Att inte ens ha tid att spela sims.

Jag satte mig nyss tillrätta för att göra något så lite energikrävande som möjligt, typ sims. Jag är nämligen ruggigt lat. Jag sätter mig alltså tillrätta, och börjar fundera över vad familjen ska heta och den främsta anledningen att de måste dö. Jag hinner komma till punkten vid hela familjen grammkex död innan jag märker att spelet inte hunnit starta upp ännu. Detta gör mig fruktansvärt frustrerad, så jag tänkte skriva ett blogg inlägg som mitt officiella klagomål till huvudaktörerna och skaparna av Sims.

VARFÖR TAR UPP LADDNINGEN AV SPELET SÅ LÅNG TID?
FATTAR NI INTE ATT JAG REDAN ÄR KLAR MED HUS,
PERSONLIGHETER, OCH DÖDSDATUM INNAN FANSKAPET
STARTAR?

Det här är alltså vad jag ville skriva om.
Jag är lite som en löpsedel.
Jajaja, det pågår ett raskrig i Kongo,
och jajaja, isbjörnarna dör
och jajaja, det finns säkert en gemensam förklaring till det ovanstående och det faktum att alla psykiskt sjuka hamnar på en första parkeringsplats på vasaplan, men nej. Jag tror jag skriver om dataspel istället. Om hur frustrerande det känns att jag har så förfärligt bråttom att leva och leva rejält att jag måste skriva om det, bara för att ha ytterligare något att fylla upp luckan med. Många skulle nog se det som närapå en välsignelse att ha så pass mycket tid över att känna sig rastlös. Men det är jag inte.

Jag vill ju bara döda något, vistas i fiction, så att jag slipper använda rastslöheten och frustration till att börja tänka på riktigt. Att stanna av och begrunda. Vad fan händer i Kongo? Varför hostar jag när jag går omkring i centrum? Varför sitter jag och känner att det är främst mitt samvete som bör stå till svars? Jag vet redan, och det är därför, just därför familjen grammkex måste dö. Så att jag inte dör bit för bit när jag har vetskapen om världens långsamma sönderfall och hur lite jag faktiskt kan göra, hur världens största makter redan fått mig till marken och maktslöheten. De har gett mig sjukdomen. Den största av dem alla. En hel generation lider, det är en epidemi, det är likgiltigheten. Vi tror alla redan att det är för sent. Så vi håller oss på varsitt håll, håller oss till vårt eget, och fyller hålen som skulle vara våra förvaringsutrymmen för kunskap och vilja.

Så familjen grammkex måste fan dö,
nu, innan min kunskap om min egen svaghet
påminner mig om vad som skulle kunna
vara massans styrka. Mitt enda samvetskval,
att även jag blev en av de som ställde sig utanför,
och värst av allt,
att jag inte hade ett val.