Om bara...

Det fruktade bruna fotoalbumet viskar och jag öppnar.
Ibland kan man inte annat än titta och komma ihåg,
det är som tvångstankar som knullar min hjärna.
Det är så typiskt mig att till råga på det mesta
öppna det när jag absolut inte har energi att ha en
trevlig tripp tillbaka i tiden. Jag har sovit kasst, jag
har panikångest och kan inte tänka klart. Jag borde
sitta på en cyckel på väg mot vågen redan, men det
är jag inte. Istället sitter jag med ögonen fixerade
på skärmen eller i böckerna. Måste liksom hitta rätt
ord och bilder. Jag har en stark känsla att det är något
som fattas, som jag inte kommer ihåg. Något viktigt.
Det är inte kul att känna så.

pappapapppapappapappa.
Så känns det. Han finns lite överallt
sådana här dagar. Och jag liksom
tvingar mig själv att hitta honom.
I mina dagböcker, i fotoalbum, i minnet.
En självskada värre än de flesta.

Det blir inte lättare av att jag fortsatt
har en stark övergivenhetskänsla som
vägrar att lägga sig. Hela morgonen
har gått åt att fundera på olika scenario
av total ensamhet.

Ingen Marie, ingen Fredrik, ingen Martina,
ingen mamma, ingen Erik, ingen mening.
Jag kan knappt andas. Framtiden är ett
stort gapande svart hål där jag sitter helt
naken i total likgiltighet på min tron av
förödelse. Inget annat är sanning. Bara det.
Ensam, kvar.

Hur fan ska jag lyckas vända på det här dygnet?
helvette.

Fara till vågen tror jag. Det brukar fixa sig.