Minns du?

Minns du de där dagarna då du bara vaknade och så kändes varje sekund som en ny chans?
Minns du alla de gångerna du glömde morgonmedicinen, för det fanns för mycket att se, att göra? Minns du när du kom hem alldeles för tidigt men ändå lyckades tajma pannkakor med grädde? Minns du en stund av absolut lugn med varm dryck men ändå tydliga gränser mot omvärlden, som omfamnar dig? Minns du, det?

Ja. Jag minns.

Men ändå tydligare för min blick är minnen av stängda dörrar,
av avlägsna händer som fumlar förbrilt. Jag var för dig vad en
karta Imovane är för en Benzopundare, en känsla av frihet när
du tog för dig av min. Du knäckte varje vit del av mig och färgade
mig röd. Jag var ensam, tills du kom, då var jag ingenting.
Det kändes fint, ensam var värre. Ensam var värre.
Till och med värre än skammen, och offret det innebar
att vara din drog och din ägodel. Som möbel hade jag en plats.
Tack för det.

Tack för att du satte mig på plats.
Det var just det jag behövde.
En rejäl mentalspark och ett blåmärke
som aldrig försvinner.

Dra åt helvette med dig,
kan jag skrika i all evighet.
Ut i tomheten.
Men du stannar i huden,
och du brinner.

Jagmåsteläraom.
sparka tillbaka
sparka ut.

UT!