Systerkärlek

Idag fick jag kärlek och skratt, ett äkta levande jävla jubel inom mig som bara en syster kan framkalla. Marie och jag har helt enkelt bara varit, men det blir en hel del när vi bara är. Jag kommer ihåg varför det är så viktigt att andas och tro på saker. Marie representerar den värld jag inte riktigt tror existerar, men när hon är närvarnade så ser jag den helt tydlig. Trygghet. Jag är kass på relationer, jag är rädd kaos och manisk. Men med Marie kom tilliten, de verkliga skratten och livet. I fem år nu. Jag har bevittnat alla de stadium hon gått igenom och hon likaså med mig, och vi har ändå aldrig släppt taget. Det går nog inte. Vi liksom kom ihop och nu lever hon i mig. Att använda ord som att älska är inte för stort, inte alls. Jag ser henne som en syster, inte den jag aldrig fick utan snarare den som bara väntade på att hittas. Vi hittade varandra, och om vi glömmer hittar vi alltid tillbaka. Det finns inga ord, det är bara äkta.

Rent konkret har vi sett på film , stört och matat mina råttkryp, pratat, och klippt hennes hår kort och pratat och pratat igen. Jag fick klippa. Det känns fint. Så här länge har jag inte orkat umgås med någon på jäkligt länge. Men nu har ju vindarna vänt och så är det ju hon.

Systerkärlek.
För att citera The Cure :

" whenever i'm alone with you
you make me feel like i am home again
whenever i'm alone with you
you make me feel like i am whole again

however far away
i will always love you
however long i stay
i will always love you
whatever words i say
i will always love you"

De finns så få, så få som når så långt in.
Du, du och Fredrik. Ni stannar, oavsett vad.