

Varje dag, en ny kamp.
Nära inläggning idag.
Vilka finns kvar i slutet av kampen?
många har redan gett upp.

Ensamheten, ett sju jävla slag i ansiktet.
Bara en sanning. Tröttheten.
Jag vill sova nu.