På andra sidan stan.

Det var någon jävla typ som sa någon gång att jag är inte mer än en promenad bort, ett samtal.
Det var någon jävla typ som lovade alldeles för mycket för sitt eget bästa, såg genom en stjärnkikare på framtiden och döpte varje ljus på himmelen, kärlek efter kärlek. Det var någon som sa saker som inte får sägas högt, lovord om evigt förtroende, kanske beroende.

Det var jag.

Jag lovade för mycket när jag sa att jag aldrig är mer än en promenad bort, aldrig längre än ett samtal, när jag lovade att finnas och landa. Bortom alla jävla drömmar om stjärnor och vita stränder. Jag är inte en promenad bort, jag är inte ens fysiskt på andra sidan stan, jag är i en helt annan galax.

Så älskade vänner, upp med stetoskopen,
det är det enda sättet är jag rädd.
Men jag hoppas att när jag väl landar,
om jag landar, så finns ni där och tar emot mig.
I all vardagstristess, i alla väder,
allt det jag aldrig gav er.

Men,
jag har inte glömt er.